28/1-92 Tisdag på Billis

Sen kom Doris som jag satt och deppade med ett tag.

Igår var det första Kantföreläsningen, i samma lilla trånga rum som seminariet. Syrebristen var dock inte lika påfrestande som föreläsarna, en ung och mager med skägg och glasögon och en äldre, rundhylt och rödmosig, propert VPK-klädd. Han bröt på finska och talade dessutom väldigt fort och tyst, hopplöst.

Eyasso (den blinda killen) var där och jag ledde honom till café 6:an på rasten. Han hade inte hört ett ljud av vad den finske sa. Ett visst nöje fann jag i att prata med Micke B. och Conny trots att jag kände mig nästan lika sur och osällskaplig till mods som på seminariet. Vad gäller Micke B. är jag hela tiden tvungen att påminna mig om att jag faktiskt suttit lutad mot honom i hans soffa och klappat honom på huvudet för att inse att jag kan slappna av i hans sällskap.
Jag försökte kasta ut en magert agnad krok om att gå ut och dricka öl, för Nellys skull, men den kroken verkade undgå honom.

Jag gick upp till expeditionen för att fråga om min ej hemskickade terminsräkning och det visade sig då att jag inte fanns med i deras register! Efter fyra plågsamma tentor och en uppsats så finns det inte ett spår av mitt slit i datorn! Jag ska dit imorgon och prata med någon ansvarig så jag får mina poäng.

Idag ringde jag tandläkaren i Björkhagen som inte kunde hitta min journal och bad mig återkomma imorgon. Tanden lossnar nog snart. Jag känner mig som en knarkarkvart i munnen.
Sen ringde jag även servicehuset för att meddela min lust att jobba i helgen. Den lusten kommer sig av att jag inser att jag lika gärna kan lida svårt av tristess där som hemma i min soffa. Att sitta i soffan är dessutom jävligt jobbigt dagtid när allt damm syns så väl.

Nu är det så att jag hade tänkt skriva till Sam idag. Problemet är att jag inte har ett uns av inspiration. Plötsligt känns han så himla avlägsen, det är inte klokt. Inga svenska pojkar har hittills överträffat honom, men jag tittar i alla fall på dem litegrann. Fast förstrött.

Nu undrar jag om det ska bli så som jag trodde förra måndagen, att jag inte ska tänka på Sam annat än som någon jag känner i London som det ska bli kul att träffa nästa gång jag kommer dit. Det vill jag inte! Men jag tror att han måste skriva snart om inte min självbevarelsedrift i kombination med avståndet ska få mig att dämpa minnet av honom. Jag anar dock att han inte tänker skriva först. Vem vet om han inte redan hittat en annan flicka, någon som inte pratar lika nyanserat som en stenbumling. Hur han kan undgå att vara omsvärmad av beundrarinnor är mig en gåta, med det utseendet. Fast varför skulle han inte vara det? Att han inte hade något bättre för sig en lördag- och en måndagkväll än att umgås med mig är inget säkert tecken.

Men jag måste skriva till honom så att han skriver till mig! Jag måste! Det är bara det att nu när han känns så avlägsen så vet jag ännu mindre vad jag ska skriva.

Jag hade hoppats att kaffet skulle få mig att kvickna till men än så länge har det inte verkat.

Han har varit min första och min sista tanke i så många dagar nu, varför ter han sig plötsligt så – ointressant? Perifer?

Jag sov nog alldeles för länge idag, till halv elva. Så jag ser ut som en uppsvullen jag vet inte vad i ansiktet.