26/1-92 Söndag

Sitter som vanligt i rökrummet på servicehuset. Måste vara första gången någonsin som jag skriver här, jag är tvungen för jag har så tråkigt.

De senaste dagarna har jag genomgått en mängd olika stadier i mitt betraktande av Sam, från gränslös grämelse över att jag pratade så mycket självupptaget strunt då i måndags som effektivt måste ha tagit kål på allt hans eventuella intresse för mig, till att ana att det nog inte gjorde så mycket, att vi hade trevligt ändå och att jag kanske inte pratade så mycket strunt. Inte oavbrutet i alla fall.

Men sen är det ju det här med vad han känner för mig. Ibland är jag förvissad om att han tänker på mig, kanske inte lika mycket och plågsamt och ofta som jag tänker på honom, men att jag på något obegripligt vis ändå gjorde ett visst intryck på honom och att han absolut skulle vilja träffa mig igen om jag varit kvar i London nu. Återigen ibland är jag säker på att han glömt mig eller åtminstone inte tänker på mig med saknad. Denna ovisshet!

När kan jag börja förvänta mig ett brev (som skulle kunna besvara en del frågor) och kan jag förvänta mig ett överhuvudtaget? Ska jag skriva genast, utan att vänta på att han kanske gör det? Det lutar åt det. Förhoppningsvis ringer Mark, Nellys flört, till henne på tisdag som han sagt och då ska hon fråga honom om vad han och Sam eventuellt pratade om där på perrongen när tåget rullat iväg med oss och lämnat denne långhårige hårdrockare och denne propre bankman ensamma kvar i varandras sällskap, utan annat att diskutera, kan man önska, än Nelly och mig.

Synen av de två fyller mig ännu med nöje. Vad kan de ha tyckt och tänkt om situationen där de stod för att ta farväl av två svenska tjejer som hängde i tågfönstret och vinkade? Båda mindes de varandra från nattbussen i fredags men annat än att de var där i sällskap av varsitt fyllehångel som råkade vara vänner har de väl inte gemensamt? Och båda visste ju varför den andre var där, nämligen i samma ärende som han själv. Mark hade tydligen skämtat om att föreslå Sam ett nytt besök på Electric Ballroom eftersom det gick så bra för dem sist. Hoppas Sam står emot.

Ja, han kom ju till stationen i alla fall, Sam. När vi skulle ta farväl i måndags efter puben och stod nere i tunnelbanan vid den stora stationskartan, då, för att ta den stunden från början, frågade faktiskt Sam om vi inte kunde byta adresser och så skrev han min på baksidan av sitt tunnelbanekort, den delen med fotot på, med alla mina namn och allt. Sen skrev han upp sin adress på mitt tunnelbanekort, men han skrev den till banken för att ”det var bäst så” och nu undrar jag om det beror på att han vill flytta hemifrån snart eller på att hans mamma öppnar alla hans brev. Eller nåt annat.

Sen vände jag mig mot honom för att ge honom en kram men plötsligt stod vi och kysstes, och gjorde det länge innan Sam kom på att han hade bråttom till sitt sista tåg så jag erbjöd honom mitt sällskap till King´s Cross där han skulle byta. Så stod vi på perrongen och kysstes och satt på tåget och kysstes och hela tiden irriterade hans knäppta rock så, för jag vågade inte vara så pass framfusig att jag knäppte upp den även om jag ingenting hellre ville än att få känna hans kropp och inte bara en bylsig rock.

Det blev för okoncentrerat i rökrummet. Katarina, Susanne, Jerker och den där käcke västervikaren kom in så jag pratade med dem istället. På lunchen låg jag i vilrummet för att få tiden att gå och slumrade till mitt i en fantasi om vad som skulle ha hänt om jag kommit på den fantastiska idén att övernatta i Alans ambulans med Sam. Det hade säkert varit rysligt kallt.

Jag undrar just om detta är på väg att utveckla sig till en kronisk Dagenfobi. Så lång tid har ju inte gått än och jag mår redan bättre. Är inte oavbrutet ångestfylld och deprimerad utan mer ledset otillfredsställd. Just det här att vi hann träffas tillräckligt många gånger för att mitt behov av mer skulle väckas men inte nog många gånger för att det ska kunna kännas som någonting säkert att bygga på. Som det här med att jag vill träffa honom och knappast orkar vänta ända till i sommar. Om jag nu hör av honom och om jag ber honom komma hit några dagar eller så (det finns tur- och returresor för 90 pund på en resebyrå på Euston Road, råkar jag veta), blir vi då tvungna att berusa oss dygnet runt för att inte ledas ihjäl i varandras sällskap eller? Vid sådana funderingar inser jag hur lite jag känner honom och visserligen är jag väldigt villig att riskera ett fiasko bara för att få träffa honom igen, men chansen att han är det är kanske mindre.

Som sagt vet jag ju inte ens om han glömt bort mig eller ej. Så jävla underbar tror jag mig inte om att vara, att jag på två och en halv date lyckas få någon att falla så pass handlöst att han bestämmer sig för mig trots ovisshet om vad jag känner (antar jag) och om när vi ska kunna ses härnäst.
Att han faktiskt råkar vara just så underbar betyder inte att mina chanser ökar heller.

Jag vet nu att det enda jag kan göra i detta döda läge är att hitta ett någorlunda uthärdligt sinnestillstånd att tillbringa tiden i medan jag väntar på eventuella tecken från honom. När jag får dem kan jag bestämma mig för vad jag ska satsa på – att glömma honom eller övertala honom att komma hit. Eller att spara ihop till en Londonresa. Jag är faktiskt inställd på att både ta studielån (men mest för min enorma pankhets skull) och att börja jobba varenda helg på servicehuset för att få råd att åka till honom.

Det här brevet jag tänker skriva och förhoppningsvis posta efter Nellys samtal med Mark (bara om Sam sagt något otvetydigt kärlekslöst om mig till honom låter jag bli) är ett problem. Hur ska jag formulera mig, utifrån det lilla jag vet om hans intresse av att någonsin se mig igen? Och i så fall, vad sjutton vet han om mitt intresse? Förutom att det antagligen var min förtjänst att vi faktiskt träffades mer än en gång, och hur tacksam är han för det tro?

I alla fall, om vad han vet. Inte mycket skulle jag tro, inte mer än jag antar jag. Att jag ringde till hans bank kan väl nästan ses som likställt med att han ville träffa mig, att han ville byta adresser, att han kom till stationen för att vinka av mig (men hans trista jobb kan väl inte ha utgjort mycket till konkurrens väl?) och att han faktiskt hade med sig Blue Velvet-videon som present (fast den hade han ju faktiskt sett tio gånger sa han. Tog väl upp plats i hyllan.).

Och ingen av oss sa väl något som skulle kunna inge hopp om ett snart återseende där på stationen. Jag sa visserligen, angående att hans lögn om tandläkarbesök för att kunna gå tidigare från jobbet lyckades så pass bra att han kanske kunde få ledigt dagen därpå också, att jag önskade att jag varit kvar då.

Sen var det också efter en kysstund när vi bara stod och såg på varandra, vilket jag stördes av enbart därför att den skönhet han utstrålade anade jag stod i bjärt kontrast till vad jag nu kan ha utstrålat, så jag bröt oromantiskt tystnaden med att fråga vad han tänkte på, och han sa att han inte visste, att han bara tittade på mig, och det måste ju ha varit rätt mentalt förödande. Men då sa jag att jag önskade att vi hade träffats förra lördagen (Måste ha varit förvirrad, jag hade ju inte kommit dit då). ”Eller torsdagen”, sa han. ”Nej, fredagen menar jag”, sa jag.