5/2-92 Onsdag, på Billis

Mina jeans sitter tight som om de varit nytvättade vilket de inte är. Så detta är resultatet av mitt ständiga ätande de senaste dagarna, och i synnerhet igår då jag proppade i mig som om jag skulle tillfredsställa en veckas behov av föda och sedan sov hela eftermiddagen. Tur för mig att jag fick träffa Nelly och Doris på Billis sen, det piggade upp väldigt. Speciellt som vi förflyttade oss till Svejk och jag drack min första öl på nästan två veckor.

När jag kom hem överfölls jag faktiskt av den där efterlängtade städinspirationen vars frånvaro sen jag kom hem från London förvandlade min lägenhet till en allt mera fulländad soptipp. Men nu är det trivsamt och fint.

Nu har då mitt brev med största sannolikhet kommit fram till Sam (rim!). Insikten om detta gör mig understundom generad, när jag prövar tanken på att jag inte gjorde något som helst intryck på honom. Bara för att en romantiskt förvirrad fjant som jag går här och drömmer om honom och minns våra tre träffar i ett fullständigt vansinnigt novellidylliserande skimmer så finns det ingen anledning alls att tro annat än att jag var ett skojigt tidsfördriv som han fann värt att ägna sig åt, inte trots utan just på grund av dess oundvikliga kortvarighet.

Så kan det ju vara. Ändå har jag inte helt gett upp hoppet om att det snart ska ramla ner ett hoppingivande svarsbrev genom brevinkastet. Och den person som igår (då han borde ha fått brevet) ringde två gånger utan att lämna meddelande på telefonsvararen (vilket jag vet eftersom jag var hemma då men låg i dvala) kan ju faktiskt ha varit han. Eller Eyasso. Betydelseskillnaden mellan dessa möjligheter gör mig nästan rädd.

Ibland känner jag mig så dum. Som går här och faktiskt bygger upp förväntningar kring en person som jag inte känner alls. Det är ju faktiskt löjligt. Kanske behöver jag denna verklighetsflykt men varje försök att inse att det är just det den är misslyckas eftersom jag tydligen är beroende av dessa drömmars egenskap av något som är möjligt och värt att satsa på.

Det är inte ens så att jag längtar efter något eller snarare någon här hemma som skulle kunna avlasta Sam i hans roll som drömprins, jag skyr blotta tanken. Det är honom jag vill ha trots alla tvivel och förnuftiga skäl som borde fått mig att förtränga honom för länge sen. Ett klart fall av Daganfobi alltså.

Vad var det jag sa till Nelly i höstas om detta? Att det var ett tecken på hennes rädsla inför att satsa på ett seriöst förhållande, det att hon gick runt och drömde om en karl som hon knappast visste nog om för att det skulle motivera all denna energi och uppmärksamhet som hon riktade mot honom. Särskilt det att denna karl dessutom befann sig i ett annat land tyckte jag var orsak nog till att hon skulle ta sitt förnuft till fånga och glömma honom. Det får jag sannerligen äta upp nu.

Mina byxor sitter åt så hårt över benen att jag blir gråtfärdig.

Antagligen är min bild av Sam så intimt sammanbunden med drömmar jag har om ett roligt och spännande liv i London, att det är därför jag putsar denna bild så frenetiskt och tillber den ständigt. Nåväl, det har ju trots allt bara gått två veckor sedan vi kom hem. Fast de har känts grymt långa.

Det måste nästan vara Grönis, den där killen därborta som jag spanat in litegrann, väldigt oseriöst, som distraktion. Sist jag träffade honom var juldagen -90 på Casanova, och då var han ihop med Anna Waldsos storasyster vilket han säkert är fortfarande.

Käre Gud, låt Sam svara illa kvickt på mitt brev! Låt honom förstå att varje timme han förspiller innebär obeskrivliga plågor för mig.

När det nu finns så många smala människor. Varför kunde inte någon av dem ha varit jag?

Varje gång jag tänker på att Sam försov sig den där söndagen så hatar jag honom. Vilken irreparabel spricka i den vackra bild vår helg annars skulle ha utgjort! Vad tycker han?

Jag har nog en klar PMS på gång här. Det måste vara den som får mig att känna mig så ömklig och fet och misslyckad och håglös och dum. Vad annars?

Den där typen framför mig som sträcker på sig hela tiden och knäpper sina feta händer bakom nacken, honom skulle jag vilja slå.

Jag ska träffa Ylva på Kungstornet klockan halv tre. Jag borde ha gått dit direkt, men jag trodde att ett Billisbesök var just vad jag behövde. Idiotiskt, att slänga ut 30:- på fika.

Det kom en kompis till Grönis och han hade med sig en så himla söt bebis som Grönis satt och pratade med, medan pappan var och köpte kaffe, på ett så gulligt sätt att jag blev knäsvag. Min bebislängtan har för övrigt mattats rejält. Jag har ju inte heller varit i närheten av att göra nån bebis på ett halvår.

Nu hostade bebisen och tittade sen anklagande på mig. Jag ska väl ta och spankulera iväg till Kungis jag.