Sitter på en pub vid Kings Cross med Nelly, Satu och Anna-Karin där Lou Reed dånar från jukeboxen. Nellys nannykompis Sharon jobbar i baren. Satu och Anna-Karin spelar pool. Jag vill spela flipper men vågar inte göra det helt på egen hand.
Tråkigt nog kommer piggheten som krävs för att uppleva denna stad först såhär på eftermiddagen. Så pubarna blir ju upplevda i alla fall. Helgen var i och för sig omåttligt slö. Dagtid satt Nelly och jag inlindade i ett duntäcke framför tv:n med varsin kaffekopp att värma händerna med. Det var vår Ipswichvistelse det.
Tack och lov var kvällarna något mer aktiva. På fredagskvällen blev vi hämtade vid stationen av den omtalade Dagan (Nellys ”mannen i mitt liv”) som tog oss till en pub en halvtimmes bilfärd bort vilket innebar en oändlig skräckfärd i bil med honom vid ratten. Jag bad Gud att få överleva denna mardröm, där jag satt i baksätet utan säkerhetsbälte medan Dagan körde den oavbrutet hårnålskurviga vägen i racerfart med frost och mörker som bidragande orosfaktorer.
Nu är klockan nio nånting och jag har druckit tre pintar. Satu är och köper våra fjärde. Nelly är redan inne på den och sitter bredvid mig och berättar allt för Sharon om Micke B. och Dagan. Dem finns det en hel del att säga om. Ack ja. För egen del fantiserar jag om återseendet med Johan och det överväldigande sexiga intryck jag ska göra på honom då. Antagligen blir det tvärtom, men det bekymrar mig inte nu när jag sitter i denna enorma stad och är en del av den vilket får mig att känna mig stor och stark. Sorgligt nog är inte en enda kille här söt nog att flirta med, inte ens om bara för att bli bjuden på drinkar. Så till min förtret saknar jag Johans långa starka armar. Nu vill Satu läsa, men det går väl inte?
Nu har Sharon ringt och fixat så att vi får komma in gratis på Alice in Wonderland, hon, Nelly och jag. Satu ska upp och jobba och Anna-Karin + pojkvän John är panka. Jag har sminkat mig väldigt darrhänt men Nelly säger att det är fint. Jag har bara 5 pund men hoppas klara mig ändå. Nyss spelade de Phil Collins ”Sacrifice” så jag tänkte på Gustav och min kära familj som jag fortfarande inte ringt. Kanske för att jag tror att tiden står stilla så fort jag är utomlands. Nu spelar de Simple Minds så jag tänker på min ungdom.
Att jag längtar efter Johan beror nog bara på att han är den ende som visat någon som helst lust att krama och pussa mig på sistone. Av den anledningen längtar jag efter Klas också som en trevlig typ som jag skulle kunna förföra. Ska skriva vykort till honom. Jag blir alldeles eldig av ”Jungle life”. Undrar vad som kommer nu. Jag ska skriva till: Doris, Johan, Klas, Gunilla, Ylva, Karin, fast jag har inte hennes adress! Den glömde jag!, familjen, mormor (som jag neglectat alldeles för länge), åh vad jag trängtar efter Johans kropp just nu!!, Germanicus borde jag kanske skriva till, eftersom jag gillar honom. Martin med isåfall. Imorgon måste vi gå till National Gallery, för det längtar jag så efter, men Sharon sa nu att Alice in Wonderland stänger sex på morgonen så chansen att vi kommer upp klockan sju som vi tänkt är rätt liten.
Nu spelar de Queen, men inte ”Good oldfashioned loverboy”, utan ”Bohemian Rapsody” och det är kanske tur så att jag inte bryter ihop av nostalgi. Jag skulle kunna skriva om mig själv hela natten lång men situationen stressar mig. Jag vill inte ha något desperat fyllehångel. Må jag minnas det.
Nelly:
”Ödet högg & högg. Jag ignorerade. Vägrade att märka, ville inte känna hur ont det gjorde att skäras av – utan grep i blindo tag i honom & krävde hans uppmärksamhet. Det var då den sista stöten från ödets hugg & hans eget resta vapen äntligen fick mig att förstå att det inte nånsin kommer bli något av det här, mer än det så tragiska som redan är då jag inte förstår alls vad som är vad och tolkningar kan bli fantastiskt(?) positiva eller oerhört negativa.
Att jag inte kan få en kontakt, bryta den helt otroliga stelheten. Fast nu känns det alltmer lönlöst. Jag vet inte om jag vill. Det är bättre att glömma & låta leva. Det är det bästa. Det är den enda bro kvar att krossa. Krossa så att jag inte kan vända & springa tillbaka till honom & den psykiska terrorn han utsätter mig för. Utsatte mig för.”
Det här är ingen blogg. 