Det här slappa livet knäcker mig, jag är ständigt utmattad. Och håglös. Ingenting av värde blir uträttat. Firat jul har jag förstås, och nyår med buller och bång, hela natten lång. Det är väl den jag har fullt upp med att återhämta mig ifrån.

Annars tycker jag mest att mina dagar har fyllts av trotsätande och uppgivet sovande, istället för långa promenader och dagboksskrivande. Kanske är det de korta stunderna av sol numera som förvillar mig. Knappt har jag samlat nog energi för att komma ur pyjamasen och duscha, så har solen gått ner och det är kväll. Ännu en dag förspilld åt destruktiva, förslöande sysselsättningar som soffliggning och kylskåpsvandringar. Jag måste nog helt enkelt få mer gjort medan det är ljust för att känna mig nöjd med mig själv!

Lite orättvis är jag nog. Egentligen var det bara igår som jag betedde mig så förfärligt slött. I måndags fikade och shoppade jag med Elvira. I tisdags fikade jag med Doris och Nelly, en riktig toppenfika faktiskt, kanske för att vi satt på Kafferepet inne i stan vilket innebar ett välkommet ombyte från alla Billströmsbesök. Sen firade vi nyår hemma hos Doris, bara vi tre och Peter, det var jättekul. Onsdagen blev en bakisdag, fast jag var lite energisk hemmavid ett tag innan jag hälsade på hos Doris och gick till Spiran och käkade Kinamat med dem. Sen satt väl tröttheten i tills igår antar jag, för jag var så enormt slö. Fast jag gick visst till Söders Hjärta i alla fall och tog en öl med Nelly, Moa, Helena och Jonte.

Nu skriver jag sådär rabblande och oinspirerat och trist, bäst jag slutar innan jag får för mig att det är nya dagboken det är fel på.

Inget vykort från Johan har kommit, trots min ivriga förväntan vid brevbärartiden varje förmiddag. Han har bergis varit hemma flera dar redan, utan att ringa. Jag är så arg att jag börjat tycka illa om honom. En impotent självupptagen fåntratt är vad han är.

Hurra, jag tror att det var Micke B. som kom in precis. Jag som satt och kände mig så uttråkad i väntan på Nelly. Attans att jag inte har näsan nypudrad, jag ser väl ut som om jag varit död i tre dar som mamma brukar säga. Fast jag är inte säker på att det var han, för han hade tofs. Och jag har ju börjat se så dåligt.

Det var han. Han blev jätteglad över att se mig, så han kunde låna pengar till kaffet…

Ja i och med att Micke dök upp på Billis så fick jag ingen sömn den natten. Och Nelly fick sig ett lyckat nyp dan därpå. Så kan det gå minsann.

Idag fikade jag med pappa på förmiddagen på Billis där en tjock galen tant satt och pratade väldigt högt och argt för sig själv. Plötsligt slår det mig att galna kvinnor varit där de senaste tre gångerna jag fikat med pappa. Olika varje gång dessutom. Av någon anledning har de satt sig bredvid oss också, så pappa har bestämt insisterat på att vi ska flytta oss vilket vi gjort. En tradition det där, att baxa över allt pick och pack till ett annat bord. Tur att de inte varit mer efterhängsna.

Jag fick läsa en artikel som pappa skrivit som svar på en som var införd i Svenskan i lördags, skriven av en expert på etniska relationer som ansåg att invandrarforskningen borde skrotas. Det tycker då inte pappa. Sen köpte vi en plånbok på affären mittemot. En försenad födelsedagspresent från mig till honom.

När jag kom hem satt jag och grämde mig i fåtöljen över att jag kom nästan tio minuter för sent till träffen på Billis, vilket innebar tio förlorade minuter eftersom pappa hade bråttom iväg till Svenska Dagbladet och bilprovningen i Sätra. Efter ett tag av ångest dunsade posten i golvet och bränd av besvikelserna från förra veckan insåg jag att det måste vara en bunt reklamkuponghäften som kom och inte tentan eller ett vykort från Johan. Vilken underbar överraskning när ett vitt kuvert och ett vykort var just det som väntade i hallen. Min skräck för att ha kört på tentan och min iver att få visshet var så stora att till och med något som Johans ack så efterlängtade bevis på att han ägnat mig en tanke fick vänta.

Jag slet upp tentakuvertet, mässandes ”Underkänt! Underkänt!” så det dånade i huvudet, och jag bläddrade förtvivlat efter resultatet bland papperen tills jag stelnade och glodde misstroget, häpet, alldeles överrumplad på ”Väl godkänd” som stod på sista sidan. Hur i allsin dar hade det gått till? Jag kunde inte begripa. Något konstigt hade hänt, om det nu berodde på kursansvarige Willner eller mig, vilket jag till slut struntade i. Istället rusade jag in i sovrummet, mot telefonen antar jag, för detta måste spridas innan jag sprack av glädje. Jag insåg att ingen som skulle kunna lätta detta tryck gick att få tag på och utförde min lilla VG-ritual från förra gången istället, genom att med risk för att bli vräkt hoppa och dunsa och yla. Inte lika länge som sist det begav sig dock, för jag var ju faktiskt en poäng från alla rätt.

Men jag är lika glad för det och fortfarande alldeles pirrig i hjärtat av glädje och tacksamhet. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig detta, jag som oroade mig för att inte kunna göra omtentan på lördag. Då är jag i London. Usch vad nervös jag blir. Jag hatar tanken på att flyga dit, jag är så rädd, vi borde ha åkt båt.

Av glädjen blev jag hyperaktiv och sydde på min klänning med sällan skådad entusiasm och cyklade sedan iväg till mamma på Teknis. Det blev jag väldigt svettig och irriterad av och när jag kom in till henne och hon strålande av glädje, över att se mig antar jag, påpekade att min kapprygg var prickig av slaskstänk, så blev jag jättesur och all lust att berätta om tentan försvann. Tack och lov var jag förnuftig och skärpte mig och blev faktiskt på gott humör.

Jag är på Kafferepet och väntar på Nelly och Doris och kanske Micke B. som jag hoppas kommer. Han ringde till Nelly igår minsann. Till mig har inga andra karlar ringt än Servicehus-Patrick som ville ha mina bilder att söka in till DI med. Det bär mig emot, men jag träffade honom nyss och gav honom några gamla favoriter. Jag ska ha dem tillbaka förstås.

Idag är det alltså dags att åka, det känns konstigt att sånt man bestämmer en gång faktiskt kan bli av. Jag är spattig förstås, har inte varit ute och rest på så länge.

Igårkväll läste jag gamla dagböcker och grät över det jag skrev våren -89, då min och Feffes första ljuva tid tillsammans ägde rum. Kontrasten mellan de ändlösa kärleksförklaringarna till honom som fyller sida efter sida och den lite nedlåtande insikten om att jag inte var kär i honom längre som jag läste om i boken från i somras, denna kontrast fick det att skära i hjärtat på mig som om jag först nu insett hur många förhoppningar som gått om intet.

Nu är Nelly och Doris här, så jag kan inte koncentrera mig.

Nelly:

”Det är lite underligt, som det känns att sitta på tåget & åka till honom. Jag kan inte verkligt se hans ansikte framför mig och vet inte heller om det är det jag vill. Jag har tänkt många gånger på den här tiden, i tåget & återseendet och då trott att jag skulle vara så nervös. Jag är lugn som ruttnande keso & rätt ledsen över hur allt har urartat sig. Att jag skulle träffa Micke som gör mig så glad & samtidigt känna en skyldighet att hålla fast vid Dagan. Det skulle vara lättare om allt var klart & tydligt eller att ödet med skarphet skär av den tråd som är skörast. Själv är jag oförmögen att se hos vem skörheten sitter. Jag känner så starkt för båda.

Och är det här någon att tråna efter som är så till den himmelska grad i brist på intresse, eller i alla fall förmågan att uttrycka den på något som helst sätt. Att istället för att skicka hem sina jävla polare & hålla om mig, hålla av mig sitter & spelar nån trist musik. Jag kan inte i mitt frustrerade & kärlekskranka tillstånd i alla fall ta njutning av den. Micke rörde vid mina fötter & fick mig in i ett upphetsat tillstånd men det här? Jag är torr som Saharaöknen i stjärten, över hela partiet. Dessutom är jag paranoid över att hans vänner tycker (eller minns) att jag är en ful, fet & finnig pervers brud utan egentligt människovärde. Inte värd något mer än att ge nåra råa interna skämt över. Och älskar jag honom eller är jag bara ute efter att fånga hans intresse vartefter jag tänker kassera honom. Fria till honom? Ett ja eller nej skulle inte bli svaret utan möjligen vadå vad är det? Här kan man snacka om en impotent, självupptagen fåntratt. Din Johan försökte ju i alla fall, Johan sörjde ju i alla fall sin oförmåga. Det är en hel del mer än man kan säga om den här drömprinsen.

Besviken? Förlorat något mer än tid tankar & självkänsla? Javisst, en helvetes flera mera pengar. För att inte tala om sömn. Visst förlorade jag sömn även med Micke men då vann jag något trevligt i gengäld. Det enda jag vinner nu är förstörd hörsel & vemodig längtan & det är närmare förlust. Två negationer blir något positivt. Men vad är det för positivt. Att ödet missgjort sitt snitt? Ödet gjorde mitt val. (Krossad av en vals läppar.) Men jag tror inte det var ödet som valde. Jag tror det är hans som sitter där just nu & väljer. Han borde omyndigförklaras & förlora sin rätt att agera i valsammanhang.”

Sitter på en pub vid Kings Cross med Nelly, Satu och Anna-Karin där Lou Reed dånar från jukeboxen. Nellys nannykompis Sharon jobbar i baren. Satu och Anna-Karin spelar pool. Jag vill spela flipper men vågar inte göra det helt på egen hand.

Tråkigt nog kommer piggheten som krävs för att uppleva denna stad först såhär på eftermiddagen. Så pubarna blir ju upplevda i alla fall. Helgen var i och för sig omåttligt slö. Dagtid satt Nelly och jag inlindade i ett duntäcke framför tv:n med varsin kaffekopp att värma händerna med. Det var vår Ipswichvistelse det.

Tack och lov var kvällarna något mer aktiva. På fredagskvällen blev vi hämtade vid stationen av den omtalade Dagan (Nellys ”mannen i mitt liv”) som tog oss till en pub en halvtimmes bilfärd bort vilket innebar en oändlig skräckfärd i bil med honom vid ratten. Jag bad Gud att få överleva denna mardröm, där jag satt i baksätet utan säkerhetsbälte medan Dagan körde den oavbrutet hårnålskurviga vägen i racerfart med frost och mörker som bidragande orosfaktorer.

Nu är klockan nio nånting och jag har druckit tre pintar. Satu är och köper våra fjärde. Nelly är redan inne på den och sitter bredvid mig och berättar allt för Sharon om Micke B. och Dagan. Dem finns det en hel del att säga om. Ack ja. För egen del fantiserar jag om återseendet med Johan och det överväldigande sexiga intryck jag ska göra på honom då. Antagligen blir det tvärtom, men det bekymrar mig inte nu när jag sitter i denna enorma stad och är en del av den vilket får mig att känna mig stor och stark. Sorgligt nog är inte en enda kille här söt nog att flirta med, inte ens om bara för att bli bjuden på drinkar. Så till min förtret saknar jag Johans långa starka armar. Nu vill Satu läsa, men det går väl inte?

Nu har Sharon ringt och fixat så att vi får komma in gratis på Alice in Wonderland, hon, Nelly och jag. Satu ska upp och jobba och Anna-Karin + pojkvän John är panka. Jag har sminkat mig väldigt darrhänt men Nelly säger att det är fint. Jag har bara 5 pund men hoppas klara mig ändå. Nyss spelade de Phil Collins ”Sacrifice” så jag tänkte på Gustav och min kära familj som jag fortfarande inte ringt. Kanske för att jag tror att tiden står stilla så fort jag är utomlands. Nu spelar de Simple Minds så jag tänker på min ungdom.

Att jag längtar efter Johan beror nog bara på att han är den ende som visat någon som helst lust att krama och pussa mig på sistone. Av den anledningen längtar jag efter Klas också som en trevlig typ som jag skulle kunna förföra. Ska skriva vykort till honom. Jag blir alldeles eldig av ”Jungle life”. Undrar vad som kommer nu. Jag ska skriva till: Doris, Johan, Klas, Gunilla, Ylva, Karin, fast jag har inte hennes adress! Den glömde jag!, familjen, mormor (som jag neglectat alldeles för länge), åh vad jag trängtar efter Johans kropp just nu!!, Germanicus borde jag kanske skriva till, eftersom jag gillar honom. Martin med isåfall. Imorgon måste vi gå till National Gallery, för det längtar jag så efter, men Sharon sa nu att Alice in Wonderland stänger sex på morgonen så chansen att vi kommer upp klockan sju som vi tänkt är rätt liten.

Nu spelar de Queen, men inte ”Good oldfashioned loverboy”, utan ”Bohemian Rapsody” och det är kanske tur så att jag inte bryter ihop av nostalgi. Jag skulle kunna skriva om mig själv hela natten lång men situationen stressar mig. Jag vill inte ha något desperat fyllehångel. Må jag minnas det.

Nelly:

”Ödet högg & högg. Jag ignorerade. Vägrade att märka, ville inte känna hur ont det gjorde att skäras av – utan grep i blindo tag i honom & krävde hans uppmärksamhet. Det var då den sista stöten från ödets hugg & hans eget resta vapen äntligen fick mig att förstå att det inte nånsin kommer bli något av det här, mer än det så tragiska som redan är då jag inte förstår alls vad som är vad och tolkningar kan bli fantastiskt(?) positiva eller oerhört negativa.

Att jag inte kan få en kontakt, bryta den helt otroliga stelheten. Fast nu känns det alltmer lönlöst. Jag vet inte om jag vill. Det är bättre att glömma & låta leva. Det är det bästa. Det är den enda bro kvar att krossa. Krossa så att jag inte kan vända & springa tillbaka till honom & den psykiska terrorn han utsätter mig för. Utsatte mig för.”

Sitter på en pub i trakterna av King’s Cross, ”The Penny Farthing”, med en juice som jag besvärat beställde medan de manliga stammisarna glodde. Nelly är och får benen vaxade tvärs över gatan. Jag är full av Nurofen mot min outhärdliga tandvärk.

Jag kommer aldrig att kunna förlåta mig själv detta. Aldrig. Jag har mött mina drömmars prins och skulle ha tillbringat ännu en underbar dag i hans sällskap om det inte varit för min obegripliga, och som sagt oförlåtliga klantighet. Alltså, vi bestämde igårkväll att vi skulle ses klockan ett idag och gå på Camden Market tillsammans. Och det är jag som föreslår att vi ska ses på Electric Ballroom för att slippa den enorma trängseln. Ändå står jag i en timme och väntar vid tunnelbanan innan jag minns att det inte var där vi skulle ses och störtar in på E.B. Han är inte där.

Kanske kom han aldrig, för jag borde ju ha sett honom vid stationen, och om han hade kommit tidigare borde han väl ha gått och kollat där för säkerhets skull när jag inte dök upp. Men jag borde ju ha varit på rätt ställe och väntat. Av någon anledning var jag helt övertygad om att vi skulle ses på stationen ända tills insikten om mitt misstag slog mig med förödande kraft. Sen dess har jag sprungit fram och tillbaka mellan E.B. och stationen till efter fyra, då Satu skulle ha dykt upp men inte gjorde det.

Då åkte jag hem till dem för att fråga efter en telefonkatalog för att kunna ringa honom, men Alan sa att de slängt alla sina kataloger eftersom de tog för stor plats. Då åkte jag ännu en vända till Camden och E.B. och sedan till Leicester Square och puben vi var på igårkväll, både för att fråga efter min borttappade basker och för att kolla om han var där. Han visste ju att jag skulle dit och fråga. Men det var stängt.

Nu sitter jag på en pub i Kentish Town, på Torrenian Avenue tror jag. Det är dock bara gamla gubbar här och en yngre tvålfager typ som just kom fram och bad om eld.

Jag är så fruktansvärt deprimerad. Kanske kanske kan jag få tag på honom imorgon om jag lyckas hitta en telefonkatalog och hittar hans bank i den. Men även om vi träffas imorgon så innebär det att jag på grund av min enorma virrighet gått miste om en hel dag i hans sällskap. Jag kan absolut inte smälta att jag istället för att desperat vanka omkring i kylan kunde ha fått gå omslingrad med honom på Camden Market och inte hade behövt sitta själv nu med min oändliga ångest. Det är nästan så att jag hoppas att han hade försovit sig så att allt detta inte var mitt fel. Men hade jag kommit ihåg rätt mötesplats så hade jag iallafall vetat. Mitt enda hopp nu om jag ska kunna glädjas åt denna historia överhuvudtaget, är att han minns att jag skulle gå och lyssna på den där Rimbaudpoeten ikväll och att han lyckas ta reda på var det är någonstans och kommer dit. Eller hit. Risken är rätt liten. Chansen alltså.

Han var så fruktansvärt söt. Den absolut sötaste kille jag någonsin kysst. Jag vill så gärna få göra det igen. För att inte bryta ihop alldeles försöker jag intala mig själv att det kanske vore bäst att jag inte träffade honom igen, jag kanske skulle bli alldeles för kär i honom då och jag åker ju hem i övermorgon.

Vi hade så kul igår. Vi träffades alltså på Electric Ballroom. Jag har tydligen aldrig tur med killarna jag träffar där. Minns inte hur vi började prata, jag var jättefull. När stället stängde skulle vi åka hem till mig, alltså till Satu och Alan, men tog fel buss, nämligen samma som Nelly och hennes flört som hon nu tillbringat hela helgen med. Jag upptäckte vårt misstag i Hampstead, och vi tog en taxi hem. Jag visste ju att Alan inte skulle gilla främmande karlar i sitt hem och var lite neurotisk, så när han ville tumla runt i sängen så blev jag nervös och bad honom vänta till senare. Önskar att jag hade passat på. När jag hade chansen. Vi vaknade vid elva och jag kände mig obeskrivligt besvärad, delvis beroende på att jag inte hade tvättat ansiktet innan jag gick och la mig och såg hemsk ut.

Jag orkar inte, förmår inte skriva om det här. Allt jag kan tänka på är att jag så hjärtinnerligen önskar att klockan var ett igen så att jag skulle kunna gå in på E.B. i värmen och se världens sötaste pojke sitta där och vänta på mig. Att jag förnekade mig själv det är mer än jag kan stå ut med. Varför tänkte jag inte efter? Varför? Och ska jag gräma mig resten av mitt liv? Kanske inte, men just nu är jag så fruktansvärt olycklig över detta.

Han verkade ju tycka om mig, upptäckte jag till min förvåning efter en dag på Portobello Road med diverse pubbesök under vilka jag nästan satt och darrade av pilskhet så fort jag såg på honom. När Portobello stängde föreslog han att vi skulle gå på bio så vi tog tunnelbanan till Oxford Circus. Det var tjockt med folk i vagnen och det blev bara så att jag lutade mig alltmer mot honom så att min panna till slut vilade mot hans haka, den orakade ljuvliga. När vi sedan åkte upp i rulltrappan stod han bakom mig och tog plötsligt min hand som vilade mot räcket och lutade sitt fantastiskt söta ansikte mot min rygg. Sen gick vi tätt ihop Regent Street mot Leicester Square. Han hade armen om mina axlar och smekte min kind. Sen satt vi på varsin pall mittemot varandra, jag med benen innanför hans, på The Green Man and French Horn innan vi gick och såg ”Point Break”, där vi höll varandras händer. Han upphörde aldrig med att smeka min.

De spelar så sorglig musik här. Jag saknar honom så.

Sitter på en alltför tjusig pub vid Themsen i väntan på att Nelly och kanske Satu ska dyka upp på Tate Gallery här intill. Jag har traskat i gråvädret från Charing Cross.

Nog har jag haft att tänka på. Efter en kväll och en natt och en morgon med fysisk smärta i kroppen av pur ångest fick jag äntligen tag på Sams jobbnummer på biblioteket och ringde honom från Svenska kyrkan. Jag försöker minnas hur han lät när han äntligen svarade efter alla växelflickorna. Jag var ju övertygad om att han var den som hade anledning att vara arg och hade väl väntat mig att ursäktande få förklara mig, men det första han sa var ”åh hej, hur är det?” med ett bankaktigt tonfall antar jag för jag fick plötsligt för mig att det var fel Sam Butler jag hade på tråden och svarade ”Bra. Men är du den rätte Sam? Känner du mig?”. Och då var det han förstås. Kan det ha berott på att han lät så glad, att jag inte kände igen hans röst? Eller att han var nykter? Eller att han blev så chockad? För det visade sig nämligen att han aldrig hade kommit till Camden Market, han hade försovit sig och inte vaknat förrän tre. Detta gjorde mig dels glad eftersom jag kan sluta anklaga mig själv för att ha gått miste om en dag med honom, och dels jävligt sur vilket dock inte hann ske så länge mina telefonpengar varade. Så vi ska ses klockan sju.

Jag är inte alltför entusiastisk dock. Ska det bli ännu en sån där date med en kille vars uppskattning jag inte kan känna mig säker på? Och varför inte det i så fall? Allt det som hände i lördags pekade åt ett och endast ett håll, nämligen åt att han var väldigt intresserad, så hur sjutton kan det komma sig att inte han vaknade på söndagsförmiddagen med ett ljuvligt pirr av förväntan i magen? En träff med någon man tycker om är ingenting man försover sig till! Särskilt inte om denna åker hem till utlandet två dagar senare. Kan det vara det, att han inte tyckte att det var någon idé att träffa mig igen eftersom det ändå knappast kan bli så långvarigt? För han måste ju ha vetat att han inte skulle kunna få tag på mig igen. Om han inte åkt till Rimbauduppläsningen förstås. Den frågade han om faktiskt och jag hummade något om att det varit rätt tråkigt och ”okoncentrerat”. Jag kom inte på ordet för flummigt.

Sanningen att säga så stannade jag och Satu, som till min enorma lycka dök upp precis när jag lämnade gubbpuben, bara en halvtimme drygt, under vilken det visade sig vara frivilliga publikpoeter som fick uppträda. En parodisk universitetslärartyp som skulle läsa utantill men kom av sig och verkade galen och full, en ännu galnare pensionärshippieklädd kvinna som fäktade med armarna och verkade njuta långt mer av sitt uppträdande än någon i publiken gjorde, ett par unga killar, en väldigt fet kvinna med förvånansvärt vackert ansikte. Kunde ha varit åtminstone roligt om inte jag suttit där med min ångest och vänt huvudet mot dörren varje gång den öppnades och blivit alltmer deprimerad över att det aldrig var Sam som kom. Så när Satu ville passa på att smita under femminutersrasten innan Rimbaudpoeten skulle sätta igång så följde jag villigt med henne.

När vi kom hem visade det sig att Nelly fortfarande varken dykt upp eller ringt och vid tanken på hennes antagligen helt underbara helg i sällskap av en kille blev jag så ifrån mig av självanklagelser att jag inte uthärdade att sitta uppe och vara social utan bäddade åt mig i hallen och lyckades somna trots Satus, Alans och Jeffs glada prat inifrån rummet enbart därför att jag inte stod ut med att vara vaken. Mitt i natten kom Nelly hem och jag hörde henne i sömndimmorna sitta i köket och prata och skratta med Satu. Ack vilket ytterst plågsamt utanförskap! Och flera gånger under natten vaknade jag av ångestsmärtan i magen trots att jag tagit dubbel dos Nurofen mot min tandvärk.

Undrar just vad han tycker om att jag ringde. Hoppas han förstår att jag verkligen inte gjort det om jag haft en aning om att det var enbart hans fel att vi inte träffades igår. Nu sitter jag och är så arg på honom för det att jag fasar för en kväll då jag sitter och är snipigt sårad och besviken. Ärligt talat är jag inte ens säker på att han kommer ikväll. Tyvärr var det jag som frågade om han ville ses, det var innan jag hunnit ta till mig upptäckten av hans svek. Och han lät ju positiv trots att jag frågade om han kanske var upptagen för att lämna utrymme åt honom att säga nej till en träff. Vi enades om Kentish Town klockan sju och kommer han inte dit då så är det ju nära till Off Licensen så jag kan köpa en stor flaska med mycket alkohol i och sitta i en port med den. Om han kommer så kommer det tyvärr krävas en ursäkt i form av blommor eller liknande för att jag ska våga slappna av och inte sitta och surmula.

Men som det utvecklat sig blir lördagen åtminstone ett mera kärt minne och blir det inget mer av det hela så är det inte mitt fel iallafall. Fast jag skulle gärna vilja ha honom kvar så att vi skriver till varandra och kanske ses igen. Antagligen beror det på att han är så fruktansvärt söt. Och på att jag verkligen fick anstränga mig för att betala för åtminstone några pintar. Hoppas att han inte har sin pinstripe suit på sig för det i kombination med hans söthet skulle verkligen göra det svårt för mig att slappna av.

Allt känns så konstigt nu att tanken på ett vanligt liv i Sverige igen från och med i morgon ter sig besynnerlig. Nu måste jag gå på toa för att hinna till Tate i tid. Men så långt att gå som det var från Charing Cross är Nelly antagligen försenad.

Nelly och Satu kom till Tate Gallery och vi gick runt där utan att ägna såvärst mycket uppmärksamhet åt tavlorna eftersom Nelly och jag var tvungna att återge våra helgupplevelser för varandra. Hon mindes inte heller mycket från Electric Ballroom. Hon mindes ingenting faktiskt.

Det var i alla fall en 19-årig långhårig typ hon följt med hem. De hade också åkt med fel nattbuss fast de upptäckte det inte förrän i Golders Green. Den där killen hade tydligen ett minne av att Nelly och jag stått på bussen och grälat våldsamt på svenska, vilket jag bara har en ytterst svag minnesbild av. Ingen aning dock vad grälet kan ha handlat om.

Hon skulle också träffa sin flört klockan sju så vi åkte tillbaka hem så jag kunde byta om och gick sedan till Gampuben för att lugna ner oss med lite cider. Jag stirrade upp mig fasligt förstås och kände mig ful men försökte intala mig själv att han säkert inte skulle komma ändå.

På grund av mitt eviga ciderintag har jag inte ätit så mycket de senaste dagarna vilket jag förstås uppskattar, problemet är dock att min tomma mage är väldigt lättberusad så jag var nog lite dimmig redan efter en och en halv pint när jag gick mot tunnelbanan.

Jag hade oroat mig lite för att inte genast känna igen Sam – om han nu var där – eftersom han kom direkt från kontoret och antagligen skulle ha kostym och vara rakad, den totala motsatsen till hans bohemslappa orakade stil från i lördags. Men jag såg honom direkt där han stod och hängde mot en biljettautomat läsandes Evening Standard. Så jag knallade fram och sa hello. Han frågade genast efter min basker som jag faktiskt fick tillbaka idag när jag var på The Green Man och frågade, så jag berättade det och om hur den stöddige muskulöse bartendern insinuerat att jag verkligen måste ha roat mig eftersom jag glömt den där.

Sen gick vi iväg mot Devonshire Arms som Satu rekommenderat. Jag har ju bara varit där i rätt berusat tillstånd, första kvällen och i fredags så jag hade inte mints den som så slummiggästad som den var och oroade mig lite för vad Sam skulle tycka i sin exklusiva men omåttligt fula överrock tills jag mindes de pubar på Portobello Road som vi besökte i lördags.

Nu försöker jag minnas hur kvällen var och inser att jag irriterar mig på att jag inte var mera flörtig. Det känns som om jag stirrade rakt fram för att kunna koncentrera mig på vad jag skulle säga istället för att titta på honom. Ja jösses, jag är sannerligen nyfiken på vad för uppfattning han har av mig. Vi har ju faktiskt bara umgåtts i olika stadier av berusning.

(Nu blev Alan social och visade sin filmkamera och projektor.)

Sitter som vanligt i rökrummet på servicehuset. Måste vara första gången någonsin som jag skriver här, jag är tvungen för jag har så tråkigt.

De senaste dagarna har jag genomgått en mängd olika stadier i mitt betraktande av Sam, från gränslös grämelse över att jag pratade så mycket självupptaget strunt då i måndags som effektivt måste ha tagit kål på allt hans eventuella intresse för mig, till att ana att det nog inte gjorde så mycket, att vi hade trevligt ändå och att jag kanske inte pratade så mycket strunt. Inte oavbrutet i alla fall.

Men sen är det ju det här med vad han känner för mig. Ibland är jag förvissad om att han tänker på mig, kanske inte lika mycket och plågsamt och ofta som jag tänker på honom, men att jag på något obegripligt vis ändå gjorde ett visst intryck på honom och att han absolut skulle vilja träffa mig igen om jag varit kvar i London nu. Återigen ibland är jag säker på att han glömt mig eller åtminstone inte tänker på mig med saknad. Denna ovisshet!

När kan jag börja förvänta mig ett brev (som skulle kunna besvara en del frågor) och kan jag förvänta mig ett överhuvudtaget? Ska jag skriva genast, utan att vänta på att han kanske gör det? Det lutar åt det. Förhoppningsvis ringer Mark, Nellys flört, till henne på tisdag som han sagt och då ska hon fråga honom om vad han och Sam eventuellt pratade om där på perrongen när tåget rullat iväg med oss och lämnat denne långhårige hårdrockare och denne propre bankman ensamma kvar i varandras sällskap, utan annat att diskutera, kan man önska, än Nelly och mig.

Synen av de två fyller mig ännu med nöje. Vad kan de ha tyckt och tänkt om situationen där de stod för att ta farväl av två svenska tjejer som hängde i tågfönstret och vinkade? Båda mindes de varandra från nattbussen i fredags men annat än att de var där i sällskap av varsitt fyllehångel som råkade vara vänner har de väl inte gemensamt? Och båda visste ju varför den andre var där, nämligen i samma ärende som han själv. Mark hade tydligen skämtat om att föreslå Sam ett nytt besök på Electric Ballroom eftersom det gick så bra för dem sist. Hoppas Sam står emot.

Ja, han kom ju till stationen i alla fall, Sam. När vi skulle ta farväl i måndags efter puben och stod nere i tunnelbanan vid den stora stationskartan, då, för att ta den stunden från början, frågade faktiskt Sam om vi inte kunde byta adresser och så skrev han min på baksidan av sitt tunnelbanekort, den delen med fotot på, med alla mina namn och allt. Sen skrev han upp sin adress på mitt tunnelbanekort, men han skrev den till banken för att ”det var bäst så” och nu undrar jag om det beror på att han vill flytta hemifrån snart eller på att hans mamma öppnar alla hans brev. Eller nåt annat.

Sen vände jag mig mot honom för att ge honom en kram men plötsligt stod vi och kysstes, och gjorde det länge innan Sam kom på att han hade bråttom till sitt sista tåg så jag erbjöd honom mitt sällskap till King´s Cross där han skulle byta. Så stod vi på perrongen och kysstes och satt på tåget och kysstes och hela tiden irriterade hans knäppta rock så, för jag vågade inte vara så pass framfusig att jag knäppte upp den även om jag ingenting hellre ville än att få känna hans kropp och inte bara en bylsig rock.

Det blev för okoncentrerat i rökrummet. Katarina, Susanne, Jerker och den där käcke västervikaren kom in så jag pratade med dem istället. På lunchen låg jag i vilrummet för att få tiden att gå och slumrade till mitt i en fantasi om vad som skulle ha hänt om jag kommit på den fantastiska idén att övernatta i Alans ambulans med Sam. Det hade säkert varit rysligt kallt.

Jag undrar just om detta är på väg att utveckla sig till en kronisk Dagenfobi. Så lång tid har ju inte gått än och jag mår redan bättre. Är inte oavbrutet ångestfylld och deprimerad utan mer ledset otillfredsställd. Just det här att vi hann träffas tillräckligt många gånger för att mitt behov av mer skulle väckas men inte nog många gånger för att det ska kunna kännas som någonting säkert att bygga på. Som det här med att jag vill träffa honom och knappast orkar vänta ända till i sommar. Om jag nu hör av honom och om jag ber honom komma hit några dagar eller så (det finns tur- och returresor för 90 pund på en resebyrå på Euston Road, råkar jag veta), blir vi då tvungna att berusa oss dygnet runt för att inte ledas ihjäl i varandras sällskap eller? Vid sådana funderingar inser jag hur lite jag känner honom och visserligen är jag väldigt villig att riskera ett fiasko bara för att få träffa honom igen, men chansen att han är det är kanske mindre.

Som sagt vet jag ju inte ens om han glömt bort mig eller ej. Så jävla underbar tror jag mig inte om att vara, att jag på två och en halv date lyckas få någon att falla så pass handlöst att han bestämmer sig för mig trots ovisshet om vad jag känner (antar jag) och om när vi ska kunna ses härnäst.
Att han faktiskt råkar vara just så underbar betyder inte att mina chanser ökar heller.

Jag vet nu att det enda jag kan göra i detta döda läge är att hitta ett någorlunda uthärdligt sinnestillstånd att tillbringa tiden i medan jag väntar på eventuella tecken från honom. När jag får dem kan jag bestämma mig för vad jag ska satsa på – att glömma honom eller övertala honom att komma hit. Eller att spara ihop till en Londonresa. Jag är faktiskt inställd på att både ta studielån (men mest för min enorma pankhets skull) och att börja jobba varenda helg på servicehuset för att få råd att åka till honom.

Det här brevet jag tänker skriva och förhoppningsvis posta efter Nellys samtal med Mark (bara om Sam sagt något otvetydigt kärlekslöst om mig till honom låter jag bli) är ett problem. Hur ska jag formulera mig, utifrån det lilla jag vet om hans intresse av att någonsin se mig igen? Och i så fall, vad sjutton vet han om mitt intresse? Förutom att det antagligen var min förtjänst att vi faktiskt träffades mer än en gång, och hur tacksam är han för det tro?

I alla fall, om vad han vet. Inte mycket skulle jag tro, inte mer än jag antar jag. Att jag ringde till hans bank kan väl nästan ses som likställt med att han ville träffa mig, att han ville byta adresser, att han kom till stationen för att vinka av mig (men hans trista jobb kan väl inte ha utgjort mycket till konkurrens väl?) och att han faktiskt hade med sig Blue Velvet-videon som present (fast den hade han ju faktiskt sett tio gånger sa han. Tog väl upp plats i hyllan.).

Och ingen av oss sa väl något som skulle kunna inge hopp om ett snart återseende där på stationen. Jag sa visserligen, angående att hans lögn om tandläkarbesök för att kunna gå tidigare från jobbet lyckades så pass bra att han kanske kunde få ledigt dagen därpå också, att jag önskade att jag varit kvar då.

Sen var det också efter en kysstund när vi bara stod och såg på varandra, vilket jag stördes av enbart därför att den skönhet han utstrålade anade jag stod i bjärt kontrast till vad jag nu kan ha utstrålat, så jag bröt oromantiskt tystnaden med att fråga vad han tänkte på, och han sa att han inte visste, att han bara tittade på mig, och det måste ju ha varit rätt mentalt förödande. Men då sa jag att jag önskade att vi hade träffats förra lördagen (Måste ha varit förvirrad, jag hade ju inte kommit dit då). ”Eller torsdagen”, sa han. ”Nej, fredagen menar jag”, sa jag.

Nu sitter jag här igen och kan absolut inte komma på något att skriva om till Sam. På vägen hit gick jag saligt leende som om jag var på väg till en ack så efterlängtad date men min glädje beror på ett så futtigt substitut som att jag ska framkalla Londonfilmerna idag och att jag därför har chansen att åtminstone få se hans ljuvliga face på en bit papper. Det är samma sak med Aftonbladets horoskop, de är än så länge den enda kontakten man har. Ett tecken på ens desperation minsann. Särskilt som varken jag eller Sam tror på skiten.

Men vad ska jag skriva! Jag saknar hans intresserade frågor. Och jag inser alltmer hur lite av honom jag hade möjlighet att upptäcka. Ibland kände jag mig verkligen obildad i hans sällskap, trots att han jobbat på den där banken i fem år. Så jag vill ju ge ett bildat intryck men ändå personligt förstås. Men jag kan knappt påminna mig några interna skämt att referera till. Vi hann väl inte skaffa oss några.

Brev till Sam

Hello dear Sam!

Life is slowly getting back to normal after my holiday that seemed to last for months. It was quite a shock to get back home and realize I had only been away for twelve days and everything was just the same as when I left, the only change had taken place within my self.

It is not only that I’m broke or that it’s rainy and cold or that my flat is so untidy or that my lecturers at university are a bunch of murmuring and tedious idiots. I could get used to all that, I suppose, and my flat shouldn’t be an unsolvable problem. I just have to wait for some inspiration and then grab the hoover.
The real problem is that everything seems so unbelievably boring. Is this perhaps a common dilemma for most holiday returnants? And will it pass?

I guess that you are the major part of my problem, partly because I really don’t have a clue of what you think of me now. You do remember me though, don’t you? Also, I can’t stand the thought of you being so far away.
When we met at the station and took farewell it was as if I hadn’t understood that I was actually leaving London and going back home, not knowing whenever I would be back. I probably expected life to go on the same way forever as if I was going away only for a little while.

So I sat on that train heading for Gatwick when that sudden realization struck me, that I soon would be thousands of miles away and that I hadn’t had the chance to really get to know you before I had to leave you.
And that is what I’m so unhappy about. I wish that you were sitting here with me at my favourite café so we could talk and drink lots of coffee (you get as many refills as you like here, for free!).

I must say that writing in a foreign language feels like trying to paint a miniature portrait with a huge brush, or something. I feel as verbally flexible as a boulderstone.

I have to consider myself lucky though, having so much reading to do for school. Especially Kant needs a lot of concentration and helps me forget that I’m stuck in Stockholm. A problem like the distinction between ”real” and ”actual” really makes any personal anguish seem less fundamental, doesn’t it? Sometimes I wish he had gotten married so that he could have been enjoying married bliss instead of writing so much!

It’s funny thinking of how I sat on that plane to Stockholm last week, promising myself that if I survived this nightmare, I would never ever complain about anything again. Instead, I imagined, I would enjoy every minute of just being alive. As soon as we were served some food all my fear disappeared though, as we hadn’t really eaten anything for the last few days and were starving.
I managed to direct my attention completely to the food and to stop looking out the window every five minutes to see if we were any closer to ground this time.
And I am very grateful that I’m still alive. But all those little worries that seemed so unimportant while I was praying for my life in the plane have become much more significant since then. That’s life, I suppose.

Now the sun is shining bright outside the café windows. It’s half past ten in the morning and in a while I’m going to a lab to have my Londonfilms developed and I will spend the afternoon in the darkroom, pottering about with the chemicals. I hope I managed to get the focus right on something.

Tomorrow morning it’s time for the second seminar, and I will sit in this tiny room amongst thirty others, desperately struggling to get some oxygen while I try to note down at least half of what the lecturer is saying. The more interesting, or complicated, the topic is, the faster he talks.

I haven’t had the chance to watch the Blue Velvet video yet. The only recorder within reach is at my parent’s, and I do have the impression that I shouldn’t let my little brother watch it. So I will watch it on sunday when he has gone to bed. Maybe I shouldn’t let my parents watch it either? I guess I have to wait until they have gone to bed as well.

This café where I’m sitting at right now really is my favourite place. In the mornings I will sit here by myself writing or reading and in the afternoons I will meet my friends here. When it closes at seven there’s a pub just opposite where we can continue our gossiping and discussing, drinking beer instead of coffee. The reason why I prefer to sit here while I’m writing or studying is that I can’t really focus at home. My bed is such a temptation and even washing the dishes sometimes seems like a pleasure compared to reading Heidegger.

I hope you aren’t getting the impression that I don’t like studying philosophy, because I love it. It’s just that I have to moan about it a bit, as it is difficult and it does take a lot of effort, but it is definitely worth it. Those lazy days in London are still too close though, so I keep wishing they had lasted longer. It will probably take some time to get used to all those ordinary duties. Especially as I can’t be reasonable enough to accept that I didn’t get the chance to spend some more time with you.

Anyway, I hope you don’t get bored to death at the bank. You could always amuse yourself a bit by writing to me. But please don’t return my letter with red marks all over it to make me attentive to all my grammatical mistakes!

Be careful now, in that great big dangerous city.

Bye bye,
A

PS Not all of my Electric Ballroom memories are surrounded by that Nurofen fog. I do remember telling you how incredibly cute you are. At least something.

Sen kom Doris som jag satt och deppade med ett tag.

Igår var det första Kantföreläsningen, i samma lilla trånga rum som seminariet. Syrebristen var dock inte lika påfrestande som föreläsarna, en ung och mager med skägg och glasögon och en äldre, rundhylt och rödmosig, propert VPK-klädd. Han bröt på finska och talade dessutom väldigt fort och tyst, hopplöst.

Eyasso (den blinda killen) var där och jag ledde honom till café 6:an på rasten. Han hade inte hört ett ljud av vad den finske sa. Ett visst nöje fann jag i att prata med Micke B. och Conny trots att jag kände mig nästan lika sur och osällskaplig till mods som på seminariet. Vad gäller Micke B. är jag hela tiden tvungen att påminna mig om att jag faktiskt suttit lutad mot honom i hans soffa och klappat honom på huvudet för att inse att jag kan slappna av i hans sällskap.
Jag försökte kasta ut en magert agnad krok om att gå ut och dricka öl, för Nellys skull, men den kroken verkade undgå honom.

Jag gick upp till expeditionen för att fråga om min ej hemskickade terminsräkning och det visade sig då att jag inte fanns med i deras register! Efter fyra plågsamma tentor och en uppsats så finns det inte ett spår av mitt slit i datorn! Jag ska dit imorgon och prata med någon ansvarig så jag får mina poäng.

Idag ringde jag tandläkaren i Björkhagen som inte kunde hitta min journal och bad mig återkomma imorgon. Tanden lossnar nog snart. Jag känner mig som en knarkarkvart i munnen.
Sen ringde jag även servicehuset för att meddela min lust att jobba i helgen. Den lusten kommer sig av att jag inser att jag lika gärna kan lida svårt av tristess där som hemma i min soffa. Att sitta i soffan är dessutom jävligt jobbigt dagtid när allt damm syns så väl.

Nu är det så att jag hade tänkt skriva till Sam idag. Problemet är att jag inte har ett uns av inspiration. Plötsligt känns han så himla avlägsen, det är inte klokt. Inga svenska pojkar har hittills överträffat honom, men jag tittar i alla fall på dem litegrann. Fast förstrött.

Nu undrar jag om det ska bli så som jag trodde förra måndagen, att jag inte ska tänka på Sam annat än som någon jag känner i London som det ska bli kul att träffa nästa gång jag kommer dit. Det vill jag inte! Men jag tror att han måste skriva snart om inte min självbevarelsedrift i kombination med avståndet ska få mig att dämpa minnet av honom. Jag anar dock att han inte tänker skriva först. Vem vet om han inte redan hittat en annan flicka, någon som inte pratar lika nyanserat som en stenbumling. Hur han kan undgå att vara omsvärmad av beundrarinnor är mig en gåta, med det utseendet. Fast varför skulle han inte vara det? Att han inte hade något bättre för sig en lördag- och en måndagkväll än att umgås med mig är inget säkert tecken.

Men jag måste skriva till honom så att han skriver till mig! Jag måste! Det är bara det att nu när han känns så avlägsen så vet jag ännu mindre vad jag ska skriva.

Jag hade hoppats att kaffet skulle få mig att kvickna till men än så länge har det inte verkat.

Han har varit min första och min sista tanke i så många dagar nu, varför ter han sig plötsligt så – ointressant? Perifer?

Jag sov nog alldeles för länge idag, till halv elva. Så jag ser ut som en uppsvullen jag vet inte vad i ansiktet.

Så, nu har jag renskrivit brevet till Sam. Det blev antagligen självömkande och dito upptaget men nu får det duga. Jag ska skicka det idag så att han förhoppningsvis får det på måndag och så kan jag påbörja min troligtvis ändlösa väntan på svar i början av veckan därpå.

Nu är jag kissnödig och hungrig och har suttit här i tre(!) timmar. Problemet är att det är så jävla stökigt hemma och min dyblöta tvätt ligger utspridd överallt, så helst skulle jag vilja invänta mörkrets ankomst innan jag går hem. Äsch, jag står väl ut.