7/1 -92

Ja i och med att Micke dök upp på Billis så fick jag ingen sömn den natten. Och Nelly fick sig ett lyckat nyp dan därpå. Så kan det gå minsann.

Idag fikade jag med pappa på förmiddagen på Billis där en tjock galen tant satt och pratade väldigt högt och argt för sig själv. Plötsligt slår det mig att galna kvinnor varit där de senaste tre gångerna jag fikat med pappa. Olika varje gång dessutom. Av någon anledning har de satt sig bredvid oss också, så pappa har bestämt insisterat på att vi ska flytta oss vilket vi gjort. En tradition det där, att baxa över allt pick och pack till ett annat bord. Tur att de inte varit mer efterhängsna.

Jag fick läsa en artikel som pappa skrivit som svar på en som var införd i Svenskan i lördags, skriven av en expert på etniska relationer som ansåg att invandrarforskningen borde skrotas. Det tycker då inte pappa. Sen köpte vi en plånbok på affären mittemot. En försenad födelsedagspresent från mig till honom.

När jag kom hem satt jag och grämde mig i fåtöljen över att jag kom nästan tio minuter för sent till träffen på Billis, vilket innebar tio förlorade minuter eftersom pappa hade bråttom iväg till Svenska Dagbladet och bilprovningen i Sätra. Efter ett tag av ångest dunsade posten i golvet och bränd av besvikelserna från förra veckan insåg jag att det måste vara en bunt reklamkuponghäften som kom och inte tentan eller ett vykort från Johan. Vilken underbar överraskning när ett vitt kuvert och ett vykort var just det som väntade i hallen. Min skräck för att ha kört på tentan och min iver att få visshet var så stora att till och med något som Johans ack så efterlängtade bevis på att han ägnat mig en tanke fick vänta.

Jag slet upp tentakuvertet, mässandes ”Underkänt! Underkänt!” så det dånade i huvudet, och jag bläddrade förtvivlat efter resultatet bland papperen tills jag stelnade och glodde misstroget, häpet, alldeles överrumplad på ”Väl godkänd” som stod på sista sidan. Hur i allsin dar hade det gått till? Jag kunde inte begripa. Något konstigt hade hänt, om det nu berodde på kursansvarige Willner eller mig, vilket jag till slut struntade i. Istället rusade jag in i sovrummet, mot telefonen antar jag, för detta måste spridas innan jag sprack av glädje. Jag insåg att ingen som skulle kunna lätta detta tryck gick att få tag på och utförde min lilla VG-ritual från förra gången istället, genom att med risk för att bli vräkt hoppa och dunsa och yla. Inte lika länge som sist det begav sig dock, för jag var ju faktiskt en poäng från alla rätt.

Men jag är lika glad för det och fortfarande alldeles pirrig i hjärtat av glädje och tacksamhet. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig detta, jag som oroade mig för att inte kunna göra omtentan på lördag. Då är jag i London. Usch vad nervös jag blir. Jag hatar tanken på att flyga dit, jag är så rädd, vi borde ha åkt båt.

Av glädjen blev jag hyperaktiv och sydde på min klänning med sällan skådad entusiasm och cyklade sedan iväg till mamma på Teknis. Det blev jag väldigt svettig och irriterad av och när jag kom in till henne och hon strålande av glädje, över att se mig antar jag, påpekade att min kapprygg var prickig av slaskstänk, så blev jag jättesur och all lust att berätta om tentan försvann. Tack och lov var jag förnuftig och skärpte mig och blev faktiskt på gott humör.