Jag sitter på gamla Billis och plågar mig med ”den där hemska tjocka boken”, Vår tids filosofi alltså. Så hemskt är det väl inte, men ack så koncentrationskrävande! Mitt hem är ovanligt rent och fint numera eftersom blotta öppnandet av den boken om kvällarna ger mig väldigt lust och energi att uträtta fysiska prestationer som dammsugning och spisrengöring och klädlagning. Alla andra har antagligen läst mycket mer än jag, det visar sig i så fall snart för vi ska ses på Valand om en timme som start för en ny period av tentauppladdning.

Och jag sitter här och längtar väldigt passionerat efter Johan vilket är trevligt samtidigt som det irriterar mig eftersom jag inte känner mig ett dugg säker på att han har någon som helst lust att tillfredsställa denna min längtan. Det har blivit lite jobbigt tycker jag, vi går omkring som hetgrötkatter och vill inte gärna visa att vi vill umgås med varandra. Så känner jag det i alla fall. Som om den som öppet visade mest intresse skulle bli underlägsen den andre, nu när vi gjort klart för oss att det inte handlar om kärlek, eller om ett stabilt jäkla förhållande i alla fall. Nu ska vi ju ses ”för skojs skull” utan bindningar för övrigt, men det verkar som om detta märkligt nog gjort oss ännu mer osäkra på varandra. Själv litar jag inte på hans intresse för fem öre, trots att det faktiskt är han som ringer oftast. När han gör det sitter vi och pratar om allt annat än att vi vill ses fast samtalet brukar röra sig i allt snävare cirklar kring just detta ända tills vi fått ur oss det.

Åsas storasyster Malin kom mitt i inspirationen igår fast det var ju bara trevligt att prata med henne på tu man hand för en gångs skull. Hon har verkat så ogillande och kall på sistone så just därför gladde det mig att hon var glad och vänlig igen.

Jag känner mig väldigt stel i mitt skrivande nu. Ingen annan sitter för sig själv här, det kanske är det. Alla har sällskap. Suck.

Igårkväll gick jag ut med Doris och Nelly, till ett gräsligt Casanovaställe med billig öl och hög listmusik och töntiga gäster och fräcka dörrvakter. Och Nelly hade drömt om svarta skor vilket tidigare alltid förebådat hemska händelser, och en tjej från gymnasieparallellklassen har dött, så vi pratade död och blev deprimerade. Min kroniska irritation de senaste dagarna visade sig i alla fall vara PMS tack och lov, så det går väl över.

Innan jag gick ut ringde jag Johan som inte var hemma så jag lämnade ett meddelande på hans telefonsvarare trots att jag egentligen var hemskt sur över att han lämnat Valand tidigt för att träffa en kompis, utan att något blivit sagt mellan oss om att ses. Nu har jag gått hela förmiddagen och väntat på att han ska ringa. Det har han inte gjort, och jag är arg. Vad menas? I onsdags ringde han minsann oombedd, från Vaxholm där han var barnvakt åt sin halvlillasyster. Har han helt tappat intresset sedan dess? Jag har ju visserligen varit en aning påfrestande på sistone, känt mig sån i alla fall, men ändå? Nej nu måste jag plugga. Jag är så sur.

Och nu sitter jag på Valand för mig själv med Vedbergs filosofihistoria uppslagen på Wittgenstein som om det skulle räcka. Jag läste visserligen några sidor men det gjorde mig så deprimerad att jag är tvungen att ta en paus nu. Jag är ack så frustrerad.

För att ta eländet från början så satt vi hemma hos Klas i lördags och hade det trevligt. Jag var in i det sista osäker på om jag skulle gå dit men så ringde Johan just som jag gett upp hoppet om detta definitivt, och han blev lite entusiastisk och det smittade mig. Som tur var, för Klas spelade bra musik oavbrutet och Martin, Germanicus och Tobias var också där och de var så roliga och trevliga som vanligt. Särskilt Klas är en läskigt söt och rar en men i lördags hade jag en mystisk släng av självuppskattning och oroade mig för att han skulle vara intresserad, bara för att han var så trevlig. Usch vad jag är korkad.

Sen smet vi in på en hemsk fest i Sturegallerian där det var fullt av välfriserade idioter, så det var väl något slags frisörtillställning. Vi tog oss alltså in via gården och slapp betala inträde. Sen blev det den mest bedrövliga kalabalik man kan tänka sig, för jag lyckades välta ut mitt plastglas med svindyr öl och var på god väg att bli sur på Tobias över det eftersom han stod intill och jag absolut inte ville ta på mig skulden själv. Han gick dock iväg till baren med mitt glas hopknycklat i handen för att fixa en ny med att glaset varit trasigt som knep. Till allas stora förvåning kom han tillbaka och hade lyckats. Ja jag blev så förvånad att jag kastade mig om halsen på honom för att tacka och välte sålunda ut även det glaset med en snitsig armbågsknyck.

Jag har sällan känt mig så dum, men skrattade ändå mitt i min maktlösa förtvivlan. Detsamma gjorde de andra, kan jag lova. Johan rusade hopkrupen iväg med armarna över huvudet så jag undrar just vad slags reaktion han kan ha väntat sig.

Naturligtvis var detta det givna samtalsämnet resten av kvällen och det första Martin och Germanicus pratade om på kafferasten idag. Själv minns jag bedrövelsen med dels ett godmodigt skratt, dels en väldig irritation och någon konstig känsla som skulle kunna vara skam över att bete sig så oförlåtligt klantigt. Kan tänka mig att en sån som Johan hellre skulle välja döden framför ett öde som detta. Nu måste jag gå på toa vilket innebär att jag ska be den lilla snipiga tanten att öppna åt mig. De har den låst här för att det inte ska komma in ”folk från gatan”. Jaja.

Tillbaka. Även till i lördags: jag hatade den där festen, dels för att jag fick sitta utan öl och vad det berodde på, dels på grund av alla de där idioterna som alltför tydligt inspirerats av Levisreklam (killarna) och gud vet vad (tjejerna). Till slut gick vi och hamnade efter resultatlöst vankande mellan olika ställen på Victoria, men vid det laget var det bara Klas och Johan och jag kvar. Vi drack en öl – jag lyckades faktiskt få i mig min utan en droppes förspillan! – och pratade om EG och sånt. Vid halv tre hade vi fått nog, och Johan och jag gick mot 94:an pratandes om hur trevlig Klas är och att det är kul att han blivit mer social på sistone. När Johan ondgjorde sig över den brist på kö det var vid hans busshållplats eftersom detta innebar att bussen just gått, så föreslog jag att han skulle med hem till mig och äta nybakat bröd (mitt bästa hittills in fact) och trodde att det därigenom var avgjort eftersom jag frågat explicit (de är bra att ha, de där orden!) och det brukar räcka. Men då säger den där knölen: ”Nej, jag vill hem till mig.”. Ingen förklaring, ingen bra ursäkt, ingenting, bara ett totalt avspisande! Mina ögon fylldes med tårar och jag vägrade besvara hans fortsatta tomprat och hans avsked när min buss kom. Sen ringde han inte igår, vad jag vet, jag satt på Billis ett tag i sällskap med lilla gamla schackgänget som var väldigt tysta och tråkiga och inte fick mig att känna mig mer uppskattad minsann.

Och nu idag satte sig Johan faktiskt bredvid mig av någon outgrundlig anledning – för att slippa se mig kanske – men jag hade min taktik klar efter vissa trista summeringar. Alltså, i torsdags avböjde han mitt förslag att plugga ihop när han slutat jobba – vilket i och för sig kan bero på att han skulle jobba till tio – i fredags roade han sig som sagt helt på egen hand utan att antyda det minsta att han ville träffa mig överhuvudtaget och utan att ens meddela att han inte kunde träffa mig, i lördags ringde han först vid sextiden på kvällen trots mitt meddelande på hans telefonsvarare kvällen innan vilket dock helt coolt var, i korthet: ring när du kommer hem, om det inte är mitt i natten, i så fall: ring någon annan gång. Och slutligen, i lördags, eller söndags morse, ville han som sagt var inte följa med mig hem och inte att jag skulle följa med honom hem, i så fall skulle han ha föreslagit det, och sen ringde han inte på hela långa dagen som vi kunde ha tillbringat tillsammans. Allt detta sammantaget leder ta mig sjutton deduktivt till slutsatsen att han är helt ointresserad av att träffa mig helt plötsligt.

Så idag har jag inte tittat på honom, inte pratat med honom, inte låtsats om honom. Dels som uttryck för att jag inte vill förödmjuka mig genom att klistra mig fast på någon som inte vill veta av mig, dels som ett test av huruvida han skulle ta kontakt med mig om inte jag gjorde det med honom. Och det gjorde han alltså inte. Inte ens när vi tog samma buss till Odenplan och han satt bakom mig med några andra i klassen. Jag slank av rätt kvickt i och för sig och skyndade mig åt ett helt annat håll än hans. Men han kunde ha skyndat efter om han brytt sig. Det gör han alltså inte och detta irriterar mig snarare än att det gör mig ledsen.

Nu måste jag upp till Odenlabbet, numera för ickekräsna amatörer, och hämta mina rullar – spännande! – och sen skynda till operan där ragatan Rie ska kryssa för och sen ska jag till Teknismörkrummet och kopiera. Kul! Flera timmar utan en chans att sitta med Lübcke ouppslagen i knät!

Jag måste bara skriva att Johan ringde igårkväll när jag kom hem efter en ovanligt nöjsam kväll i mörkrummet med fötter som stenklumpar. Han ville veta varför, eller om snarare, jag varit sur på honom, vilket jag förnekade. Istället försökte jag förklara att jag velat ”kolla” om han skulle ta kontakt med mig i skolan om inte jag tog första steget för omväxlings skull och att detta berodde på att jag på sistone fått intrycket av att han inte hade någon lust att umgås med mig och att jag i så fall inte ville klänga mig på honom, oavbrutet babblandes.

Det var fantasifoster, enligt honom, och det var ju kul att höra. Men att han inte själv pratat med mig, om han nu märkt att jag var tystlåten mot honom? Nej, han hade ju trott att jag var sur och vågade väl inte fråga, vilket han nu medgav var irrationellt förstås.

Så det verkar väl vara ok nu. Men jag undrar fortfarande varför han inte ville umgås med mig i helgen! Han kan ju ha varit gräsligt upptagen – fast han sa ju att han inte gjort någonting på lördagen – eller lika skraj som jag för att tvinga sin umgängeslust på någon. Ändå tror jag att han är en sån som ringer när han vill ringa.

Det här går inget bra, att beskriva. Kanske för att jag känner mig en aning apatisk rörande det här, jag vill inte ta ut någon glädje eller drömma om trevliga träffar i förskott numera. Får väl se vad som sker på, och efter, Valand. Vi ska sitta där och Wittgensteina är det tänkt.

När jag nu börjat på en ny sida vill jag trots enorm Lübcke-stress tillägga att Gunilla är helt underbar, vi skrattar högt så gott som oavbrutet vissa raster åt sånt som inte roar någon annan, tydligen. Ylva är också älsklig, jag har haft en sån tur! Alla dessa trevliga roliga kurskamrater som vill umgås! Och verkar tycka om mig! Äntligen! Det är ju det här jag väntat på, jag som trodde i våras att jag lärt känna alla mina vänner redan.

På Valand. Det är väldigt rörigt nu. Jag är nog tvungen att prata med Johan ordentligt, för det här är olidligt, att pendla mellan hopp och förtvivlan hela tiden – och bara det uttrycket antyder ju vilket slöseri med energi och tid det handlar om när det nu gäller en sån struntsak. För det är ju inte det att jag vill att Johan ska vara kär i mig! Jag vill bara att han ska vilja träffa mig och pussas med mig.

Sen förra tisdagen har han inte en enda gång föreslagit att vi ska ses och vad värre är, de gånger jag har föreslagit en träff så har han haft något att skylla på som gjort honom upptagen. Varje gång! Vilket i och för sig var idag. Han har ju visserligen ringt upp mig när jag lämnat ett meddelande, och han ringde i måndags för att höra vad som stod på. Det förklaras dock lätt med hans feghet inför att vara osams med någon. Jag blir galen tror jag.

Vi råkade hamna på samma buss från universitetet idag. Han satte sig bredvid mig, vi kallpratade. Jag var redan då olycklig över att han sagt sig vara upptagen hela dagen när jag frågade, utan att han föreslog träff imorgon. Jag hatar honom verkligen. Varför gjorde han inte det? Enda förnuftiga svaret är ju att han inte är intresserad av någon jävla träff, och det är tyvärr så svårt för mig att inse ordentligt. Istället fortsätter jag att hoppas, att vänta, att tolka hans beteende, att ringa, att fråga vad han ska göra på kvällen. Trots ingen som helst respons utöver vanlig artighet. Det gör att jag känner mig så dum, så värdelös, att jag antagligen känner större ilska mot honom än jag kanske borde.

När vi klivit av bussen stod vi väldigt spända och hummade tills jag gav upp med att vänta på ett förslag om att ses imorgon. Det enda han ville var att jag skulle ringa om pluggandet skulle fortsätta imorgon. ”Ok, jag ringer dig om vi ska plugga”, sa jag som om jag trodde att han skulle haja vinken och säga att jag gärna fick ringa ändå. Det gjorde han inte, hoppas jag, för han sa det ju inte.

Varför vill jag egentligen träffa en sån mesig typ? Kan man fråga sig.

Imorgon är det tenta. Jag är alldeles oförberedd och opåläst och bryr mig knappt. Att jag ska skylla min studieapati på Johan är en tanke som svischar förbi då och då för ack vad mycket roligare Lübcke skulle te sig om Johan satt bredvid mig i soffan och höll i min fot medan jag läste högt! Men läget är tyvärr oförändrat. I förrgår ringde han visserligen utan anledning, för att vara snäll kanske. Och i fredags var han hemma hos mig. Han kom en timme senare än han sagt, vilken nonchalans, obeskrivligt! Till råga på allt ville han inte sova över, för jag skulle ju upp tidigt och jobba. Ja hans entusiasm inför att dela madrass med mig verkar vara oerhörd.

Så han låste upp sin cykel medan jag stod bredvid och kände mig kall inifrån och ut i bara en tröja eftersom jag skulle ner och hämta tvätten. Han ville dock kramas farväl så det gjorde vi ett bra tag och sen började han pussas vilket vi också gjorde ett tag. Ingen vidare glöd från mitt håll dock. Då ville han minsann ses på lördagskvällen vilket jag gick och gladde mig litegrann åt på jobbet. Vid sex ringde han och ville åka hem och sova eftersom han var så förkyld.

Så nu surar jag för att han inte verkar vilja umgås men är ändå inte säker på att jag faktiskt vill det heller, om han nu skulle häpnadsväcka mig genom att fråga. På söndag åker han till Florens och sen ser man väl honom aldrig mer. Varför kan saker så sällan bli som de borde?

Antagligen kör jag på tentan också, fast jag vägrar.

Och nu är tentan gjord och klassen splittrad. Johan är nånstans i Europa vid det här laget och jag gör mitt bästa för att glömma honom. Genom att tänka på honom oavbrutet exempelvis. Nu är det hans negativa sidor jag går igenom, för att jag ska kunna formulera en utskällning om tillfälle ges, eller vid behov.

I lördags efter tentan vidtog ett festande som pågick natten lång. Först Svejk, där Ylva, Gunilla, Germanicus, Micke B. och jag satt och ondgjorde oss över Tobias totala brist på social förmåga. Sedan mötte vi resten av gänget på Indira där jag åt så mycket att jag hade magknip i timmar efteråt. Gunilla berättade om Sören, hans enorma osäkerhet och fixering vid att vara oönskad. Jag verkar inte ha missat något där.

Johan var inte med förstås, han åt julbord med sin mamma, men dök upp framåt natten på Pelikan där jag satt med min stora mage och led. På tal om det har jag gått och inbillat mig att jag gått ner i vikt på sistone eftersom jag inte äter så mycket, men nu när jag kan sitta och jämföra med blondinerna här på Gunnarsons är det mig alldeles för uppenbart att jag har en lång väg kvar innan jag kan ha tighta kläder med stolthet. Och tanken på alla fettbildande frestelser jag kommer att omges av framöver gör mig hemskt beklämd. Jag som vill möta Johan smal.

Honom pratade jag med i alla fall, i lördags. Då hade vi alla tagit oss till Victoria efter att ha slopat Kulturhusfesten som Martin tjatat om, eftersom kön var enorm och bara bestod av 17-åringar. Så vi satt på Vickan och då frågade jag Johan varför han inte velat träffa mig den senaste tiden och vad jag egentligen hade att vänta mig av vårt fortsatta umgänge vad honom anbelangade. ”Jag vill att vi bara ska vara kompisar”, sa han och det blev jag inte mycket klokare av. Varför hade han då stått och kysst mig en vecka tidigare? Det är ju faktiskt en fysisk omöjlighet för mig att kyssa honom om han inte vill, med tanke på våra 3,5 decimeter i längdskillnad. Och jo, han ville vara kompis men pussas också, och på vilket sätt detta skilde sig från vår överenskommelse för en månad sen, kunde jag inte fatta. Han försökte förklara vad han menade och det verkade gå ut på att han haft behov av att sitta för sig själv och glo ut genom fönstret, och att han varit osäker på om inte jag väntade mig mer av honom än han ville ställa upp på, och hade sålunda dragit sig undan mig istället för att säga rent ut vad han kände. Och det var ju dumt.

Hans ensamhetsbehov har jag all sympati för eftersom jag går upp klockan sex om morgnarna för att få mitt eget behov tillfredsställt. Men nu har jag funderat fram en mängd tolkningar av hans skräck för att känna sig bunden och berodd av som gått igen i en hel del av hans beteende. Det är dock inget jag orkar formulera nu. Frågan är bara vad som ska ske. För jag har inte heller någon lust med ett regelrätt förhållande utan är helt nöjd med att ses lite då och då, utan krav på att dela allt alltid. Men klarar jag att vara den som ändå vill mest? Om han kan träffa mig och hångla och skiljas åt, och inte vilja ses igen ganska snart, utan bara när lusten faller på någon gång, då gör jag bäst i att glömma honom fort.

I lördags tog vi dock ett långt och hett avsked i Victorias entré. Jag var mitt i passionen noga med att inte vara den som kramades hårdast och mest, för att slippa känna hans grepp om mig sloka mitt i en av mina omfamningar. ”Efter det här kommer jag att längta efter dig”, sa jag när vi avslutat sjunde omgången avsked och då var det som om han flög ut genom dörren, fick jag för mig. Är det ”Wherever I lay my hat” som gäller för honom?

Inga krav, inga förväntningar, var det ju. Men jag tycks ändå kräva för mycket bara genom att vilja träffa honom. Egentligen vill jag mest hångla med honom och somna i hans famn. Ingenting kan jag göra nu utom att vänta tills han kommer tillbaka, runt den 6:e, och se om han ringer då och i så fall om han vill ses. Ett utmärkt tillfälle att vänja mig av med honom. Bli självständig och så.

Nellys meddelande på min telefonsvarare: ”Hej. Det är Nelly (inte likt henne att presentera sig!). Jag ville bara höra ditt meddelande. Hej då.”

”Hej. Det är Nelly igen. Jag har just talat med mannen i mitt liv. Om du vill höra hur det gick kan du ju ringa. Hej då.”

Det var länge sedan jag var i så desperat behov av kaffe som nyss. Fullsatt på Maddan och rökförbud på Wienerkonditoriet, men jag gav inte upp trots min förtvivlan och lyckades hitta ett litet bord på Maddan, utmärkt för två. Nämligen mig med mitt efterlängtade kaffe och Elvira som väntas hit om ett tag. Så nu kan jag läsa lite Hylinger.