Jag kommer aldrig att kunna förlåta mig själv detta. Aldrig. Jag har mött mina drömmars prins och skulle ha tillbringat ännu en underbar dag i hans sällskap om det inte varit för min obegripliga, och som sagt oförlåtliga klantighet. Alltså, vi bestämde igårkväll att vi skulle ses klockan ett idag och gå på Camden Market tillsammans. Och det är jag som föreslår att vi ska ses på Electric Ballroom för att slippa den enorma trängseln. Ändå står jag i en timme och väntar vid tunnelbanan innan jag minns att det inte var där vi skulle ses och störtar in på E.B. Han är inte där.
Kanske kom han aldrig, för jag borde ju ha sett honom vid stationen, och om han hade kommit tidigare borde han väl ha gått och kollat där för säkerhets skull när jag inte dök upp. Men jag borde ju ha varit på rätt ställe och väntat. Av någon anledning var jag helt övertygad om att vi skulle ses på stationen ända tills insikten om mitt misstag slog mig med förödande kraft. Sen dess har jag sprungit fram och tillbaka mellan E.B. och stationen till efter fyra, då Satu skulle ha dykt upp men inte gjorde det.
Då åkte jag hem till dem för att fråga efter en telefonkatalog för att kunna ringa honom, men Alan sa att de slängt alla sina kataloger eftersom de tog för stor plats. Då åkte jag ännu en vända till Camden och E.B. och sedan till Leicester Square och puben vi var på igårkväll, både för att fråga efter min borttappade basker och för att kolla om han var där. Han visste ju att jag skulle dit och fråga. Men det var stängt.
Nu sitter jag på en pub i Kentish Town, på Torrenian Avenue tror jag. Det är dock bara gamla gubbar här och en yngre tvålfager typ som just kom fram och bad om eld.
Jag är så fruktansvärt deprimerad. Kanske kanske kan jag få tag på honom imorgon om jag lyckas hitta en telefonkatalog och hittar hans bank i den. Men även om vi träffas imorgon så innebär det att jag på grund av min enorma virrighet gått miste om en hel dag i hans sällskap. Jag kan absolut inte smälta att jag istället för att desperat vanka omkring i kylan kunde ha fått gå omslingrad med honom på Camden Market och inte hade behövt sitta själv nu med min oändliga ångest. Det är nästan så att jag hoppas att han hade försovit sig så att allt detta inte var mitt fel. Men hade jag kommit ihåg rätt mötesplats så hade jag iallafall vetat. Mitt enda hopp nu om jag ska kunna glädjas åt denna historia överhuvudtaget, är att han minns att jag skulle gå och lyssna på den där Rimbaudpoeten ikväll och att han lyckas ta reda på var det är någonstans och kommer dit. Eller hit. Risken är rätt liten. Chansen alltså.
Han var så fruktansvärt söt. Den absolut sötaste kille jag någonsin kysst. Jag vill så gärna få göra det igen. För att inte bryta ihop alldeles försöker jag intala mig själv att det kanske vore bäst att jag inte träffade honom igen, jag kanske skulle bli alldeles för kär i honom då och jag åker ju hem i övermorgon.
Vi hade så kul igår. Vi träffades alltså på Electric Ballroom. Jag har tydligen aldrig tur med killarna jag träffar där. Minns inte hur vi började prata, jag var jättefull. När stället stängde skulle vi åka hem till mig, alltså till Satu och Alan, men tog fel buss, nämligen samma som Nelly och hennes flört som hon nu tillbringat hela helgen med. Jag upptäckte vårt misstag i Hampstead, och vi tog en taxi hem. Jag visste ju att Alan inte skulle gilla främmande karlar i sitt hem och var lite neurotisk, så när han ville tumla runt i sängen så blev jag nervös och bad honom vänta till senare. Önskar att jag hade passat på. När jag hade chansen. Vi vaknade vid elva och jag kände mig obeskrivligt besvärad, delvis beroende på att jag inte hade tvättat ansiktet innan jag gick och la mig och såg hemsk ut.
Jag orkar inte, förmår inte skriva om det här. Allt jag kan tänka på är att jag så hjärtinnerligen önskar att klockan var ett igen så att jag skulle kunna gå in på E.B. i värmen och se världens sötaste pojke sitta där och vänta på mig. Att jag förnekade mig själv det är mer än jag kan stå ut med. Varför tänkte jag inte efter? Varför? Och ska jag gräma mig resten av mitt liv? Kanske inte, men just nu är jag så fruktansvärt olycklig över detta.
Han verkade ju tycka om mig, upptäckte jag till min förvåning efter en dag på Portobello Road med diverse pubbesök under vilka jag nästan satt och darrade av pilskhet så fort jag såg på honom. När Portobello stängde föreslog han att vi skulle gå på bio så vi tog tunnelbanan till Oxford Circus. Det var tjockt med folk i vagnen och det blev bara så att jag lutade mig alltmer mot honom så att min panna till slut vilade mot hans haka, den orakade ljuvliga. När vi sedan åkte upp i rulltrappan stod han bakom mig och tog plötsligt min hand som vilade mot räcket och lutade sitt fantastiskt söta ansikte mot min rygg. Sen gick vi tätt ihop Regent Street mot Leicester Square. Han hade armen om mina axlar och smekte min kind. Sen satt vi på varsin pall mittemot varandra, jag med benen innanför hans, på The Green Man and French Horn innan vi gick och såg ”Point Break”, där vi höll varandras händer. Han upphörde aldrig med att smeka min.
De spelar så sorglig musik här. Jag saknar honom så.
Det här är ingen blogg. 