Och nu är tentan gjord och klassen splittrad. Johan är nånstans i Europa vid det här laget och jag gör mitt bästa för att glömma honom. Genom att tänka på honom oavbrutet exempelvis. Nu är det hans negativa sidor jag går igenom, för att jag ska kunna formulera en utskällning om tillfälle ges, eller vid behov.
I lördags efter tentan vidtog ett festande som pågick natten lång. Först Svejk, där Ylva, Gunilla, Germanicus, Micke B. och jag satt och ondgjorde oss över Tobias totala brist på social förmåga. Sedan mötte vi resten av gänget på Indira där jag åt så mycket att jag hade magknip i timmar efteråt. Gunilla berättade om Sören, hans enorma osäkerhet och fixering vid att vara oönskad. Jag verkar inte ha missat något där.
Johan var inte med förstås, han åt julbord med sin mamma, men dök upp framåt natten på Pelikan där jag satt med min stora mage och led. På tal om det har jag gått och inbillat mig att jag gått ner i vikt på sistone eftersom jag inte äter så mycket, men nu när jag kan sitta och jämföra med blondinerna här på Gunnarsons är det mig alldeles för uppenbart att jag har en lång väg kvar innan jag kan ha tighta kläder med stolthet. Och tanken på alla fettbildande frestelser jag kommer att omges av framöver gör mig hemskt beklämd. Jag som vill möta Johan smal.
Honom pratade jag med i alla fall, i lördags. Då hade vi alla tagit oss till Victoria efter att ha slopat Kulturhusfesten som Martin tjatat om, eftersom kön var enorm och bara bestod av 17-åringar. Så vi satt på Vickan och då frågade jag Johan varför han inte velat träffa mig den senaste tiden och vad jag egentligen hade att vänta mig av vårt fortsatta umgänge vad honom anbelangade. ”Jag vill att vi bara ska vara kompisar”, sa han och det blev jag inte mycket klokare av. Varför hade han då stått och kysst mig en vecka tidigare? Det är ju faktiskt en fysisk omöjlighet för mig att kyssa honom om han inte vill, med tanke på våra 3,5 decimeter i längdskillnad. Och jo, han ville vara kompis men pussas också, och på vilket sätt detta skilde sig från vår överenskommelse för en månad sen, kunde jag inte fatta. Han försökte förklara vad han menade och det verkade gå ut på att han haft behov av att sitta för sig själv och glo ut genom fönstret, och att han varit osäker på om inte jag väntade mig mer av honom än han ville ställa upp på, och hade sålunda dragit sig undan mig istället för att säga rent ut vad han kände. Och det var ju dumt.
Hans ensamhetsbehov har jag all sympati för eftersom jag går upp klockan sex om morgnarna för att få mitt eget behov tillfredsställt. Men nu har jag funderat fram en mängd tolkningar av hans skräck för att känna sig bunden och berodd av som gått igen i en hel del av hans beteende. Det är dock inget jag orkar formulera nu. Frågan är bara vad som ska ske. För jag har inte heller någon lust med ett regelrätt förhållande utan är helt nöjd med att ses lite då och då, utan krav på att dela allt alltid. Men klarar jag att vara den som ändå vill mest? Om han kan träffa mig och hångla och skiljas åt, och inte vilja ses igen ganska snart, utan bara när lusten faller på någon gång, då gör jag bäst i att glömma honom fort.
I lördags tog vi dock ett långt och hett avsked i Victorias entré. Jag var mitt i passionen noga med att inte vara den som kramades hårdast och mest, för att slippa känna hans grepp om mig sloka mitt i en av mina omfamningar. ”Efter det här kommer jag att längta efter dig”, sa jag när vi avslutat sjunde omgången avsked och då var det som om han flög ut genom dörren, fick jag för mig. Är det ”Wherever I lay my hat” som gäller för honom?
Inga krav, inga förväntningar, var det ju. Men jag tycks ändå kräva för mycket bara genom att vilja träffa honom. Egentligen vill jag mest hångla med honom och somna i hans famn. Ingenting kan jag göra nu utom att vänta tills han kommer tillbaka, runt den 6:e, och se om han ringer då och i så fall om han vill ses. Ett utmärkt tillfälle att vänja mig av med honom. Bli självständig och så.
Det här är ingen blogg. 