21/1-92 Tisdag

Nelly och Satu kom till Tate Gallery och vi gick runt där utan att ägna såvärst mycket uppmärksamhet åt tavlorna eftersom Nelly och jag var tvungna att återge våra helgupplevelser för varandra. Hon mindes inte heller mycket från Electric Ballroom. Hon mindes ingenting faktiskt.

Det var i alla fall en 19-årig långhårig typ hon följt med hem. De hade också åkt med fel nattbuss fast de upptäckte det inte förrän i Golders Green. Den där killen hade tydligen ett minne av att Nelly och jag stått på bussen och grälat våldsamt på svenska, vilket jag bara har en ytterst svag minnesbild av. Ingen aning dock vad grälet kan ha handlat om.

Hon skulle också träffa sin flört klockan sju så vi åkte tillbaka hem så jag kunde byta om och gick sedan till Gampuben för att lugna ner oss med lite cider. Jag stirrade upp mig fasligt förstås och kände mig ful men försökte intala mig själv att han säkert inte skulle komma ändå.

På grund av mitt eviga ciderintag har jag inte ätit så mycket de senaste dagarna vilket jag förstås uppskattar, problemet är dock att min tomma mage är väldigt lättberusad så jag var nog lite dimmig redan efter en och en halv pint när jag gick mot tunnelbanan.

Jag hade oroat mig lite för att inte genast känna igen Sam – om han nu var där – eftersom han kom direkt från kontoret och antagligen skulle ha kostym och vara rakad, den totala motsatsen till hans bohemslappa orakade stil från i lördags. Men jag såg honom direkt där han stod och hängde mot en biljettautomat läsandes Evening Standard. Så jag knallade fram och sa hello. Han frågade genast efter min basker som jag faktiskt fick tillbaka idag när jag var på The Green Man och frågade, så jag berättade det och om hur den stöddige muskulöse bartendern insinuerat att jag verkligen måste ha roat mig eftersom jag glömt den där.

Sen gick vi iväg mot Devonshire Arms som Satu rekommenderat. Jag har ju bara varit där i rätt berusat tillstånd, första kvällen och i fredags så jag hade inte mints den som så slummiggästad som den var och oroade mig lite för vad Sam skulle tycka i sin exklusiva men omåttligt fula överrock tills jag mindes de pubar på Portobello Road som vi besökte i lördags.

Nu försöker jag minnas hur kvällen var och inser att jag irriterar mig på att jag inte var mera flörtig. Det känns som om jag stirrade rakt fram för att kunna koncentrera mig på vad jag skulle säga istället för att titta på honom. Ja jösses, jag är sannerligen nyfiken på vad för uppfattning han har av mig. Vi har ju faktiskt bara umgåtts i olika stadier av berusning.

(Nu blev Alan social och visade sin filmkamera och projektor.)