6/2-92 Torsdag, på Billis såklart

Jag sitter här vid ett vingligt bord och gläds åt att ha överlevt mitt första seriösa tandläkarbesök på så många år att jag struntar i att räkna dem för att vara snäll mot mig själv. Så hade jag sju hål också. Två stora. Tanden jag kom dit för, den som värkt i tre veckor och för vars skull jag varit Nurofendrogad dygnet runt så gott som, att den gjort så ont berodde på att den provisoriska fyllningen ramlat bort. Så tandläkaren var inte förvånad över att den åsamkat mig smärta.

Ett litet föredrag höll hon om kostvanor och fluortabletter och tandtråd men den förödmjukande utskällning jag väntat mig skulle komma såfort jag öppnat min misskötta mun, den uteblev. Den sköterska som under såpass gullpedagogiska anvisningar att jag kände mig som en sjuåring röntgade mitt gap, hon sa till och med ”Vilka fina tänder du har!”. På det kunde jag inte svara utan låg där såsom förlamad av förbryllelse. Skämtade hon? Var hon grymt och äckligt hånfull? Eller sa hon så till alla patienter om vilka inga tvivel rådde att de såg denna stund som slutet på ett långt och trevligt liv?

Av tandläkaren fick jag dock inga komplimanger. Jo, själva ställningen på tänderna var tydligen ok. Det märkliga var att alla hålen fanns i överkäken. Den som jag borstar mest!

Det enda som blev uträttat idag var att min lilla värktand fick en ny provisorisk fyllning eller salva som de säger. Så alla fasansfulla smärtor som jag förberett mig på, de uteblev. Till min besvikelse, jag hade nästan uppskattat lite plågor för att få mig att sluta ömka mig över småsaker och för att jag skulle känna att jag lever. Nåja, det blir ju fler tillfällen. Att fasa för.

Hon var väldigt sympatisk förresten, den där tandläkaren, på det där sättet som får mig att känna mig så osympatisk själv.

Två tjejer som är fåniga och påfrestande och pratar högt och skrikskrattar, var kan de sitta månntro? Bredvid mig såklart. Sen så mår jag lite illa också, och har ingen lust att kopiera idag som jag tänkt. Nelly ska ju ändå ha personalmöte ikväll så hon skjuter nog gärna upp mörkrummet.

Från och med idag ska jag hoppas på brev varje gång jag kommer hem. Och då mötas av samma gamla tidningshög som alltid, plus ännu ett par reklamkataloger kanske. De där som alltid ramlar in med ett otäckt brevliknande ljud.

Frågan är vad jag ska göra idag om jag inte ska kopiera. Just nu känns det mysigt med tanken på en lat eftermiddag hemma i soffan men jag litar inte alls på mig själv längre. Särskilt inte sen igårkväll då jag stoppade i mig ytterligare ett par kilos övervikt trots alla föresatser. Hux flux är alla bantningsidéer som bortblåsta och då är det kört.

En av de galna kvinnorna är här. Den tystlåtna tack och lov, men idag ser hon värre däran ut än vanligt med rufsigt hår, oknäppt kjol och väldigt mycket smink runt ögonen.

Mina drömmar om Sam har gjort framsteg. De handlar inte längre bara om vår ljuvliga återförening i Stockholm, London eller Barcelona, nej nu har jag också rätt klart för mig hur vår gemensamma framtid ska te sig i en centralt belägen liten Londontvåa där vi ska sitta med våra spännande vänner och dricka whisky hela nätterna med grannar som väcks av den bra musiken på hög volym och då joinar sällskapet med en flaska under armen.

Nu är den andra galna kvinnan här, hon som pratar för sig själv. Herregud, de är påfrestande nog var och en för sig och båda på en gång är nog mer än vad jag klarar. Jag är på god väg att börja känna mig som en galen kvinna själv. Ska jag prata med väggen eller ta av mig byxorna? Åh, nu går den pratsamma. Jag kan andas ut, inget pinsamt hann hända.

Nåväl. I veckorna ska Sam jobba på sin bank, det beror på hur bra betalt det är, och jag ska plugga engelska eller nåt på universitetet. En tanke som slog mig när jag grubblade över hur vår lägenhet ska vara möblerad, det var att Sams pappa ju är lärare i interior design. Och Feffes mamma var inredningsarkitekt. Borde jag ta det som en varning?

Nu glodde jag surt mot en kille som sitter vid fönstret och visslar och fick plötsligt för mig att det är han som brukar sitta på filosofiexpeditionen när jag kommer dit och bråkar om min registrering. Hoppas inte, jag vill absolut inte säga nånting till någon.

Synd att jag mår lite kaffeilla för jag skulle gärna vilja sitta här länge och sörpla och skriva. Min hals fick en hastig liten klump i sig när jag fladdrade förbi insikten om det oerhörda i att jag faktiskt sitter och skriver. Och gör det så avspänt och trivsamt, utan prestationstvång. Kan det ha med Sam att göra? Inte bara med honom som något att skriva om utan också genom att mitt skrivande var en av de saker jag berättade för honom om och som han visade intresse för.

När Nelly berättar om Marks eviga avbrytande så fort hon försöker berätta något om sitt liv och sig själv så minns jag inte odelat lyckligt Sams intresserade frågor om mig och hans dito lyssnande när jag satt och berättade poänglöst nostalgistrunt på min kryckengelska. ”Doorguard”, va! Jag vet ju att det heter ”bouncer”. Men det var helt och hållet Sam och hans jäkla intresserade sätt som fick mig att prata så mycket skit.

Och om nu allt jag sa var helt ointressant vilket jag är övertygad om så dolde han det väldigt väl. Eller så var jag lyhörd som en träbit, vilket jag också är övertygad om. Min enda chans att framstå i hans minne som något annat än en babblande självupptagen idiot är att alla tjejer han någonsin bytt ett ord med har varit hjärndöda. Så är det. Så att jag kan vinna åtminstone någon poäng på jämförelsen med dem. Allting är ju relativt.

Jag har faktiskt börjat läsa Russells Sceptical Essays, det måste ha varit det som orsakade matorgien igårkväll. Kurslitteraturen har jag blott släpat runt på, inget mer. Ja, lite av Kants tävlingsskrift har jag ögnat igenom.

En annan sak jag försummat är inläsningen av kompendierna åt Eyasso. Imorgon ska jag ut till universitetet för ännu mera registreringsbråk så då ska jag fixa kassetter också.

Usch vad jag hatar alla dessa saker som jag är tvungen att göra! Jag vill bara vägra stenhårt. Som att plugga, läsa in texter, kopiera invandrarbilder, skicka Boverketräkningen, ringa Rie. Och nästa vecka ska jag antagligen åka till Göteborg för att fota invandrare där, och det låter ju jättekul. Ändå känner jag motvilja inför det och allt annat som hindrar mig genom tvånget i det hela från att försvinna ännu längre in i min självfixerade drömvärld där jag vill vandra omkring och göra bara det som faller mig in. Men verkligheten är att jag måste göra alla de där sakerna och dessutom banta och sy kläder och fixa pengar och jobba och plugga stenhårt.

Jag vill inte, jag vill bara ägna mig åt att fika ensam och med vännerna, sitta i soffan och lyssna på Radio Huddinge och glo, släpa mig till skolan måndagar och torsdagar. Det räcker. Alla de där plikterna rycker och sliter i mig och hindrar mig från att falla till ro och vänja mig. Nu går jag hem.