20/1-92 Måndag

Sitter på en alltför tjusig pub vid Themsen i väntan på att Nelly och kanske Satu ska dyka upp på Tate Gallery här intill. Jag har traskat i gråvädret från Charing Cross.

Nog har jag haft att tänka på. Efter en kväll och en natt och en morgon med fysisk smärta i kroppen av pur ångest fick jag äntligen tag på Sams jobbnummer på biblioteket och ringde honom från Svenska kyrkan. Jag försöker minnas hur han lät när han äntligen svarade efter alla växelflickorna. Jag var ju övertygad om att han var den som hade anledning att vara arg och hade väl väntat mig att ursäktande få förklara mig, men det första han sa var ”åh hej, hur är det?” med ett bankaktigt tonfall antar jag för jag fick plötsligt för mig att det var fel Sam Butler jag hade på tråden och svarade ”Bra. Men är du den rätte Sam? Känner du mig?”. Och då var det han förstås. Kan det ha berott på att han lät så glad, att jag inte kände igen hans röst? Eller att han var nykter? Eller att han blev så chockad? För det visade sig nämligen att han aldrig hade kommit till Camden Market, han hade försovit sig och inte vaknat förrän tre. Detta gjorde mig dels glad eftersom jag kan sluta anklaga mig själv för att ha gått miste om en dag med honom, och dels jävligt sur vilket dock inte hann ske så länge mina telefonpengar varade. Så vi ska ses klockan sju.

Jag är inte alltför entusiastisk dock. Ska det bli ännu en sån där date med en kille vars uppskattning jag inte kan känna mig säker på? Och varför inte det i så fall? Allt det som hände i lördags pekade åt ett och endast ett håll, nämligen åt att han var väldigt intresserad, så hur sjutton kan det komma sig att inte han vaknade på söndagsförmiddagen med ett ljuvligt pirr av förväntan i magen? En träff med någon man tycker om är ingenting man försover sig till! Särskilt inte om denna åker hem till utlandet två dagar senare. Kan det vara det, att han inte tyckte att det var någon idé att träffa mig igen eftersom det ändå knappast kan bli så långvarigt? För han måste ju ha vetat att han inte skulle kunna få tag på mig igen. Om han inte åkt till Rimbauduppläsningen förstås. Den frågade han om faktiskt och jag hummade något om att det varit rätt tråkigt och ”okoncentrerat”. Jag kom inte på ordet för flummigt.

Sanningen att säga så stannade jag och Satu, som till min enorma lycka dök upp precis när jag lämnade gubbpuben, bara en halvtimme drygt, under vilken det visade sig vara frivilliga publikpoeter som fick uppträda. En parodisk universitetslärartyp som skulle läsa utantill men kom av sig och verkade galen och full, en ännu galnare pensionärshippieklädd kvinna som fäktade med armarna och verkade njuta långt mer av sitt uppträdande än någon i publiken gjorde, ett par unga killar, en väldigt fet kvinna med förvånansvärt vackert ansikte. Kunde ha varit åtminstone roligt om inte jag suttit där med min ångest och vänt huvudet mot dörren varje gång den öppnades och blivit alltmer deprimerad över att det aldrig var Sam som kom. Så när Satu ville passa på att smita under femminutersrasten innan Rimbaudpoeten skulle sätta igång så följde jag villigt med henne.

När vi kom hem visade det sig att Nelly fortfarande varken dykt upp eller ringt och vid tanken på hennes antagligen helt underbara helg i sällskap av en kille blev jag så ifrån mig av självanklagelser att jag inte uthärdade att sitta uppe och vara social utan bäddade åt mig i hallen och lyckades somna trots Satus, Alans och Jeffs glada prat inifrån rummet enbart därför att jag inte stod ut med att vara vaken. Mitt i natten kom Nelly hem och jag hörde henne i sömndimmorna sitta i köket och prata och skratta med Satu. Ack vilket ytterst plågsamt utanförskap! Och flera gånger under natten vaknade jag av ångestsmärtan i magen trots att jag tagit dubbel dos Nurofen mot min tandvärk.

Undrar just vad han tycker om att jag ringde. Hoppas han förstår att jag verkligen inte gjort det om jag haft en aning om att det var enbart hans fel att vi inte träffades igår. Nu sitter jag och är så arg på honom för det att jag fasar för en kväll då jag sitter och är snipigt sårad och besviken. Ärligt talat är jag inte ens säker på att han kommer ikväll. Tyvärr var det jag som frågade om han ville ses, det var innan jag hunnit ta till mig upptäckten av hans svek. Och han lät ju positiv trots att jag frågade om han kanske var upptagen för att lämna utrymme åt honom att säga nej till en träff. Vi enades om Kentish Town klockan sju och kommer han inte dit då så är det ju nära till Off Licensen så jag kan köpa en stor flaska med mycket alkohol i och sitta i en port med den. Om han kommer så kommer det tyvärr krävas en ursäkt i form av blommor eller liknande för att jag ska våga slappna av och inte sitta och surmula.

Men som det utvecklat sig blir lördagen åtminstone ett mera kärt minne och blir det inget mer av det hela så är det inte mitt fel iallafall. Fast jag skulle gärna vilja ha honom kvar så att vi skriver till varandra och kanske ses igen. Antagligen beror det på att han är så fruktansvärt söt. Och på att jag verkligen fick anstränga mig för att betala för åtminstone några pintar. Hoppas att han inte har sin pinstripe suit på sig för det i kombination med hans söthet skulle verkligen göra det svårt för mig att slappna av.

Allt känns så konstigt nu att tanken på ett vanligt liv i Sverige igen från och med i morgon ter sig besynnerlig. Nu måste jag gå på toa för att hinna till Tate i tid. Men så långt att gå som det var från Charing Cross är Nelly antagligen försenad.