13/2-92 Torsdag, på Kafferepet

Igår var jag så övertygad om att det skulle komma ett Sambrev att jag hade bestämt mig för att städa hela lägenheten, duscha och hälla upp en whisky innan jag slutligen skulle öppna och läsa det. Men det kom inget brev. Jag gjorde allt det andra ändå, inklusive drack whisky klockan ett på dagen för att trösta mig.

Sen vankade jag iväg till Billis i en behaglig bomullsdimma för att plugga och skriva i väntan på Nelly. Jag ska aldrig mer gå dit på eftermiddagen annat än för att umgås, det är tydligt. Alltid är det någon där som jag känner tillräckligt väl för att vara tvungen att sitta med denna och prata, rysligt irriterande. Igår var det Annika. Jag var dock rätt pratsam och uppskattade faktiskt att sitta själv med henne en stund. Sen kom hennes kompisar Anders och Peter, söta gossar minsann, särskilt Peter. Den där Anders överträffade nästan Staffan vad gäller flåshurtighet och ansträngande utspel.

Så kom Doris, Nelly och Sara och vi blev ett stort sällskap i vanlig ordning. Mitt kära Billis är inte någon säker tillflyktsort för en skrivande enstöring.

Jag ska möta pappa här och ge honom bokkvitton till hans deklaration och Fittjabilder till några artiklar. Dem bad han om igårkväll och jag rotade fram en bunt under växande ångest över hur dåligt kopierade de var och över att jag inte lyckas hitta skolungdomsneggen från förra hösten någonstans. Var kan de vara? Så nu oroar jag mig över min enormt oproffsiga hållning till mitt fotande. När jag nu får allting serverat på bricka såhär med uppdrag så borde jag åtminstone klara av att 1) ha minutiös ordning på neggen istället för att ha dem utspridda över lägenheten, 2) ha perfekta kopior av alla bilder så att de finns tillgängliga vid behov istället för denna uppsjö halvtaskiga överblivna kopior. Så det ska jag ordna.

Tanken på att få dessa sisådär-kopior publicerade gläder mig inte alls. Hoppas trycket är dåligt och ingen läser artiklarna.

Det är väl bra i alla fall, att jag plötsligt längtar efter lite ordning i mitt liv. Framförallt saknar jag en viss kontinuitet hos alla dessa framhoppande dagar. Just nu är det som om jag måste börja på nytt varje dag utan möjlighet att dra nytta av erfarenheterna från dagen innan. Även om målriktningen är densamma måste jag ständigt peka ut vägen för mig själv på nytt. Och det orkar jag inte alltid.

Ett prydligt bildarkiv skulle nog få mig att känna mig lite mer stadgad och seriös. Jämte lite fastare pluggrutiner förstås. Vad skönt att jag vill ha det nu! Problemet är att minsta småsak får mig ur balans, det känns till exempel som ett avbrott det här med att jag ska åka till Göteborg imorgon. Det gör att jag måste uppsöka denna rutinlängtan på nytt när jag kommer tillbaka.

Men bara jag hittar de där neggen så ska det bli ordning på mig. Jag fattar inte var de kan vara! Det var länge sedan jag använde dem, de kan vara hos Feffe, men varför skulle jag inte ha tagit med mig dem? Att jag skulle ha slarvat bort dem kan jag inte tänka mig, jag brukar ju ha ordning på mina kassar så länge jag befinner mig utanför mitt hem.

Nu såg jag pappa i spegeln. Hoppas han vill köpa en ostmacka till mig. Fast framförallt är jag kissnödig.

Nu fick jag hans macka!

Här sitter jag på tåget till Göteborg. Det har inte börjat gå än.

Tänk att jag fortfarande blir alldeles Samkollrig av att höra ”Let’s spend the night together” på freestylen. Honom som jag borde glömma.

Mina jeans är som ålskinn, varför äter jag så ruskigt mycket? Det som började så bra med ciderfastan i London. Då satt skärpet löst minsann.

Jag ber en stilla bön om att slippa få några stolsgrannar, åtminstone såna som jag kommer att reta mig på i fyra timmar.

Vad skönt att den här dagen har randats så att den är över snart. Jag ser inte alls fram emot att rusa runt till sena kvällen i mina trånga brallor med en etnolog jag aldrig träffat och vara tvungen att ta idel pangbilder på såna där invandrarungdomar som aldrig kan stå still. Det blir säkert jättekul. Men jag känner redan hur mycket jag kommer att längta efter att få sitta för mig själv på något fik och glo in i väggen fullständigt asocialt.

Att jag alltid längtar så mycket efter mitt soffhörn när jag är ifrån det. När jag väl sitter där har jag ju det så tråkigt att jag äter oavbrutet. Hurra nu går tåget och jag sitter alldeles själv! Nästa station väller det väl på en hop snattrande högljudda idioter förstås. Iallafall, jag måste nog lära mig att soffhörnet är bäst i små doser. Jag bör inte tillbringa timmar i det. Det är bara så ruskigt svårt att ta sig därifrån.