11/2-92 Tisdag, på Billis

Jag har redan nöje av att läsa det jag skrivit hittills i denna bok. Så himla ordblind är jag nog inte trots allt.

Att den här pennan verkar slö stör mig för det tvingar mig att oroa mig för när den ska ge upp istället för att kunna koncentrera mig enbart på skrivandet.

Jag hade tänkt gå hit tidigt på förmiddagen för att undvika eftermiddagsrusningen som på sistone alltid medfört folk jag känner och jag hatar verkligen att komma hit för att skriva och vara tvungen att sitta och prata istället. Nu är klockan tjugo i ett så det blev inte så tidigt eftersom jag ringde mamma efter att ha pratat med hyresvärden och blev sittande i ett trevligt samtal med henne rätt länge.

Det här med hyresvärden. Igår på Billis med Nelly (och Karin och tre gamla Södratjejer som var där när jag kom, till min ilska) så berättade hon att Doris (som bor i samma hus som jag) hämtat sin uppsägning som hon fick rekommenderat brev på i fredags och att hon liksom Åsa var uppsagd från sista mars. Detta innebar att jag försjönk i ledset grubbel, för jag har ju hört av både hyesvärden och grannen Anstrin att renoveringen inte sätter igång förrän i juni vilket faktiskt passar mig perfekt. Då kan jag ju bo i Bagis och slippa hyran tills jag åker iväg till London. Att bli uppsagd i mars skulle vara så enormt besvärligt, jag kan ju inte bo i Bagis när familjen är där. Då skulle jag vara tvungen att fixa en lägenhet för bara några månader och sen kanske hyra ut den till någon, usch.

Så jag deppade på Billis och irriterade mig gräsligt över att inte genast kunna ringa värden och fråga hur det låg till för min del. Nelly, älsklingen, försökte muntra upp mig och lyssnade faktiskt på mitt gnäll utan att avbryta. Jag behövde öltröst också så vi gick till gamla Dubrovnik som numera heter Charles Dickens och är ungefär lika trevligt som hotellet med samma namn som jag jobbade på i London, alltså rätt outhärdligt med bara sluskgäster och totalt ouppmärksamma och oservicemindeda kypare. Men bra musik spelar de, sån där 60-tals som får en att önska än mer att ens käraste satt tätt intill.

Tre öl drack vi fast det som vanligt bara skulle bli en. Nelly yrkade faktiskt på en fjärde men vid det laget var jag illamående och dödstrött så vi åkte hem. Det gamla vanliga men alltid lika intressanta pratet blev det förstås under kvällen, om pojkarna i våra liv och de äckliga åldringarna på våra jobb och sånt där.

På natten drömde jag realistiskt om hur jag mötte Anstrin i trappen och förtvivlat anklagade henne för hennes felaktiga uppgifter om att jag skulle få bo kvar till i juni, och hur jag i ilskan över hennes ointresse och grymhet försökte strypa henne. Väldigt otäckt.

I morse ringde jag då värden, inställd på tjafs och gråt, men den kära gamla bekantingen Ulla Graaf sa att enligt hennes papper skulle vi 72:an inte sägas upp förrän sista juli. Vilken lycka. Tack gode gud! Fast bostadsoron som väcktes igår har inte försvunnit helt än.

Sen var jag ju så glad att jag ringde mamma och berättade detta och tillkännagav mina Londonplaner i förbifarten som del av storyn utan att tänka på att jag trots mitt ständiga tjat om dessa faktiskt inte hunnit förbereda föräldrarna än. Så hon blev ju lite överraskad och orolig, för hon hade sett ett så otäckt program på tv4 igårkväll om crackungdomar och påminde starkt om mormor när hon oroades av blott mina funderingar på att åka till London och detta om ett halvår. Men det gladde mig.

Så hann jag uppleva postens ankomst trots att jag bestämt mig för att inte vänta på den. Och eftersom det återigen bara var reklam som kom så bestämde jag mig snabbt för ett antal saker. Dels att jag genast ska sätta upp en ”Ingen reklam, tack!”-lapp på dörren, dels att Elisabet Stjernberg, min proseminarieledare, är omåttligt fräck som inte skickat mig min uppsats än trots att Ylva som var hos henne i onsdags för att hämta sin gav henne ett frankerat kuvert från mig, dels att studienämnden måste ha glömt bort att jag ringde i fredags och bad om blanketter, och dels att Sam inte kommer att skriva till mig.

Enligt Nelly ska jag ge honom en deadline runt min hemkomst från Marocko och det höll jag med om, men inom mig minskar hoppet om brev i rasande fart för varje dag som går. Särskilt som jag läste om mitt brev till honom idag och fann det tråkigt. Så nu har jag börjat formulera det brev jag ska skicka till honom efter deadlinen i mars där jag noggrant ska tala om för honom att han är en nerknarkad misslyckad opålitlig tönt utan ambitioner vars kärlek jag är tacksam över att slippa. Snyft.

Jag funderar lite över varför han inte skrivit än, varför han inte velat svara på mitt brev genast han fick det, om det nu skulle vara så att han vill hålla kontakten och faktiskt tänker på mig med åtminstone en gnutta förälskelse. Och jag inser att jag kanske inte ska klandra honom så hårt och att hoppet kanske inte är stendött än, eftersom jag själv väntade en vecka efter hemkomsten med att påbörja mitt brev och sen satt och knåpade med det i tre dagar så att han inte fick det förrän två veckor efter att vi sist sågs. Så det realistiska är väl att jag börjar vänta på allvar nästa vecka. Men å andra sidan kan man ju tänka att det faktiskt gått tre veckor idag utan att han skrivit och varför det?

Ja detta kan jag ju sitta och tjafsa om i all evighet till ingen nytta.

Efter att ha fått sitta med Nelly och öl och klaga över mitt tråkiga liv i väntan på något roligare, så känns det faktiskt bättre idag, kanske av pur tacksamhet över att få stanna i lägenheten längre än Doris och Åsa. Och så himla tråkigt ska jag väl inte ha det i vår. Men samtidigt som jag inte vill förströ mig med någon annan i väntan på Sam så känns det jobbigt att vara låst vid någon som är så fjärran, under så lång tid. Det problemet kan ju vara löst inom en månad, ifall det inte kommer något brev. Då kan jag minsann känna mig fågelfri.

Det jag skrivit idag känns minsann jävligt stelt och tråkigt. Usch.

Jag har miljoner kompendietexter att läsa in till Eyasso, så nu ska jag gå hem och förbereda mig slött och länge på det. Borde städa. Men orkar ej.