Den hemska vecka jag har bakom mig känns väldigt avlägsen för tillfället eftersom allt är annorlunda nu. Jag är pigg, rätt glad och energisk, en väldig skillnad mot mitt sinnestillstånd de senaste dagarna då jag deppat nästan oavbrutet och ätit groteskt under tiden. Oron över att ha gått upp i vikt är rätt plågsam, men jag brukar kunna intala mig det fåniga och onödiga i att inte vara nöjd med min kropp trots dess rondör, för så himla farlig är den ju inte. Ingen annan borde bli störd i alla fall.
Att jobba har verkligen gjort mig gott, det ska jag försöka minnas när nästa jobbhelg randas. Jag trivs faktiskt väldigt bra på servicehuset nu, känner mig säker och van och räknar inte minuterna längre. Katarina och jag har nått ett nytt stadie i vår bekantskap, lite mer vänskapligt, som om vi inte umgicks bara för jobbets skull längre. Nästa jobbhelg ska jag gå ut med henne och Monika, något jag velat länge men först nu lyckats samla ihop tillräckligt med energi och initiativkraft för att iståndsätta, antagligen för att inte kurskamraterna ockuperar min trånga lilla umgängesvärld längre. Och inte för att jag inte saknar dem. Speciellt Ylva och Gunilla hade varit till stor hjälp för att få igång mig denna hittills slött och oengagerat framhankade termin.
I torsdags skulle vi ha pluggat på Valand efter seminariet, men på morgonen kunde jag bara känna olust inför tanken på detta och stannade istället hemma och åt och sov. Så jag kände mig lite gladare på kvällen, men nu är min ånger stor, både över att ha missat chansen till att närma mig klassen igen och framförallt över att ha skolkat från seminariet. Det innebär att från och med nästa vecka är mina tre ”tillåtna” frånvaror förbrukade. Det hade ju varit bra med en i reserv och dessutom att inte ha dem så tätt inpå varandra. Det gör att jag känner mig än mer rysligt mycket på efterkälken vad gäller pluggandet.
Seminariet kan jag jobba mig ikapp, det pågår ju hela terminen, men Kant är ju sorgligt försummad också och efter Marockoresan är det bara två gånger kvar innan tentan. Det ska väl gå förstås, jag är ju van vid hetspluggande, men jag behöver antagligen klassens hjälp och just därför borde jag ha varit med i torsdags för att få ett slags koll på effektiviteten i att plugga ihop med dem.
Det löjliga är att det som bland annat hindrade mig från att lyssna till den förnuftets röst jag trots allt försökte uppbringa, var att jag på något sätt ville bevisa för mig själv att jag inte är så maniskt skräckslagen inför att ”missa” något av klassumgänget. Det borde jag ha bevisat rejält vid det här laget efter alla gånger jag smitit iväg direkt utan att fika efter föreläsningarna.
Jaja, jag ska ju inte gräma mig nu över min asociala läggning på sistone, jag har antagligen behövt tid för mig själv. Jag ska väl glädjas över att vara på väg att bli mig själv igen. Nu måste jag snart rusa iväg tillbaka till jobbet, Tore kräver ju punktlighet.
Nelly:
”92 02 24 Månd på Dubrovnik
‘This one goes out to the one I love, this one goes out to the one I left behind’
Det känns kränkande på min stolthet att läsa texten om Dagan just för att jag lyckades dra in Micke som ett säkert kort. Mitt hjärter ess. Med honom, inser jag nu, handlar det inte som med Dagan om olycklig kärlek. Med Micke är det hopplös kärlek. Det är på sätt & vis lättare. Det går lättare att acceptera, men det är svårare att ta. Jag behöver inte dagdrömma & hoppas med Micke, det är lönlöst.”
Det här är ingen blogg. 