Det är olidligt mycket folk här. Fattas bara att det kommer någon jag känner, det måste väl förresten vara ett säkert tecken på att jag inte är med i svängen längre, att jag inte känner någon på Billis en lördageftermiddag.

Jag är nog en aning isolerad som suttit hemma två helger i rad. Pelikan har jag inte besökt på över en månad. Om jag hade pengar skulle jag gärna gå ut och supa mig full. Nelly har då festat hon, och är nu sålunda sjuk. Det är jag med, tror jag. Min hals är öm, vilket kan bero på yttre omständigheter, men även bröstkorgen värker vid varje andetag eller skratt eller till och med prat. Det skulle kunna vara musklerna, men jag har inget minne av att ha använt några muskler överhuvudtaget på sistone.

Nu tänker jag på mitt brev till Sam som torde ha lämnat den gula brevlådan på hörnet och nu befinner sig på okänd plats mellan mig och honom.

Nu kom fotoskole-Sara och jag kved inombords men tyckte dock att det var kul att prata med henne vilket jag gjort ett tag men nu låtit henne få umgås med sin kompis.

Det där brevet då. Ibland får jag för mig att han redan glömt mig totalt och inte kommer att svara utan bara känna obehag inför mina visserligen försynta men dock obestridliga kärleksförklaringar. Samtidigt vet jag att jag var tvungen att skicka det och att jag inte skulle vilja ha det kyligare. Jag riskerar ju inte att stöta ihop med honom på Billströms i alla fall om det nu skulle visa sig att jag var ett flyktigt fyllehångel enbart.

I förrgår hade jag en underbar kväll för jag satt i soffan och läste i gamla dagböcker och fascinerades som vanligt av hur bra och roligt jag skrev förr i tiden till skillnad från numera vilket jag alltid har tyckt. Jag tvivlar dock på att jag kommer att fascineras på samma sätt av den här dagboken i framtiden. Det är som om jag tar mig själv på för stort allvar numera. Inte bara av ondo kanske, att jag inte tvingas hålla den där självföraktande och nedlåtande distansen till mig själv ständigt. Är det ett mognadstecken tro? Ett sådant tyckte mamma att det var att jag skulle sitta hemma en fredagkväll, som om jag var låst vid vissa veckodagar i mitt supande. Att sitta hemma en onsdagkväll är en större bedrift tycker jag.

Min whiskyflaska står fortfarande orörd ovanför kylskåpet. Mina depressioner dövas fortfarande med mat, när jag är ensam i alla fall. Att smutta whisky för sig själv verkar rätt mysigt men av någon drömsk anledning förknippar jag den där flaskan med Sam och vill dricka den med honom.

Men livet är ju rätt spännande och roligt ändå. Det här med att Nellys E.B.-fyllehångel Mark minsann ringt henne, och inte bara det, också uttryckt direkta önskemål om att få komma till Sverige i februari och att Nelly ska komma till London och bo hos honom i maj, en sån sak är ju rätt komisk när man betänker att han är en 17-årig hårdrockare som Nelly visserligen tycker om men inte har någon större lust att satsa helhjärtat på nu när hon bor i Stockholm och försöker få stadga i sina rutiner här.

Komiskt också eftersom jag går här på gatorna med ”She’s like a rainbow” i hörlurarna och drömmer detaljerat om att Sam ska komma hit och hälsa på, varvat med att jag besöker honom förstås, när sanningen är att jag träffat karln tre gånger och inte ett ord om en gemensam framtid sagts, och att jag inte hört ett ljud från honom sen vi sågs sist. Så när Nelly nu oroar sig över Marks obestridliga intresse och hur hon ska handskas med situationen, så skulle ju jag vandra i lyckorus över en tiondel av de kärlekstecken Nelly fått från Mark om de riktats mot mig och kommit från Sam. Nu är Nelly här och avbryter hela tiden så jag ska väl slita mig.

Nu är klockan tjugo i sex och Nelly har gått för att träffa Londonvännen Kicki. Som jag sa till Nelly så tycker jag bara att det blir allt trevligare att fika med henne. Jag älskar henne gränslöst mycket faktiskt och gläds över att inse det och inte ta henne för given vilket jag nog gjort ibland under hösten när kurskamratskontakterna kändes mer angelägna att värna om och satsa på. Det har dock förändrats totalt.

Jag hoppas innerligen att min likgiltighet som ibland övergår i motvilja försvinner snart. Klasskamraterna är antagligen en alltför tydlig påminnelse om, och del av, denna vardag som jag just nu skyr. Det verkar som om jag vägrar vänja mig vid den för att jag betraktar allt som hör mitt vanliga liv till som blott en passage mellan Londonsemestern och något slags förändring, ännu en Londonvistelse antar jag, som jag drömmer om och väntar på trots att den befinner sig i en så pass avlägsen framtid att jag faktiskt är tvungen att inse att livet här är mitt egentliga liv.

Och därför måste jag dammsuga. Att jag inte gör det är inte bara ett uttryck för min slöhet utan troligen också ett desperat försök att ignorera det faktum att jag ska tillbringa förhoppningsvis ännu ett antal månader i min lägenhet innan jag kan ge mig ut på det äventyr jag längtar efter så.

Mina jeans sitter tight som om de varit nytvättade vilket de inte är. Så detta är resultatet av mitt ständiga ätande de senaste dagarna, och i synnerhet igår då jag proppade i mig som om jag skulle tillfredsställa en veckas behov av föda och sedan sov hela eftermiddagen. Tur för mig att jag fick träffa Nelly och Doris på Billis sen, det piggade upp väldigt. Speciellt som vi förflyttade oss till Svejk och jag drack min första öl på nästan två veckor.

När jag kom hem överfölls jag faktiskt av den där efterlängtade städinspirationen vars frånvaro sen jag kom hem från London förvandlade min lägenhet till en allt mera fulländad soptipp. Men nu är det trivsamt och fint.

Nu har då mitt brev med största sannolikhet kommit fram till Sam (rim!). Insikten om detta gör mig understundom generad, när jag prövar tanken på att jag inte gjorde något som helst intryck på honom. Bara för att en romantiskt förvirrad fjant som jag går här och drömmer om honom och minns våra tre träffar i ett fullständigt vansinnigt novellidylliserande skimmer så finns det ingen anledning alls att tro annat än att jag var ett skojigt tidsfördriv som han fann värt att ägna sig åt, inte trots utan just på grund av dess oundvikliga kortvarighet.

Så kan det ju vara. Ändå har jag inte helt gett upp hoppet om att det snart ska ramla ner ett hoppingivande svarsbrev genom brevinkastet. Och den person som igår (då han borde ha fått brevet) ringde två gånger utan att lämna meddelande på telefonsvararen (vilket jag vet eftersom jag var hemma då men låg i dvala) kan ju faktiskt ha varit han. Eller Eyasso. Betydelseskillnaden mellan dessa möjligheter gör mig nästan rädd.

Ibland känner jag mig så dum. Som går här och faktiskt bygger upp förväntningar kring en person som jag inte känner alls. Det är ju faktiskt löjligt. Kanske behöver jag denna verklighetsflykt men varje försök att inse att det är just det den är misslyckas eftersom jag tydligen är beroende av dessa drömmars egenskap av något som är möjligt och värt att satsa på.

Det är inte ens så att jag längtar efter något eller snarare någon här hemma som skulle kunna avlasta Sam i hans roll som drömprins, jag skyr blotta tanken. Det är honom jag vill ha trots alla tvivel och förnuftiga skäl som borde fått mig att förtränga honom för länge sen. Ett klart fall av Daganfobi alltså.

Vad var det jag sa till Nelly i höstas om detta? Att det var ett tecken på hennes rädsla inför att satsa på ett seriöst förhållande, det att hon gick runt och drömde om en karl som hon knappast visste nog om för att det skulle motivera all denna energi och uppmärksamhet som hon riktade mot honom. Särskilt det att denna karl dessutom befann sig i ett annat land tyckte jag var orsak nog till att hon skulle ta sitt förnuft till fånga och glömma honom. Det får jag sannerligen äta upp nu.

Mina byxor sitter åt så hårt över benen att jag blir gråtfärdig.

Antagligen är min bild av Sam så intimt sammanbunden med drömmar jag har om ett roligt och spännande liv i London, att det är därför jag putsar denna bild så frenetiskt och tillber den ständigt. Nåväl, det har ju trots allt bara gått två veckor sedan vi kom hem. Fast de har känts grymt långa.

Det måste nästan vara Grönis, den där killen därborta som jag spanat in litegrann, väldigt oseriöst, som distraktion. Sist jag träffade honom var juldagen -90 på Casanova, och då var han ihop med Anna Waldsos storasyster vilket han säkert är fortfarande.

Käre Gud, låt Sam svara illa kvickt på mitt brev! Låt honom förstå att varje timme han förspiller innebär obeskrivliga plågor för mig.

När det nu finns så många smala människor. Varför kunde inte någon av dem ha varit jag?

Varje gång jag tänker på att Sam försov sig den där söndagen så hatar jag honom. Vilken irreparabel spricka i den vackra bild vår helg annars skulle ha utgjort! Vad tycker han?

Jag har nog en klar PMS på gång här. Det måste vara den som får mig att känna mig så ömklig och fet och misslyckad och håglös och dum. Vad annars?

Den där typen framför mig som sträcker på sig hela tiden och knäpper sina feta händer bakom nacken, honom skulle jag vilja slå.

Jag ska träffa Ylva på Kungstornet klockan halv tre. Jag borde ha gått dit direkt, men jag trodde att ett Billisbesök var just vad jag behövde. Idiotiskt, att slänga ut 30:- på fika.

Det kom en kompis till Grönis och han hade med sig en så himla söt bebis som Grönis satt och pratade med, medan pappan var och köpte kaffe, på ett så gulligt sätt att jag blev knäsvag. Min bebislängtan har för övrigt mattats rejält. Jag har ju inte heller varit i närheten av att göra nån bebis på ett halvår.

Nu hostade bebisen och tittade sen anklagande på mig. Jag ska väl ta och spankulera iväg till Kungis jag.

Jag sitter här vid ett vingligt bord och gläds åt att ha överlevt mitt första seriösa tandläkarbesök på så många år att jag struntar i att räkna dem för att vara snäll mot mig själv. Så hade jag sju hål också. Två stora. Tanden jag kom dit för, den som värkt i tre veckor och för vars skull jag varit Nurofendrogad dygnet runt så gott som, att den gjort så ont berodde på att den provisoriska fyllningen ramlat bort. Så tandläkaren var inte förvånad över att den åsamkat mig smärta.

Ett litet föredrag höll hon om kostvanor och fluortabletter och tandtråd men den förödmjukande utskällning jag väntat mig skulle komma såfort jag öppnat min misskötta mun, den uteblev. Den sköterska som under såpass gullpedagogiska anvisningar att jag kände mig som en sjuåring röntgade mitt gap, hon sa till och med ”Vilka fina tänder du har!”. På det kunde jag inte svara utan låg där såsom förlamad av förbryllelse. Skämtade hon? Var hon grymt och äckligt hånfull? Eller sa hon så till alla patienter om vilka inga tvivel rådde att de såg denna stund som slutet på ett långt och trevligt liv?

Av tandläkaren fick jag dock inga komplimanger. Jo, själva ställningen på tänderna var tydligen ok. Det märkliga var att alla hålen fanns i överkäken. Den som jag borstar mest!

Det enda som blev uträttat idag var att min lilla värktand fick en ny provisorisk fyllning eller salva som de säger. Så alla fasansfulla smärtor som jag förberett mig på, de uteblev. Till min besvikelse, jag hade nästan uppskattat lite plågor för att få mig att sluta ömka mig över småsaker och för att jag skulle känna att jag lever. Nåja, det blir ju fler tillfällen. Att fasa för.

Hon var väldigt sympatisk förresten, den där tandläkaren, på det där sättet som får mig att känna mig så osympatisk själv.

Två tjejer som är fåniga och påfrestande och pratar högt och skrikskrattar, var kan de sitta månntro? Bredvid mig såklart. Sen så mår jag lite illa också, och har ingen lust att kopiera idag som jag tänkt. Nelly ska ju ändå ha personalmöte ikväll så hon skjuter nog gärna upp mörkrummet.

Från och med idag ska jag hoppas på brev varje gång jag kommer hem. Och då mötas av samma gamla tidningshög som alltid, plus ännu ett par reklamkataloger kanske. De där som alltid ramlar in med ett otäckt brevliknande ljud.

Frågan är vad jag ska göra idag om jag inte ska kopiera. Just nu känns det mysigt med tanken på en lat eftermiddag hemma i soffan men jag litar inte alls på mig själv längre. Särskilt inte sen igårkväll då jag stoppade i mig ytterligare ett par kilos övervikt trots alla föresatser. Hux flux är alla bantningsidéer som bortblåsta och då är det kört.

En av de galna kvinnorna är här. Den tystlåtna tack och lov, men idag ser hon värre däran ut än vanligt med rufsigt hår, oknäppt kjol och väldigt mycket smink runt ögonen.

Mina drömmar om Sam har gjort framsteg. De handlar inte längre bara om vår ljuvliga återförening i Stockholm, London eller Barcelona, nej nu har jag också rätt klart för mig hur vår gemensamma framtid ska te sig i en centralt belägen liten Londontvåa där vi ska sitta med våra spännande vänner och dricka whisky hela nätterna med grannar som väcks av den bra musiken på hög volym och då joinar sällskapet med en flaska under armen.

Nu är den andra galna kvinnan här, hon som pratar för sig själv. Herregud, de är påfrestande nog var och en för sig och båda på en gång är nog mer än vad jag klarar. Jag är på god väg att börja känna mig som en galen kvinna själv. Ska jag prata med väggen eller ta av mig byxorna? Åh, nu går den pratsamma. Jag kan andas ut, inget pinsamt hann hända.

Nåväl. I veckorna ska Sam jobba på sin bank, det beror på hur bra betalt det är, och jag ska plugga engelska eller nåt på universitetet. En tanke som slog mig när jag grubblade över hur vår lägenhet ska vara möblerad, det var att Sams pappa ju är lärare i interior design. Och Feffes mamma var inredningsarkitekt. Borde jag ta det som en varning?

Nu glodde jag surt mot en kille som sitter vid fönstret och visslar och fick plötsligt för mig att det är han som brukar sitta på filosofiexpeditionen när jag kommer dit och bråkar om min registrering. Hoppas inte, jag vill absolut inte säga nånting till någon.

Synd att jag mår lite kaffeilla för jag skulle gärna vilja sitta här länge och sörpla och skriva. Min hals fick en hastig liten klump i sig när jag fladdrade förbi insikten om det oerhörda i att jag faktiskt sitter och skriver. Och gör det så avspänt och trivsamt, utan prestationstvång. Kan det ha med Sam att göra? Inte bara med honom som något att skriva om utan också genom att mitt skrivande var en av de saker jag berättade för honom om och som han visade intresse för.

När Nelly berättar om Marks eviga avbrytande så fort hon försöker berätta något om sitt liv och sig själv så minns jag inte odelat lyckligt Sams intresserade frågor om mig och hans dito lyssnande när jag satt och berättade poänglöst nostalgistrunt på min kryckengelska. ”Doorguard”, va! Jag vet ju att det heter ”bouncer”. Men det var helt och hållet Sam och hans jäkla intresserade sätt som fick mig att prata så mycket skit.

Och om nu allt jag sa var helt ointressant vilket jag är övertygad om så dolde han det väldigt väl. Eller så var jag lyhörd som en träbit, vilket jag också är övertygad om. Min enda chans att framstå i hans minne som något annat än en babblande självupptagen idiot är att alla tjejer han någonsin bytt ett ord med har varit hjärndöda. Så är det. Så att jag kan vinna åtminstone någon poäng på jämförelsen med dem. Allting är ju relativt.

Jag har faktiskt börjat läsa Russells Sceptical Essays, det måste ha varit det som orsakade matorgien igårkväll. Kurslitteraturen har jag blott släpat runt på, inget mer. Ja, lite av Kants tävlingsskrift har jag ögnat igenom.

En annan sak jag försummat är inläsningen av kompendierna åt Eyasso. Imorgon ska jag ut till universitetet för ännu mera registreringsbråk så då ska jag fixa kassetter också.

Usch vad jag hatar alla dessa saker som jag är tvungen att göra! Jag vill bara vägra stenhårt. Som att plugga, läsa in texter, kopiera invandrarbilder, skicka Boverketräkningen, ringa Rie. Och nästa vecka ska jag antagligen åka till Göteborg för att fota invandrare där, och det låter ju jättekul. Ändå känner jag motvilja inför det och allt annat som hindrar mig genom tvånget i det hela från att försvinna ännu längre in i min självfixerade drömvärld där jag vill vandra omkring och göra bara det som faller mig in. Men verkligheten är att jag måste göra alla de där sakerna och dessutom banta och sy kläder och fixa pengar och jobba och plugga stenhårt.

Jag vill inte, jag vill bara ägna mig åt att fika ensam och med vännerna, sitta i soffan och lyssna på Radio Huddinge och glo, släpa mig till skolan måndagar och torsdagar. Det räcker. Alla de där plikterna rycker och sliter i mig och hindrar mig från att falla till ro och vänja mig. Nu går jag hem.

Jag upplever just nu en mycket distraherande situation. I min korta trånga kjol sitter jag inklämd med ett gäng högljutt pratande och ständigt gloende invandrare. Detta enbart på grund av utrymmesbrist. Dessutom sitter jag med ryggen mot rummet och har inga skyddande väggar på något håll. Sen sitter jag också snett mittemot en ruskigt söt kille som skriver. Och killen bakom mig är helt klart psykiskt störd och vaggar oavbrutet på sin stol som är klämd mot min.

Hurra! Nu går invandrarna! Jippiii! Så nu sitter jag mot väggen i alla fall. Fast bredvid och därmed utan utsikt över den söte. Varje ljud jag givit ifrån mig som han kan ha hört (jag bad honom om en askkopp) har varit med en väldigt pipig röst. Pinsamt.

Varför bryr jag mig tro? Är det för att det inte kommit något Sambrev idag heller?

Nu kom Sofia. Inte mitt favoritval direkt. Tack gud att Doris också är på väg.

Den söte gick. Han var inte så söt.

Plötsligt känner jag mig inte ett dugg söt längre. Jag är för tjock för min korta kjol och är säkert alldeles blank i ansiktet, eller flagig av puder. Jag måste ha öl. Men den ska drickas med Nelly, minst.

Jag har redan nöje av att läsa det jag skrivit hittills i denna bok. Så himla ordblind är jag nog inte trots allt.

Att den här pennan verkar slö stör mig för det tvingar mig att oroa mig för när den ska ge upp istället för att kunna koncentrera mig enbart på skrivandet.

Jag hade tänkt gå hit tidigt på förmiddagen för att undvika eftermiddagsrusningen som på sistone alltid medfört folk jag känner och jag hatar verkligen att komma hit för att skriva och vara tvungen att sitta och prata istället. Nu är klockan tjugo i ett så det blev inte så tidigt eftersom jag ringde mamma efter att ha pratat med hyresvärden och blev sittande i ett trevligt samtal med henne rätt länge.

Det här med hyresvärden. Igår på Billis med Nelly (och Karin och tre gamla Södratjejer som var där när jag kom, till min ilska) så berättade hon att Doris (som bor i samma hus som jag) hämtat sin uppsägning som hon fick rekommenderat brev på i fredags och att hon liksom Åsa var uppsagd från sista mars. Detta innebar att jag försjönk i ledset grubbel, för jag har ju hört av både hyesvärden och grannen Anstrin att renoveringen inte sätter igång förrän i juni vilket faktiskt passar mig perfekt. Då kan jag ju bo i Bagis och slippa hyran tills jag åker iväg till London. Att bli uppsagd i mars skulle vara så enormt besvärligt, jag kan ju inte bo i Bagis när familjen är där. Då skulle jag vara tvungen att fixa en lägenhet för bara några månader och sen kanske hyra ut den till någon, usch.

Så jag deppade på Billis och irriterade mig gräsligt över att inte genast kunna ringa värden och fråga hur det låg till för min del. Nelly, älsklingen, försökte muntra upp mig och lyssnade faktiskt på mitt gnäll utan att avbryta. Jag behövde öltröst också så vi gick till gamla Dubrovnik som numera heter Charles Dickens och är ungefär lika trevligt som hotellet med samma namn som jag jobbade på i London, alltså rätt outhärdligt med bara sluskgäster och totalt ouppmärksamma och oservicemindeda kypare. Men bra musik spelar de, sån där 60-tals som får en att önska än mer att ens käraste satt tätt intill.

Tre öl drack vi fast det som vanligt bara skulle bli en. Nelly yrkade faktiskt på en fjärde men vid det laget var jag illamående och dödstrött så vi åkte hem. Det gamla vanliga men alltid lika intressanta pratet blev det förstås under kvällen, om pojkarna i våra liv och de äckliga åldringarna på våra jobb och sånt där.

På natten drömde jag realistiskt om hur jag mötte Anstrin i trappen och förtvivlat anklagade henne för hennes felaktiga uppgifter om att jag skulle få bo kvar till i juni, och hur jag i ilskan över hennes ointresse och grymhet försökte strypa henne. Väldigt otäckt.

I morse ringde jag då värden, inställd på tjafs och gråt, men den kära gamla bekantingen Ulla Graaf sa att enligt hennes papper skulle vi 72:an inte sägas upp förrän sista juli. Vilken lycka. Tack gode gud! Fast bostadsoron som väcktes igår har inte försvunnit helt än.

Sen var jag ju så glad att jag ringde mamma och berättade detta och tillkännagav mina Londonplaner i förbifarten som del av storyn utan att tänka på att jag trots mitt ständiga tjat om dessa faktiskt inte hunnit förbereda föräldrarna än. Så hon blev ju lite överraskad och orolig, för hon hade sett ett så otäckt program på tv4 igårkväll om crackungdomar och påminde starkt om mormor när hon oroades av blott mina funderingar på att åka till London och detta om ett halvår. Men det gladde mig.

Så hann jag uppleva postens ankomst trots att jag bestämt mig för att inte vänta på den. Och eftersom det återigen bara var reklam som kom så bestämde jag mig snabbt för ett antal saker. Dels att jag genast ska sätta upp en ”Ingen reklam, tack!”-lapp på dörren, dels att Elisabet Stjernberg, min proseminarieledare, är omåttligt fräck som inte skickat mig min uppsats än trots att Ylva som var hos henne i onsdags för att hämta sin gav henne ett frankerat kuvert från mig, dels att studienämnden måste ha glömt bort att jag ringde i fredags och bad om blanketter, och dels att Sam inte kommer att skriva till mig.

Enligt Nelly ska jag ge honom en deadline runt min hemkomst från Marocko och det höll jag med om, men inom mig minskar hoppet om brev i rasande fart för varje dag som går. Särskilt som jag läste om mitt brev till honom idag och fann det tråkigt. Så nu har jag börjat formulera det brev jag ska skicka till honom efter deadlinen i mars där jag noggrant ska tala om för honom att han är en nerknarkad misslyckad opålitlig tönt utan ambitioner vars kärlek jag är tacksam över att slippa. Snyft.

Jag funderar lite över varför han inte skrivit än, varför han inte velat svara på mitt brev genast han fick det, om det nu skulle vara så att han vill hålla kontakten och faktiskt tänker på mig med åtminstone en gnutta förälskelse. Och jag inser att jag kanske inte ska klandra honom så hårt och att hoppet kanske inte är stendött än, eftersom jag själv väntade en vecka efter hemkomsten med att påbörja mitt brev och sen satt och knåpade med det i tre dagar så att han inte fick det förrän två veckor efter att vi sist sågs. Så det realistiska är väl att jag börjar vänta på allvar nästa vecka. Men å andra sidan kan man ju tänka att det faktiskt gått tre veckor idag utan att han skrivit och varför det?

Ja detta kan jag ju sitta och tjafsa om i all evighet till ingen nytta.

Efter att ha fått sitta med Nelly och öl och klaga över mitt tråkiga liv i väntan på något roligare, så känns det faktiskt bättre idag, kanske av pur tacksamhet över att få stanna i lägenheten längre än Doris och Åsa. Och så himla tråkigt ska jag väl inte ha det i vår. Men samtidigt som jag inte vill förströ mig med någon annan i väntan på Sam så känns det jobbigt att vara låst vid någon som är så fjärran, under så lång tid. Det problemet kan ju vara löst inom en månad, ifall det inte kommer något brev. Då kan jag minsann känna mig fågelfri.

Det jag skrivit idag känns minsann jävligt stelt och tråkigt. Usch.

Jag har miljoner kompendietexter att läsa in till Eyasso, så nu ska jag gå hem och förbereda mig slött och länge på det. Borde städa. Men orkar ej.

Igår var jag så övertygad om att det skulle komma ett Sambrev att jag hade bestämt mig för att städa hela lägenheten, duscha och hälla upp en whisky innan jag slutligen skulle öppna och läsa det. Men det kom inget brev. Jag gjorde allt det andra ändå, inklusive drack whisky klockan ett på dagen för att trösta mig.

Sen vankade jag iväg till Billis i en behaglig bomullsdimma för att plugga och skriva i väntan på Nelly. Jag ska aldrig mer gå dit på eftermiddagen annat än för att umgås, det är tydligt. Alltid är det någon där som jag känner tillräckligt väl för att vara tvungen att sitta med denna och prata, rysligt irriterande. Igår var det Annika. Jag var dock rätt pratsam och uppskattade faktiskt att sitta själv med henne en stund. Sen kom hennes kompisar Anders och Peter, söta gossar minsann, särskilt Peter. Den där Anders överträffade nästan Staffan vad gäller flåshurtighet och ansträngande utspel.

Så kom Doris, Nelly och Sara och vi blev ett stort sällskap i vanlig ordning. Mitt kära Billis är inte någon säker tillflyktsort för en skrivande enstöring.

Jag ska möta pappa här och ge honom bokkvitton till hans deklaration och Fittjabilder till några artiklar. Dem bad han om igårkväll och jag rotade fram en bunt under växande ångest över hur dåligt kopierade de var och över att jag inte lyckas hitta skolungdomsneggen från förra hösten någonstans. Var kan de vara? Så nu oroar jag mig över min enormt oproffsiga hållning till mitt fotande. När jag nu får allting serverat på bricka såhär med uppdrag så borde jag åtminstone klara av att 1) ha minutiös ordning på neggen istället för att ha dem utspridda över lägenheten, 2) ha perfekta kopior av alla bilder så att de finns tillgängliga vid behov istället för denna uppsjö halvtaskiga överblivna kopior. Så det ska jag ordna.

Tanken på att få dessa sisådär-kopior publicerade gläder mig inte alls. Hoppas trycket är dåligt och ingen läser artiklarna.

Det är väl bra i alla fall, att jag plötsligt längtar efter lite ordning i mitt liv. Framförallt saknar jag en viss kontinuitet hos alla dessa framhoppande dagar. Just nu är det som om jag måste börja på nytt varje dag utan möjlighet att dra nytta av erfarenheterna från dagen innan. Även om målriktningen är densamma måste jag ständigt peka ut vägen för mig själv på nytt. Och det orkar jag inte alltid.

Ett prydligt bildarkiv skulle nog få mig att känna mig lite mer stadgad och seriös. Jämte lite fastare pluggrutiner förstås. Vad skönt att jag vill ha det nu! Problemet är att minsta småsak får mig ur balans, det känns till exempel som ett avbrott det här med att jag ska åka till Göteborg imorgon. Det gör att jag måste uppsöka denna rutinlängtan på nytt när jag kommer tillbaka.

Men bara jag hittar de där neggen så ska det bli ordning på mig. Jag fattar inte var de kan vara! Det var länge sedan jag använde dem, de kan vara hos Feffe, men varför skulle jag inte ha tagit med mig dem? Att jag skulle ha slarvat bort dem kan jag inte tänka mig, jag brukar ju ha ordning på mina kassar så länge jag befinner mig utanför mitt hem.

Nu såg jag pappa i spegeln. Hoppas han vill köpa en ostmacka till mig. Fast framförallt är jag kissnödig.

Nu fick jag hans macka!

Här sitter jag på tåget till Göteborg. Det har inte börjat gå än.

Tänk att jag fortfarande blir alldeles Samkollrig av att höra ”Let’s spend the night together” på freestylen. Honom som jag borde glömma.

Mina jeans är som ålskinn, varför äter jag så ruskigt mycket? Det som började så bra med ciderfastan i London. Då satt skärpet löst minsann.

Jag ber en stilla bön om att slippa få några stolsgrannar, åtminstone såna som jag kommer att reta mig på i fyra timmar.

Vad skönt att den här dagen har randats så att den är över snart. Jag ser inte alls fram emot att rusa runt till sena kvällen i mina trånga brallor med en etnolog jag aldrig träffat och vara tvungen att ta idel pangbilder på såna där invandrarungdomar som aldrig kan stå still. Det blir säkert jättekul. Men jag känner redan hur mycket jag kommer att längta efter att få sitta för mig själv på något fik och glo in i väggen fullständigt asocialt.

Att jag alltid längtar så mycket efter mitt soffhörn när jag är ifrån det. När jag väl sitter där har jag ju det så tråkigt att jag äter oavbrutet. Hurra nu går tåget och jag sitter alldeles själv! Nästa station väller det väl på en hop snattrande högljudda idioter förstås. Iallafall, jag måste nog lära mig att soffhörnet är bäst i små doser. Jag bör inte tillbringa timmar i det. Det är bara så ruskigt svårt att ta sig därifrån.

Sitter här utslängd mitt i ett jättelikt shoppingcenter efter en katastrofalt misslyckad runda på Hisingen mellan Vårväderstorget och Friskväderstorget. Inte en människa ute och regnet föll och själv var jag trött och less och ville inte vanka omkring.

Vad eländig jag känner mig som inte klarade av att få några bra bilder från det området. Det gick bra igår i och för sig. Traskade runt med stackars magsjuke Magnus i timmar i deprimerande förorter och på kvällen satt vi på en turkisk föreningslokal där alla var jättetrevliga och jag rusade runt och knäppte två rullar på ungdomarna.

Jag märker nu att inspirationen inte direkt flödar. Det är nog för att jag känner att jag är en Misslyckad Fotograf.

Bäst jag satt och surade på Conditori Carneval reste sig en av killarna som suttit vid motsatta väggen och släntrade fram till mig och sa hej. Ciggen han höll i var redan tänd såg jag minsann, så jag undrade vad han kunde vilja. Det blev jag varse, för han satte sig raskt bredvid mig i soffan. Då ilsknade jag till och fräste att jag ville sitta själv.
”Jag vill bara fråga en sak” sa han med äckligt smörig röst. Det han undrade var vilket språk jag pratade, vilket inte dämpade mitt raseri för dummare fråga kunde jag inte tänka mig, jag hade ju faktiskt uttryckt min motvilja redan på ett visst språk. Han hade trott att jag var finska sa han, och sen kom det: ”Jag känner många finska tjejer!” Men varför i himmelens namn då sitta och plåga mig med sitt sällskap?
Sen reste han sig med ett ”Trevligt!” och gick och satte sig hos sin kompis igen.

Jag satt nästan och darrade av ilska jag, dels över detta fräcka tilltag och dels över att ingen påtår ingick i mitt 13-kronorskaffe. Så jag gick, och hade tänkt ta spårvagnen ut till Friskväderstorget igen för att fota hus åtminstone när jag plötsligt mindes att jag faktiskt fotade ett hus i förmiddags. Då gick jag till stationen och bytte min platsbiljett till tåget som går om en kvart så nu måste jag ägna mig en smula åt den kanelbulle jag ruinerat mig på som tröst.

Jag känner mig obeskrivligt fet och olycklig. Hoppas sannerligen att det är PMS jag har, att det är därför jag känner mig så miserabel. Det är som en ledsen klump i mig. Klart att det kan bero på min tilltagande fetma, att jag ska till tandläkaren idag, att jag ska kopiera tråkiga invandrarbilder (vad är det med mig? Inte ens mörkrummet är kul längre!), att den galna kvinnan bakom mig hostar irriterande och oavbrutet, att det inte kommit något brev.

Som jag sa till Nelly igårkväll, att om jag blir såhär ledsen varje gång jag kommer hem och hallgolvet är tomt, hur glad kommer jag egentligen bli om det kommer ett brev? ”När det kommer ett brev” sa mitt trofasta stöd. Men jag har ju funderat fram en total förståelse vid det här laget. Så jag fattar att han inte greps av samma omskakande smärtsamma förälskelse som jag och att han inte har mig i huvudet dygnet runt och önskar att jag var i hans armar. Han tyckte säkert om mig, visst, men antagligen förmår han att tänka förnuftigt till skillnad från mig och sålunda inser han konsekvenserna av att vi befinner oss i olika länder på obestämd framtid och att jag därför inte är mycket att slösa bort tanke- och uppmärksamhetsenergi på.

Ändå hoppas jag att han ska vara sådan jag föreställt mig honom så att det ligger ett tjockt brev i hallen när jag kommer hem idag. Det kan ju lika gärna vara på det sättet som det andra. Som jag försökte förklara för Nelly och Doris i lördags när vi satt hemma hos mig och drack whisky, det är inte så mycket för att få en bekräftelse på att mitt intresse är besvarat som jag vill ha ett brev utan mera på grund av att jag så innerligt gärna vill ha den lilla delen av honom, som en liten pusselbit att foga till min ack så ofullständiga bild av honom. Det är den jag har så hemskt svårt att tänka mig vara utan. Och därför kan jag inte tro att Sam skulle kunna vara en så pass elak människa att han förvägrar mig det. Detta är väl ett väldigt talande exempel på hur allvarligt jag ser på något som antagligen irrar omkring i den yttersta periferin av hans tankevärld.

Varför måste allting vara så komplicerat? Inte ens ringt har han, hur mycket bryr han sig då? Och i fredags var det Valentine’s day då absolut alla engelsmän med en hjärtans kär låter henne förstå att hon är det. Inbillar jag mig i alla fall.

Vad trist det är att jag ska sitta och älta det här och finna föga intresse i något annat.

Jag fikade i alla fall med några i klassen igår efter ännu en seg Kantföreläsning (tyvärr beklagade jag mig över denna seghet inför Micke B. på kvartsrasten utan att ha märkt att den ene föreläsaren, Marcel, satt vid andra änden av bordet. Fast Micke trodde inte att han hade hört något). Under denna satt jag och ville bara åka hem och vräka i mig fettbildande mat, men tack och lov segrade förnuftet och min ständiga skräck för att missa något, så jag satt på Café 6:an ett par timmar med bland annat de där två jobbiga brudarna som verkar helt oblyga och socialt ohämmade.

På Pelikan i lördags där vi hamnade som vanligt trots att ingen ville det från början dök plötsligt Micke B. upp, och min glädje över att se honom berodde honom ovetandes förstås mest på att Nelly äntligen skulle få träffa honom. De stod och pratade ett tag, och då dök den jobbigaste av de där två tjejerna upp och trängde sig i vanlig ordning fram till Micke och stod en bra stund med honom och viftade med armarna och såg engagerad ut. Jag fattar inte att hon kan ha så mycket att prata om jämt. Utom med mig förstås, hon riktar in sig på killarna.

På rasten igår satt hon på samma sätt, fast nykter, med den där nye killen i klassen som jag sen upptäckte så smått efter föreläsningen och pratade med eftersom jag satt mittemot honom. Till skillnad från den där bruttan Åsa hade jag dock vissa problem med att komma på något att säga och lät honom gladvilligt babbla på om kognitionsvetenskap, ett samtal även Micke B. joinade vilket innebar att han faktiskt lyckades slita sig från Åsa, ända tills jag kände mig totalt okunnig om allt av intresse i hela världen.

I alla fall, i lördags. Micke B. och Åsa stod alltså och pratade i evigheter kändes det som, inte minst för Nelly som led oerhört. Jag och Doris turades om att i allt kraftigare ordalag vräka dynga över den där karltjusande utbjudande snärtan med sängkammarblick. Doris var värst förstås, i söndags när Nelly kom förbi på eftermiddagen för att hämta sina kvarlämnade grejer efter en mot alla odds vild natt hos Micke skrattade vi gott åt den i synnerhet i berusat tillstånd absolut osvikliga lojalitet Doris kan uppvisa i form av noggrant uttryckt hat mot den eller de som på något sätt gör hennes vänner olyckliga. Hon är en så kär vän, jag ångrar lite att jag blev så irriterad på henne i lördags hos mig när hon med samma osvikliga envishet och brist på lyhördhet som också är ett resultat av alkohol aldrig upphörde att tjata om att hon inte kunde förstå att jag hade något emot att låta folk sova över hos mig, särskilt när det som nu gällde Nelly. Jag sa, många gånger, att jag inte heller förstod varför men att det var en instinktiv reaktion som jag brukade kunna övervinna med förnuftets hjälp när jag fått tänka efter ett tag. Så också denna gång, fast helt i onödan skulle det visa sig.

Doris sa också att Sam mycket väl kunde tänkas ha träffat en annan tjej eller att han helt enkelt inte tyckte det var någon idé att skriva när jag nu bodde så långt bort. Hon trodde väl att jag kunde bli hjälpt av lite krass realism.

Det värsta nu är att jag så gärna vill åka hem för att se om det kommit något brev. Jag vägrar dock, för det där jävla brevet som aldrig kommer kan inte få styra hela mitt liv. Tänk om han helt enkelt inte tycker att det är så viktigt att skriva och därför antingen dröjer eller inte skriver alls. Vad fruktansvärt det känns att inse att det som upptar ens koncentration nästan helt kan vara totalt betydelselöst för den det gäller. Sånt råkar jag alltid ut för.

Nu har äntligen den galna kvinnan gått sin väg, hon höll på att göra mig vansinnig med sitt hostande, jag kunde knappt hålla mig från att skrika något argt åt henne. Tyvärr kan jag inte njuta av friden särskilt länge eftersom jag ska iväg till Odenlabbet nu innan tandläkaren.

Jag känner mig tyvärr ruskigt oälskad. Och äckligt självupptagen.

Den hemska vecka jag har bakom mig känns väldigt avlägsen för tillfället eftersom allt är annorlunda nu. Jag är pigg, rätt glad och energisk, en väldig skillnad mot mitt sinnestillstånd de senaste dagarna då jag deppat nästan oavbrutet och ätit groteskt under tiden. Oron över att ha gått upp i vikt är rätt plågsam, men jag brukar kunna intala mig det fåniga och onödiga i att inte vara nöjd med min kropp trots dess rondör, för så himla farlig är den ju inte. Ingen annan borde bli störd i alla fall.

Att jobba har verkligen gjort mig gott, det ska jag försöka minnas när nästa jobbhelg randas. Jag trivs faktiskt väldigt bra på servicehuset nu, känner mig säker och van och räknar inte minuterna längre. Katarina och jag har nått ett nytt stadie i vår bekantskap, lite mer vänskapligt, som om vi inte umgicks bara för jobbets skull längre. Nästa jobbhelg ska jag gå ut med henne och Monika, något jag velat länge men först nu lyckats samla ihop tillräckligt med energi och initiativkraft för att iståndsätta, antagligen för att inte kurskamraterna ockuperar min trånga lilla umgängesvärld längre. Och inte för att jag inte saknar dem. Speciellt Ylva och Gunilla hade varit till stor hjälp för att få igång mig denna hittills slött och oengagerat framhankade termin.

I torsdags skulle vi ha pluggat på Valand efter seminariet, men på morgonen kunde jag bara känna olust inför tanken på detta och stannade istället hemma och åt och sov. Så jag kände mig lite gladare på kvällen, men nu är min ånger stor, både över att ha missat chansen till att närma mig klassen igen och framförallt över att ha skolkat från seminariet. Det innebär att från och med nästa vecka är mina tre ”tillåtna” frånvaror förbrukade. Det hade ju varit bra med en i reserv och dessutom att inte ha dem så tätt inpå varandra. Det gör att jag känner mig än mer rysligt mycket på efterkälken vad gäller pluggandet.

Seminariet kan jag jobba mig ikapp, det pågår ju hela terminen, men Kant är ju sorgligt försummad också och efter Marockoresan är det bara två gånger kvar innan tentan. Det ska väl gå förstås, jag är ju van vid hetspluggande, men jag behöver antagligen klassens hjälp och just därför borde jag ha varit med i torsdags för att få ett slags koll på effektiviteten i att plugga ihop med dem.

Det löjliga är att det som bland annat hindrade mig från att lyssna till den förnuftets röst jag trots allt försökte uppbringa, var att jag på något sätt ville bevisa för mig själv att jag inte är så maniskt skräckslagen inför att ”missa” något av klassumgänget. Det borde jag ha bevisat rejält vid det här laget efter alla gånger jag smitit iväg direkt utan att fika efter föreläsningarna.

Jaja, jag ska ju inte gräma mig nu över min asociala läggning på sistone, jag har antagligen behövt tid för mig själv. Jag ska väl glädjas över att vara på väg att bli mig själv igen. Nu måste jag snart rusa iväg tillbaka till jobbet, Tore kräver ju punktlighet.

Nelly:

”92 02 24 Månd på Dubrovnik