Jag är på Kafferepet och väntar på Nelly och Doris och kanske Micke B. som jag hoppas kommer. Han ringde till Nelly igår minsann. Till mig har inga andra karlar ringt än Servicehus-Patrick som ville ha mina bilder att söka in till DI med. Det bär mig emot, men jag träffade honom nyss och gav honom några gamla favoriter. Jag ska ha dem tillbaka förstås.
Idag är det alltså dags att åka, det känns konstigt att sånt man bestämmer en gång faktiskt kan bli av. Jag är spattig förstås, har inte varit ute och rest på så länge.
Igårkväll läste jag gamla dagböcker och grät över det jag skrev våren -89, då min och Feffes första ljuva tid tillsammans ägde rum. Kontrasten mellan de ändlösa kärleksförklaringarna till honom som fyller sida efter sida och den lite nedlåtande insikten om att jag inte var kär i honom längre som jag läste om i boken från i somras, denna kontrast fick det att skära i hjärtat på mig som om jag först nu insett hur många förhoppningar som gått om intet.
Nu är Nelly och Doris här, så jag kan inte koncentrera mig.
Nelly:
”Det är lite underligt, som det känns att sitta på tåget & åka till honom. Jag kan inte verkligt se hans ansikte framför mig och vet inte heller om det är det jag vill. Jag har tänkt många gånger på den här tiden, i tåget & återseendet och då trott att jag skulle vara så nervös. Jag är lugn som ruttnande keso & rätt ledsen över hur allt har urartat sig. Att jag skulle träffa Micke som gör mig så glad & samtidigt känna en skyldighet att hålla fast vid Dagan. Det skulle vara lättare om allt var klart & tydligt eller att ödet med skarphet skär av den tråd som är skörast. Själv är jag oförmögen att se hos vem skörheten sitter. Jag känner så starkt för båda.
Och är det här någon att tråna efter som är så till den himmelska grad i brist på intresse, eller i alla fall förmågan att uttrycka den på något som helst sätt. Att istället för att skicka hem sina jävla polare & hålla om mig, hålla av mig sitter & spelar nån trist musik. Jag kan inte i mitt frustrerade & kärlekskranka tillstånd i alla fall ta njutning av den. Micke rörde vid mina fötter & fick mig in i ett upphetsat tillstånd men det här? Jag är torr som Saharaöknen i stjärten, över hela partiet. Dessutom är jag paranoid över att hans vänner tycker (eller minns) att jag är en ful, fet & finnig pervers brud utan egentligt människovärde. Inte värd något mer än att ge nåra råa interna skämt över. Och älskar jag honom eller är jag bara ute efter att fånga hans intresse vartefter jag tänker kassera honom. Fria till honom? Ett ja eller nej skulle inte bli svaret utan möjligen vadå vad är det? Här kan man snacka om en impotent, självupptagen fåntratt. Din Johan försökte ju i alla fall, Johan sörjde ju i alla fall sin oförmåga. Det är en hel del mer än man kan säga om den här drömprinsen.
Besviken? Förlorat något mer än tid tankar & självkänsla? Javisst, en helvetes flera mera pengar. För att inte tala om sömn. Visst förlorade jag sömn även med Micke men då vann jag något trevligt i gengäld. Det enda jag vinner nu är förstörd hörsel & vemodig längtan & det är närmare förlust. Två negationer blir något positivt. Men vad är det för positivt. Att ödet missgjort sitt snitt? Ödet gjorde mitt val. (Krossad av en vals läppar.) Men jag tror inte det var ödet som valde. Jag tror det är hans som sitter där just nu & väljer. Han borde omyndigförklaras & förlora sin rätt att agera i valsammanhang.”
Det här är ingen blogg. 