18/2-92 Tisdag, på Billis 20

Jag känner mig obeskrivligt fet och olycklig. Hoppas sannerligen att det är PMS jag har, att det är därför jag känner mig så miserabel. Det är som en ledsen klump i mig. Klart att det kan bero på min tilltagande fetma, att jag ska till tandläkaren idag, att jag ska kopiera tråkiga invandrarbilder (vad är det med mig? Inte ens mörkrummet är kul längre!), att den galna kvinnan bakom mig hostar irriterande och oavbrutet, att det inte kommit något brev.

Som jag sa till Nelly igårkväll, att om jag blir såhär ledsen varje gång jag kommer hem och hallgolvet är tomt, hur glad kommer jag egentligen bli om det kommer ett brev? ”När det kommer ett brev” sa mitt trofasta stöd. Men jag har ju funderat fram en total förståelse vid det här laget. Så jag fattar att han inte greps av samma omskakande smärtsamma förälskelse som jag och att han inte har mig i huvudet dygnet runt och önskar att jag var i hans armar. Han tyckte säkert om mig, visst, men antagligen förmår han att tänka förnuftigt till skillnad från mig och sålunda inser han konsekvenserna av att vi befinner oss i olika länder på obestämd framtid och att jag därför inte är mycket att slösa bort tanke- och uppmärksamhetsenergi på.

Ändå hoppas jag att han ska vara sådan jag föreställt mig honom så att det ligger ett tjockt brev i hallen när jag kommer hem idag. Det kan ju lika gärna vara på det sättet som det andra. Som jag försökte förklara för Nelly och Doris i lördags när vi satt hemma hos mig och drack whisky, det är inte så mycket för att få en bekräftelse på att mitt intresse är besvarat som jag vill ha ett brev utan mera på grund av att jag så innerligt gärna vill ha den lilla delen av honom, som en liten pusselbit att foga till min ack så ofullständiga bild av honom. Det är den jag har så hemskt svårt att tänka mig vara utan. Och därför kan jag inte tro att Sam skulle kunna vara en så pass elak människa att han förvägrar mig det. Detta är väl ett väldigt talande exempel på hur allvarligt jag ser på något som antagligen irrar omkring i den yttersta periferin av hans tankevärld.

Varför måste allting vara så komplicerat? Inte ens ringt har han, hur mycket bryr han sig då? Och i fredags var det Valentine’s day då absolut alla engelsmän med en hjärtans kär låter henne förstå att hon är det. Inbillar jag mig i alla fall.

Vad trist det är att jag ska sitta och älta det här och finna föga intresse i något annat.

Jag fikade i alla fall med några i klassen igår efter ännu en seg Kantföreläsning (tyvärr beklagade jag mig över denna seghet inför Micke B. på kvartsrasten utan att ha märkt att den ene föreläsaren, Marcel, satt vid andra änden av bordet. Fast Micke trodde inte att han hade hört något). Under denna satt jag och ville bara åka hem och vräka i mig fettbildande mat, men tack och lov segrade förnuftet och min ständiga skräck för att missa något, så jag satt på Café 6:an ett par timmar med bland annat de där två jobbiga brudarna som verkar helt oblyga och socialt ohämmade.

På Pelikan i lördags där vi hamnade som vanligt trots att ingen ville det från början dök plötsligt Micke B. upp, och min glädje över att se honom berodde honom ovetandes förstås mest på att Nelly äntligen skulle få träffa honom. De stod och pratade ett tag, och då dök den jobbigaste av de där två tjejerna upp och trängde sig i vanlig ordning fram till Micke och stod en bra stund med honom och viftade med armarna och såg engagerad ut. Jag fattar inte att hon kan ha så mycket att prata om jämt. Utom med mig förstås, hon riktar in sig på killarna.

På rasten igår satt hon på samma sätt, fast nykter, med den där nye killen i klassen som jag sen upptäckte så smått efter föreläsningen och pratade med eftersom jag satt mittemot honom. Till skillnad från den där bruttan Åsa hade jag dock vissa problem med att komma på något att säga och lät honom gladvilligt babbla på om kognitionsvetenskap, ett samtal även Micke B. joinade vilket innebar att han faktiskt lyckades slita sig från Åsa, ända tills jag kände mig totalt okunnig om allt av intresse i hela världen.

I alla fall, i lördags. Micke B. och Åsa stod alltså och pratade i evigheter kändes det som, inte minst för Nelly som led oerhört. Jag och Doris turades om att i allt kraftigare ordalag vräka dynga över den där karltjusande utbjudande snärtan med sängkammarblick. Doris var värst förstås, i söndags när Nelly kom förbi på eftermiddagen för att hämta sina kvarlämnade grejer efter en mot alla odds vild natt hos Micke skrattade vi gott åt den i synnerhet i berusat tillstånd absolut osvikliga lojalitet Doris kan uppvisa i form av noggrant uttryckt hat mot den eller de som på något sätt gör hennes vänner olyckliga. Hon är en så kär vän, jag ångrar lite att jag blev så irriterad på henne i lördags hos mig när hon med samma osvikliga envishet och brist på lyhördhet som också är ett resultat av alkohol aldrig upphörde att tjata om att hon inte kunde förstå att jag hade något emot att låta folk sova över hos mig, särskilt när det som nu gällde Nelly. Jag sa, många gånger, att jag inte heller förstod varför men att det var en instinktiv reaktion som jag brukade kunna övervinna med förnuftets hjälp när jag fått tänka efter ett tag. Så också denna gång, fast helt i onödan skulle det visa sig.

Doris sa också att Sam mycket väl kunde tänkas ha träffat en annan tjej eller att han helt enkelt inte tyckte det var någon idé att skriva när jag nu bodde så långt bort. Hon trodde väl att jag kunde bli hjälpt av lite krass realism.

Det värsta nu är att jag så gärna vill åka hem för att se om det kommit något brev. Jag vägrar dock, för det där jävla brevet som aldrig kommer kan inte få styra hela mitt liv. Tänk om han helt enkelt inte tycker att det är så viktigt att skriva och därför antingen dröjer eller inte skriver alls. Vad fruktansvärt det känns att inse att det som upptar ens koncentration nästan helt kan vara totalt betydelselöst för den det gäller. Sånt råkar jag alltid ut för.

Nu har äntligen den galna kvinnan gått sin väg, hon höll på att göra mig vansinnig med sitt hostande, jag kunde knappt hålla mig från att skrika något argt åt henne. Tyvärr kan jag inte njuta av friden särskilt länge eftersom jag ska iväg till Odenlabbet nu innan tandläkaren.

Jag känner mig tyvärr ruskigt oälskad. Och äckligt självupptagen.