Jag har alltså inte skrivit något på två veckor. Inte en rad i Marocko, antagligen på grund av att min varseblivningsdokumentation var så koncentrerad till seendet, delvis genom kameran. Sen jag kom hem har jag irrat i en dimma av utmattning, därav utebliven inspiration.

Men nu sitter jag här igen, efter en verkligt tråkig Kantföreläsning där Marcos monotona mumlande tvingade mig att koncentrera mig mer på att inte somna än på vad han sa. Sen fikade jag med Micke B., David och nye sötnosen Anders som Micke B. i sin vanliga retstickeordning tvunget måste skämma ut mig inför genom att insinuera min kärlek till Sören, grundat enbart på mina beundrande, nostalgiska minnen av denne lärare från i höstas.

Antagligen mår jag rätt bra nu, kanske tack vare denna sociala samvaro som åtminstone fick mig att inse att jag inte är bortglömd trots min frånvaro. Jag är dock ofrånkomligen fetare, alltså ångest på morgnarna i garderoben, alltså kläder utspridda överallt därhemma, alltså olust inför att vistas där. Lika bra det, för här ska inte ätas så jävla mycket längre.

Det är tidigt på morgonen och här sitter de och skickar jointar mellan varann varandra

Feffes födelsedag idag.

I lördags var det fest hos Micke B. och jag såg fram mot den med barnslig iver. Dagen innan fikade jag med pappa här och gick sedan på bio med mamma och såg premiären på en dokumentär, gjord av föräldrarnas gamla vän Joanna Helander. Efteråt satt vi ett par timmar och drack premiärvin och pratade väldigt bra. Kanske därför jag var harmonisk på lördagen och städade. Sen kom Nelly och vi drack spetsat kaffe tills hon äntligen gick med på att följa med till Micke B. trots att hon var säker på att det skulle bli hemskt pinsamt.

För att göra en väldigt lång historia lite kortare, jag måste i alla fall försöka, så var festen jättetrevlig. Jag satt mest och pratade med Anders vilken jag planerat att flörta med i brist på annat. Vi kollade på melodifestivalen bl.a. Vid tolv åkte folk in till stan. Då hade Micke B:s syntkompis Göran, han som en gång sa att jag hade för liten byst vilket jag surt påminde honom om, kallat mig för ”flata” vilket inte var så mycket att bry sig om när det sades av en överfull tönt, men jag blev förnärmad av just detta.

Hela vägen in till stan ansträngde sig stackars lille Daniel med att övertyga mig om att jag inte skulle ta åt mig, vilket han inte begrep redan var fallet.
Stället David föreslagit innan han åkte iväg på Jesus and Mary Chain-konsert (och dessförinnan blygt sagt till mig att jag luktade gott) var det inträde på. Så gänget, mest bestående av kursarna + Daniel och Nelly, rusade ner till Riche där vi outgrundligt nog kom in allihop. Där satt jag med Anders och försökte stöta på honom litegrann vilket hade till följd att han plötsligt började må dåligt och åkte hem. Nelly tycker att jag är rolig som ser ett samband där. För mig var det dock rysligt tydligt och jag var jättesur.

Så satt jag vid ett fönsterbord med Hasse, Keeron, Nelly, Martin, Micke B. och Nicke och gnällde för den som ville lyssna över hur ful, fet och oälskad jag var. Usch. Den som tydligen fann detta intressant att diskutera var den här Nicke. Honom hade jag känt igen redan hos Micke B. Det är nämligen Uffes och Isaks ruskigt söte kompis som också brukade springa på Cosmo och som jag aldrig vågade prata med då för att han är så vacker. Han kände sålunda inte igen mig utan visste bara vilka Karin och Doris var. Han satt i alla fall och försökte prata förstånd med mig om min taskiga självuppfattning. Rart.

Några f.d. kursare från förra terminen dök upp, Martin och Petter, vilken Nelly visade sig känna. Mer om honom sen, här ska det vara kronologiskt.
När Riche stängde gick jag på toa och när jag kom ner till garderoben fick jag för mig att Nicke stod där för att han väntade på mig. Måste ha varit inbillning. Efter att vi tagit oss genom lokalen sa han: ”Såg du nu hur många killar som tittade på dig!” Det hade jag verkligen inte gjort. Alla ville festa vidare, så vi tog 94:an till HG5. Då råkade bland andra Nicke hoppa på fel buss och det tyckte jag var lite tråkigt men å andra sidan, vad hade jag för chans på någon vars utseende krävde en framgångsrik fotomodell allra minst? Så jag tog det med jämnmod att han försvann.

Han dök dock upp omsider, jag såg honom hänga vid baren men tänkte verkligen inte springa efter en sån där som kan få vem han vill och alltså knappast vill ha mig. Då satt jag också mitt i ett ruskigt intressant samtal med den här Petter. Han berättade nämligen utförligt hur han hela förra terminen suttit och tittat på mig i klassrummet för att jag var så söt och brukat fantisera om mig istället för att lyssna på läraren. Fantastiskt, tyckte jag, fast med lite tantsnörp ändå över att han kunde berätta något sådant för en fin flicka som jag. Sen stötte vi ihop utanför toaletten och jag kastade mig antagligen över honom för plötsligt stod vi och kysstes och det var ruskigt skönt trots att jag inte kunde låta bli att fundera över hans höga panna. Sen dansade jag tydligen med Keeron, det har han sagt i alla fall.

När vi kom ut på gatan allihop var klockan halv sju på morgonen men ingen ville sluta festa för det. Samlingen bestod av mig, Keeron, Hasse (som köpte en splitterny cykel för 30:- av en förbipasserande), Micke B., Nelly, Nicke, Petter och så en mörklockig finne som jag fick veta och senare insåg var en av typerna Peter satt med den kvällen han och Doris träffades. Dessutom var där en spännig typ som vann mitt omedelbara ogillande genom att beskriva för Micke B. hur man krossade skallen på eventuella förföljare, och en tystlåten tjej som jobbade på Folkets Bio och tog oss med dit. Där hade jag tydligen, enligt Keeron igen, suttit en stund lutad mot Micke B:s axel och sovit tills jag blivit ihälld kaffe. Den spännige, som tydligen jobbar på Nöjesguiden, stack tillbaka till HG5 och återvände med en back öl.

Jaha, så satt vi där. Jag satt mellan Petter och Nicke och bar mig dumt åt, utgår jag ifrån. Det är det värsta med lyckade helkvällar, att jag inte kan glädjas åt uppsluppet umgänge utan tvunget måste plåga mig själv med tvångstankar om hur korkad och tråkig och töntig jag måste ha verkat. Förhoppningsvis var det inte så illa. Jag pratade en hel del med den söte Nicke, och Petter ignorerade jag så gott som helt eftersom jag tyckte att han gjorde det med mig. Jag har ett vagt minne av att jag skällde på honom för att han druckit av min öl. Vilken han även betalat.

Allas cigg var slut och jag satt och rullade av Keerons piptobak tills någon kom på att SevenEleven öppnat. Då sprang jag dit och köpte Marlboro och när jag kom tillbaka inträffade kvällens (tyvärr) absoluta höjdpunkt för i den vindlande trappen mötte jag Nicke som var på väg upp för att följa med till affären men det var ju försent och hur det nu gick till så stod vi plötsligt och kramades ömt och det var verkligen en njutning. Jag ville inte låta honom pussas dock för något slags moral hade jag tydligen kvar. Jag spanade därför noga så att ingen, och framförallt inte Petter, skulle komma och se oss. Så gick vi ner och satte oss efter ett tag. Och det är här mitt minne är rätt luddigt. Antagligen på grund av att jag inbillar mig att det kunde ha blivit något med Nicke om jag inte betett mig så fånigt, vilket jag i och för sig inte minns att jag gjorde men är rätt säker på ändå. Antagligen blev jag sur i alla fall.

Jag minns att när han plötsligt sa att han ville gå, så rusade jag uppför trappan och ut på gatan där solen strålade, och stod lutade mot en parkerad bil i hopp om att han skulle komma så att jag kunde få möta honom i en sån där ljuvlig kram igen. Men han kom aldrig och när jag rusade ner igen satt han på en stol med jackan på och såg utslagen ut. Jag hoppas att det var då jag började sura över brist på uppmärksamhet och att jag inte gjort det länge.
Så var det han, jag, Micke B. och Nelly som skulle gå och då drabbades jag faktiskt av en släng hyfs och frågade Petter om inte han också skulle gå. När han svarade att han ville stanna en stund till gav jag honom en arg blick och vände på klacken.

Resten är värre, för ute på gatan frågade jag Nicke om vi inte kunde gå till Ritorno (tror jag i alla fall, i mina rekonstrueringsförsök) och han sa nej. Då hände följande: jag hoppade upp på 54:an som råkade stå vid Odenplan, gastade på Micke B. att ge mig tolv spänn till biljetten, vände mig mot Nicke och sa ”hej då, din tölp!”. Oj oj oj. Sen satt jag halvsovande på bussen och lyssnade på Abba, kom hem strax före elva och stöp i säng. Klockan sex vaknade jag och då borde jag ha befunnit mig i Bagis. Dessutom hade jag inga pengar, så jag fick ringa och be pappa komma och hämta mig. Mamma hade gjort en underbar stek och bakat bröd så det grämde mig verkligen att jag inte mådde tillräckligt bra för att kunna äta mer.

När jag kom hem ringde jag till Nelly och vi vrålade av skratt åt en del av de detaljer vi mindes från natten. Hon hade åkt hem till Micke B. förstås och var trots det mer förvissad än nånsin om hans totala likgiltighet.
Nu funderar jag över det här med Nicke. Varför jag tänker på honom och hoppas stöta ihop med honom snart. Jag sitter till och med och spanar efter honom här. Är det bara för att han var så ruskigt skön att krama? Det var Petter också men uppfyller inte mina tankar för det, annat än att jag försöker få perspektiv på min oro för allt dumt jag antagligen sagt och gjort genom att tänka på vilken ångest han måste ha efter sin öppenhjärtiga bekännelse på HG5.

Är det för att jag är så rysligt smickrad över att en så väldigt söt kille varit trevlig och rar mot mig? Dumt i så fall. Nelly tyckte förresten inte att han var söt. Alltså är han faktiskt inte objektivt underbar och därför nåt slags supermänniska vars uppmärksamhet ska värderas högre än andras, vilket är vad söta pojkar blir i min snedvridna hjärna.

Usch jag vet inte vad jag tycker. Om det är såna där sköna kramar jag vill ha eller om jag tror att jag är tvungen att vara intresserad av någon som är så söt eller om jag faktiskt är det. Intresserad alltså, inte tvungen. Det är i så fall grundat på mitt minne av honom som är att han var söt, glad, trevlig. Exakt vad han sa minns jag ju inte, så förhoppningsvis minns inte heller han några detaljer. Jag tror heller inte att jag var ute efter att stöta på honom då. Jag var väl tacksam över all uppmärksamhet jag lyckades få helt enkelt. Det är det som oroar mig, att det märktes. Men spelar roll.

Jag har funderat över det här, att jag med alkoholens hjälp gör och säger annat än jag gör nykter (rätt vanligt) och att det ofta plågar mig, minnet av dessa tillfällen. Jag retar mig på att ha gett ett annat intryck än jag skulle gjort nykter, som om den jag verkar vara berusad inte egentligen är jag. Som om jag inte vill tillåta mig själv att tro att jag är trevlig när jag är berusad bara för att jag inte minns exakt vad jag gjort och sagt. Min teori är att jag är mig själv ännu mer när jag är full, just för att hämningar släppt. Och duger jag inte, trots att jag kanske är fånig, så får det väl vara. Så vill jag tänka hela tiden men lyckas bara tillfälligtvis. En annan sak jag bör tänka på är att alla var mer eller mindre fulla och antagligen inte skärskådade just mig och allt jag sa i detalj. Märkligt hur jag pendlar mellan att lida av att ingen ser mig och av att befinna mig i centrum för omgivningens kritiska blickar.

Helt klart är att jag bör ta det lugnt med killar. Inte tänka på dem så mycket helt enkelt. Problemet är att det är just det jag inte gjort på sistone.
När jag insåg att Sam inte skulle skriva och glömde honom så har jag ju inte haft någon att tänka på sedan dess och har varit gräsligt deprimerad, inte uttalat över detta men det kan ha bidragit. Fast det var ju bara ett par veckor sedan förstås.

Jag kanske bara vill tro att jag gjorde ett idiotiskt, otrevligt intryck på folk (läs: Nicke) för att det är så trist att inte riktigt minnas hur trevligt man haft det. Så det jag inte tydligt minns från Folkets Bio tolkar jag till att jag då var otrevlig.

Spelar roll. Petter satt och rullade jointar i alla fall, fast jag har ingen aning om huruvida det var i början eller slutet. Detta satt jag och Nelly i alla fall och föraktade men drog varsitt djupt bloss likväl. De som rökte mest var Nicke och Petter och det är en annan fundering jag haft i efterhand att det är märkligt att just de två som jag ägnat mig åt rökte mest av alla. Förutom den som mådde illa och ville gå hem, då.

Väldigt många nere på Sergels torg ser ut som Nicke vid en första hastig blick.

Den där Nöjesguidentypen, jag tror han hette Jonas eller nåt, han hade tydligen märkt ett agg från mitt håll för han satt och höll mig i handen och sa att jag skulle inte vara arg för han tyckte om mig och hur jag besvarade denna smörja kan man ju bara befara. Som ett eko antagligen. Han började även krama mig inne i projektorrummet när vi skulle leta efter ett band att spela.
Jag hoppas att den där tjejen som jobbade där hade någon att prata med för jag ägnade henne inte mycket uppmärksamhet, annat än för att fråga var kaffet fanns. Fast jag sprang och köpte tobak åt henne när det visade sig att hon missat att utnyttja mitt första SevenEleven-besök, av pur vilja att visa tacksamhet över att vi fick vara där. Och kanske i hopp om att Nicke skulle stå i trappen när jag kom tillbaka.

Jag kan inte alls minnas om han visade något intresse efter våra kramar, inga djupa blickar eller så. När saker och ting väl äger rum ägnar man tydligen uppmärksamheten åt helt fel saker. Vad jag nu menar med det.

Om tre kvart, klockan fem, ska jag träffa Nelly på Kungskällaren där de firar St Patrick’s Day. Nelly hade fått för sig att någon sagt att ölen skulle kosta tio spänn, men det ska man väl inte hoppas på.

Hos Micke B. i lördags sa hon att jag var hennes bästa vän. Tänk om jag kunde glädjas mer åt det istället för att grunna på vad Nicke tycker om mig, om nu något alls. En annan fördom jag har mot söta killar är ju att de konstant är omgivna av vackra flickors beundran och uppmärksamhet. Det skulle i så fall vara ännu en anledning till att han antagligen knappt minns mig. Jag är helt klart sötnosrasist.

Nu ska jag gå, måste bara avsluta ciggen.

Nu är mitt liv rörigt igen. Fylla är ett ännu bättre sätt att undvika ångesttristess har jag märkt. Bättre än att äta alltså. Fylla kräver dock sällskap för att tjäna sitt syfte. Mat kräver ensamhet. Och tvärtom, tydligen. Det enda som skulle kunna bryta denna undergångsspiral är en hängiven beundrare verkar det som.

Kant har dock inte övergett mig än. Jag är hans lilla fru som inte förstår honom men bedåras av den elegans med vilken han lyckas föra samman långa krångliga ord på ett fullständigt obegripligt sätt. Jag ser gärna mig själv som den skira rankan i dörröppningen med dammtrasan mellan händerna, mildögt leende mot min flitige make där han sitter i fotogenlampans sken lutad över sina luntor med en koncentration så djup och ogenomtränglig att han är oförmögen att nås av budskapet om att middagen är klar.

Här sitter jag och pluggar Kant vilket som vanligt ger mig krypande obehagskänslor i hela kroppen. Dessutom hoppas jag så innerligt att Petter ska komma att det blir ett allvarligt koncentrationsavbrott varje gång dörren öppnas.

Vilken sagolik tur att jag kom iväg och simmade 1000 meter i alla fall, annars hade jag nog känt mig rätt hopplös. Ringt två jobbiga samtal har jag också, när jag påminner mig om detta känns livet genast mindre tröstlöst. Men jag försov mig i morse igen, vaknade halv tio trots mina föresatser att gå upp klockan sex. Antagligen är min stackars kropp alldeles utmattad av allt supande. Varje morgon är mitt ansikte uppsvullet som på en 85-årig alkis.

Så vad har hänt sen sist? I torsdags var vi ute iallafall. Hmm. Mitt minne är tydligen skadat. Var det inte då vi åt middag, torsk med tomat och ris? Jag tror det. Sen gick Nelly och jag till Pelikan, träffade Nellys arbetskamrat Magnus med vänner, och gick hem vid tolv. Efter att jag pratat strunt med Conny samt kallat f.d. kursaren Martin för tölp när han hade för bråttom till Riche för att vilja lyssna på mitt svammel om att han skulle be Petter, som han tydligen kände lite, att ringa mig.

Nu kom alkistanten förbi på en av sina evinnerliga promenader mellan bord och disk och väste: ”Är det här din tidning?” i det att hon snappade åt sig Svenska Dagbladets bilaga ”Dina aktier”. ”Nä, du kan ta den”, sa jag.

I fredags var det ”Tid och rum”-föreläsning, ganska kul fast föreläsaren bröt på amerikanska och stammade på ett sätt som gjorde att jag pendlade mellan tillbakatryckt fnitter och ett annalkande nervsammanbrott. Sen gick gänget och jag på Wittgensteinföreläsning, hållen av de andras gamla proseminarieledare Henrik Bolin som mycket riktigt verkade vara en trist, självbelåten och otrevlig streber, trots sin munkjacka.

Sen åkte jag hem och åt för mycket trots en trevlig dag, så när jag mötte Nelly vid halv nio mådde jag illa och var dödstrött. När sedan alla biljardbord var upptagna och Svejk var proppfullt och vi alltså fick hänga på Pelikan igen så var jag inget vidare upplagd för en helkväll. Så det blev faktiskt bara ”en öl” den kvällen.

På lördagen hade jag tvättstugan och lagade min cykel och pluggade lite innan jag mötte Nelly och Doris på Billis, så jag kände mig utomordentligt nyttig och helt klart värd en fylla. Så vi gick till Kapten Haddock för att beundra Saras nyupphängda tavlor och så cyklade jag i förväg för att handla middagsmat och mötte sedan Nelly därhemma där hon stod och lurade i trappen för att skrämma mig vilket nog hade lyckats om inte hennes parfym förvarnat mig om hennes närvaro.

Så hade vi ännu en trevlig kväll med torsk och vin i glada vänners lag och jag förundrades återigen över mitt nyfödda behov av social samvaro. Nellys kompis Cissi fyllde år och ville gå ut inne i stan vilket tvingade oss in till Cityhallen efter ett nödvändigt besök på Pelikan där vi stötte ihop med Pamela och Matilda i sällskap med sina respektive vilka följde med. Så vi satt på Cityhallen och blev fulla under trevnad tills Nelly ringde Jojo och fick veta att Petter minsann jobbade på Wasahof denna kväll. Dit måste jag ju tvunget åka, och Nelly följde med, fast vi knåpade ihop en story som lät rätt bra då om att vi suttit på Tennstopet ett kvarter ifrån när vi spontant, eftersom det var så tråkigt där, slunkit in på Wasahof.

Jaja, han jobbade i alla fall och var hemskt söt i servitörmundering och verkade han inte rätt nervös och stirrig? Bjöd på en öl gjorde han i alla fall. När jag gick för att köpa den andra skakade barkillarna på huvudet och sa att det var stängt så jag fick en fin anledning att gå fram till Petter, som stod och räknade kassan i ett hörn, och klaga min nöd för honom och han såg minsann till att jag blev serverad. Jaha, så stod jag och pratade lite med honom om hans obegripliga ihophäftning av kvitton bland annat. När han undrade vad vi haft för oss innan (han måste ju ha märkt att vi inte direkt varit sysslolösa) lät jag mig inte luras att försäga mig utan bytte smidigt ut Cityhallen mot Tennstopet i min skildring av kvällen. Sen bad jag om förslag på ställen att fortsätta till och han sa Brittania och Riche men ändrade sig och sa att Brittania var ett vidrigt ställe och det var ju omtänksamt av honom. Så jag vågade faktiskt fråga om han inte skulle följa med till Riche och även om han verkade ha rätt många godtagbara ursäkter för att säga nej, det vill säga grav bakfylla, trötthet efter att ha jobbat åtta timmar plus att han skulle träffa sin mormor klockan nio nästa morgon, ja trots allt detta tyckte jag att detta tydde på ett klart uttalat ointresse från hans sida.

Jag ömkade mig för Nelly över detta, förutom över mitt förmodade fyllenylle (på Cityhallens damtoalett upplevde jag något i stil med Edinburgh sommaren -88), mina fettvalkar och min byst bland annat. Vi hade mycket trevligt i detta ömkningsvältrande. Eftersom Nelly satt med ryggen mot lokalen hade vi kommit på en osannolikt smart kod tyckte vi för att jag skulle kunna förvarna henne om Petter närmade sig när vi diskuterade honom, nämligen att jag pussade mot henne. Det föll mig inte in då att det kanske verkade konstigt ur hans synvinkel att jag satt och pussade frenetiskt mot Nelly varje gång han såg mig. Nelly har nu efteråt ett minne av att han vid ett tillfälle kom fram till vårt bord och började göra pussläten han också. Jag får verkligen hoppas att han inte är tillräckligt självsäker för att ana sambandet mellan hans uppdykande och pussarna.

Ja han kom ju fram till vårt bord några gånger faktiskt. Tur att Nelly var talför, själv satt jag stum av trånande. Och han tittade på mig då och då i det han lyssnade på Nellys svador. Det skulle han väl inte ha vågat om han varit intresserad!

Inte ens Nellys övertalningsförsök lyckades få honom att vilja annat än att ta en taxi hem och sova, så när vi kom ut på gatan, påskyndade av en alltmer desperat servitris, började jag yla om hur ointresserad han var och det bara för att jag varit så knäpp på Folkets Bio. För att övertyga Nelly om hur gräsligt synd det var om mig satte jag till och med igång med att börja gråta. Flera stora tårar lyckades jag pressa fram med viss möda och sa att nu ville jag minsann åka hem, ingenting var kul längre, tills Nelly började gasta om att hon följt med mig för att vara snäll så nu skulle jag minsann följa med henne till Riche.

Så vi hoppade upp på 94:an och åkte dit. Och hade riktigt trevligt faktiskt. Vi satt vid ett fönsterbord när jag hörde någon yttra ”efterfest” så honom ryckte jag i byxbenet för att få detaljerna. Denne visade sig vara en i ett gäng Östermalmsynglingar varav tre hade piratsjal på huvudet och en av dem dessutom påmålat skägg vilket jag inte märkte till Nellys förtret. Honom kom jag överens om att dansa hiphopfoxtrot med. Till all lycka blev det inte av.

Den fjärde i gänget var riktigt söt, Marcel hette han, och hans storasyster hette Ardina så han visade mig smickrande uppmärksamhet bland annat genom att rycka i alla sina vänner för att presentera mig med aldrig sinande entusiasm. Han lovade att ta oss med till efterfesten på Karlavägen, men när Riche stängde och vi kom ut stötte jag ihop med gamle Mattias från fritids och glömde bort ynglen. Dem stod Nelly och tjafsade med, för tydligen ville de inte att Mattias och hans kompis skulle följa med till Karlavägen vilket fick Nelly att argt tråka dem för deras överklassbakgrund, piratsjalar och målade skägg tills de stack.

Då enades vi med Mattias att åka till HG5 och hur det nu var fick Nelly för sig att vi skulle lifta dit och rusade fram till en raggarbil som av någon anledning inte heller ville ha killarna med utan körde vidare.

Det var när vi skulle rusa ifatt den som jag handlöst flög i gatan och skrapade upp de flesta av mina kroppsdelar plus hade hål på mina nya strumpbyxor. Så jag satt med Heidi i baksätet på denna raggarbil med blödande knän medan de långhåriga grabbarna i framsätet körde oss till St. Eriksplan med skränmusik på högsta volym.

Väl framme hade både Nelly och jag ändrat oss och ville hem så jag bönade raggarna nästan gråtandes om att köra oss till Skanstull medan de surt hotade med Årsta. Så på Hamngatan slängde jag mig av och kände mig räddad, vilket de antagligen också gjorde.

Så avslutades kvällen med att vi tog en taxi hem. Jag hade kommit överens med chauffören om ett pris på 30 kronor, så när han satte igång med att prisa Ny Demokrati och förespråka stängda gränser och så vidare höll jag snällt med för att han inte skulle höja priset, och förbannade Nelly i baksätet som inte kunde låta bli att tjafsa emot. Men vi kom lyckligt fram och jag kokade upp den överblivna potatisen och spenaten från middagen som vi åt med god aptit. Sen ojade vi oss över hur trötta vi var utan att inse att vi själva verket var stupfulla, så vi stöp i säng.

Nu är klockan nästan två och jag ska träffa klassen för ännu en halvhjärtad Kantdiskussion.