Jag måste bara skriva att Johan ringde igårkväll när jag kom hem efter en ovanligt nöjsam kväll i mörkrummet med fötter som stenklumpar. Han ville veta varför, eller om snarare, jag varit sur på honom, vilket jag förnekade. Istället försökte jag förklara att jag velat ”kolla” om han skulle ta kontakt med mig i skolan om inte jag tog första steget för omväxlings skull och att detta berodde på att jag på sistone fått intrycket av att han inte hade någon lust att umgås med mig och att jag i så fall inte ville klänga mig på honom, oavbrutet babblandes.
Det var fantasifoster, enligt honom, och det var ju kul att höra. Men att han inte själv pratat med mig, om han nu märkt att jag var tystlåten mot honom? Nej, han hade ju trott att jag var sur och vågade väl inte fråga, vilket han nu medgav var irrationellt förstås.
Så det verkar väl vara ok nu. Men jag undrar fortfarande varför han inte ville umgås med mig i helgen! Han kan ju ha varit gräsligt upptagen – fast han sa ju att han inte gjort någonting på lördagen – eller lika skraj som jag för att tvinga sin umgängeslust på någon. Ändå tror jag att han är en sån som ringer när han vill ringa.
Det här går inget bra, att beskriva. Kanske för att jag känner mig en aning apatisk rörande det här, jag vill inte ta ut någon glädje eller drömma om trevliga träffar i förskott numera. Får väl se vad som sker på, och efter, Valand. Vi ska sitta där och Wittgensteina är det tänkt.
När jag nu börjat på en ny sida vill jag trots enorm Lübcke-stress tillägga att Gunilla är helt underbar, vi skrattar högt så gott som oavbrutet vissa raster åt sånt som inte roar någon annan, tydligen. Ylva är också älsklig, jag har haft en sån tur! Alla dessa trevliga roliga kurskamrater som vill umgås! Och verkar tycka om mig! Äntligen! Det är ju det här jag väntat på, jag som trodde i våras att jag lärt känna alla mina vänner redan.
Det här är ingen blogg. 