15/2 -92 på stationsfiket

Bäst jag satt och surade på Conditori Carneval reste sig en av killarna som suttit vid motsatta väggen och släntrade fram till mig och sa hej. Ciggen han höll i var redan tänd såg jag minsann, så jag undrade vad han kunde vilja. Det blev jag varse, för han satte sig raskt bredvid mig i soffan. Då ilsknade jag till och fräste att jag ville sitta själv.
”Jag vill bara fråga en sak” sa han med äckligt smörig röst. Det han undrade var vilket språk jag pratade, vilket inte dämpade mitt raseri för dummare fråga kunde jag inte tänka mig, jag hade ju faktiskt uttryckt min motvilja redan på ett visst språk. Han hade trott att jag var finska sa han, och sen kom det: ”Jag känner många finska tjejer!” Men varför i himmelens namn då sitta och plåga mig med sitt sällskap?
Sen reste han sig med ett ”Trevligt!” och gick och satte sig hos sin kompis igen.

Jag satt nästan och darrade av ilska jag, dels över detta fräcka tilltag och dels över att ingen påtår ingick i mitt 13-kronorskaffe. Så jag gick, och hade tänkt ta spårvagnen ut till Friskväderstorget igen för att fota hus åtminstone när jag plötsligt mindes att jag faktiskt fotade ett hus i förmiddags. Då gick jag till stationen och bytte min platsbiljett till tåget som går om en kvart så nu måste jag ägna mig en smula åt den kanelbulle jag ruinerat mig på som tröst.