7/2-92 Fredag, på Billis

Jag upplever just nu en mycket distraherande situation. I min korta trånga kjol sitter jag inklämd med ett gäng högljutt pratande och ständigt gloende invandrare. Detta enbart på grund av utrymmesbrist. Dessutom sitter jag med ryggen mot rummet och har inga skyddande väggar på något håll. Sen sitter jag också snett mittemot en ruskigt söt kille som skriver. Och killen bakom mig är helt klart psykiskt störd och vaggar oavbrutet på sin stol som är klämd mot min.

Hurra! Nu går invandrarna! Jippiii! Så nu sitter jag mot väggen i alla fall. Fast bredvid och därmed utan utsikt över den söte. Varje ljud jag givit ifrån mig som han kan ha hört (jag bad honom om en askkopp) har varit med en väldigt pipig röst. Pinsamt.

Varför bryr jag mig tro? Är det för att det inte kommit något Sambrev idag heller?

Nu kom Sofia. Inte mitt favoritval direkt. Tack gud att Doris också är på väg.

Den söte gick. Han var inte så söt.

Plötsligt känner jag mig inte ett dugg söt längre. Jag är för tjock för min korta kjol och är säkert alldeles blank i ansiktet, eller flagig av puder. Jag måste ha öl. Men den ska drickas med Nelly, minst.