1/2-92 På Billis

Det är olidligt mycket folk här. Fattas bara att det kommer någon jag känner, det måste väl förresten vara ett säkert tecken på att jag inte är med i svängen längre, att jag inte känner någon på Billis en lördageftermiddag.

Jag är nog en aning isolerad som suttit hemma två helger i rad. Pelikan har jag inte besökt på över en månad. Om jag hade pengar skulle jag gärna gå ut och supa mig full. Nelly har då festat hon, och är nu sålunda sjuk. Det är jag med, tror jag. Min hals är öm, vilket kan bero på yttre omständigheter, men även bröstkorgen värker vid varje andetag eller skratt eller till och med prat. Det skulle kunna vara musklerna, men jag har inget minne av att ha använt några muskler överhuvudtaget på sistone.

Nu tänker jag på mitt brev till Sam som torde ha lämnat den gula brevlådan på hörnet och nu befinner sig på okänd plats mellan mig och honom.

Nu kom fotoskole-Sara och jag kved inombords men tyckte dock att det var kul att prata med henne vilket jag gjort ett tag men nu låtit henne få umgås med sin kompis.

Det där brevet då. Ibland får jag för mig att han redan glömt mig totalt och inte kommer att svara utan bara känna obehag inför mina visserligen försynta men dock obestridliga kärleksförklaringar. Samtidigt vet jag att jag var tvungen att skicka det och att jag inte skulle vilja ha det kyligare. Jag riskerar ju inte att stöta ihop med honom på Billströms i alla fall om det nu skulle visa sig att jag var ett flyktigt fyllehångel enbart.

I förrgår hade jag en underbar kväll för jag satt i soffan och läste i gamla dagböcker och fascinerades som vanligt av hur bra och roligt jag skrev förr i tiden till skillnad från numera vilket jag alltid har tyckt. Jag tvivlar dock på att jag kommer att fascineras på samma sätt av den här dagboken i framtiden. Det är som om jag tar mig själv på för stort allvar numera. Inte bara av ondo kanske, att jag inte tvingas hålla den där självföraktande och nedlåtande distansen till mig själv ständigt. Är det ett mognadstecken tro? Ett sådant tyckte mamma att det var att jag skulle sitta hemma en fredagkväll, som om jag var låst vid vissa veckodagar i mitt supande. Att sitta hemma en onsdagkväll är en större bedrift tycker jag.

Min whiskyflaska står fortfarande orörd ovanför kylskåpet. Mina depressioner dövas fortfarande med mat, när jag är ensam i alla fall. Att smutta whisky för sig själv verkar rätt mysigt men av någon drömsk anledning förknippar jag den där flaskan med Sam och vill dricka den med honom.

Men livet är ju rätt spännande och roligt ändå. Det här med att Nellys E.B.-fyllehångel Mark minsann ringt henne, och inte bara det, också uttryckt direkta önskemål om att få komma till Sverige i februari och att Nelly ska komma till London och bo hos honom i maj, en sån sak är ju rätt komisk när man betänker att han är en 17-årig hårdrockare som Nelly visserligen tycker om men inte har någon större lust att satsa helhjärtat på nu när hon bor i Stockholm och försöker få stadga i sina rutiner här.

Komiskt också eftersom jag går här på gatorna med ”She’s like a rainbow” i hörlurarna och drömmer detaljerat om att Sam ska komma hit och hälsa på, varvat med att jag besöker honom förstås, när sanningen är att jag träffat karln tre gånger och inte ett ord om en gemensam framtid sagts, och att jag inte hört ett ljud från honom sen vi sågs sist. Så när Nelly nu oroar sig över Marks obestridliga intresse och hur hon ska handskas med situationen, så skulle ju jag vandra i lyckorus över en tiondel av de kärlekstecken Nelly fått från Mark om de riktats mot mig och kommit från Sam. Nu är Nelly här och avbryter hela tiden så jag ska väl slita mig.

Nu är klockan tjugo i sex och Nelly har gått för att träffa Londonvännen Kicki. Som jag sa till Nelly så tycker jag bara att det blir allt trevligare att fika med henne. Jag älskar henne gränslöst mycket faktiskt och gläds över att inse det och inte ta henne för given vilket jag nog gjort ibland under hösten när kurskamratskontakterna kändes mer angelägna att värna om och satsa på. Det har dock förändrats totalt.

Jag hoppas innerligen att min likgiltighet som ibland övergår i motvilja försvinner snart. Klasskamraterna är antagligen en alltför tydlig påminnelse om, och del av, denna vardag som jag just nu skyr. Det verkar som om jag vägrar vänja mig vid den för att jag betraktar allt som hör mitt vanliga liv till som blott en passage mellan Londonsemestern och något slags förändring, ännu en Londonvistelse antar jag, som jag drömmer om och väntar på trots att den befinner sig i en så pass avlägsen framtid att jag faktiskt är tvungen att inse att livet här är mitt egentliga liv.

Och därför måste jag dammsuga. Att jag inte gör det är inte bara ett uttryck för min slöhet utan troligen också ett desperat försök att ignorera det faktum att jag ska tillbringa förhoppningsvis ännu ett antal månader i min lägenhet innan jag kan ge mig ut på det äventyr jag längtar efter så.