29/11 Fredag

Konstigt med folk som häller i sig sitt fika och sedan går! Det är ju knappast för kaffets skull man fikar.

Idag har jag haft tvättstugan och gjort lite fynd i grovsoprummet. Sen åt jag lunch med Nelly på Kurts Café som var rätt sött men inte att äta på för den förmodade Kurt såg nästan lika ovårdad och slafsig ut som kocken på servicehusrestaurangen och 45-kronorsportionen var liten med totalt sönderkokt potatis. Jaja.

Innan jag gick hit slog jag en signal till Johan från en telefonkiosk vid St. Eriksplan där bilarna dundrade förbi så jag lyckades bara snappa upp att han skulle komma hem vid halv åtta vilket hans telefonsvarare meddelade. Så nu är jag lite sur. Liksom den tant som stod här intill och grymtade något om fräckheten i att sitta en och en vid stora bord men det ignorerade jag förstås fast jag själv är så pigg på att uttrycka mitt missnöje indirekt när tillfälle ges.

Jag vill alltså träffa Johan, trots att han på sitt lågstadiepedagogiska vis förklarade för mig i måndags att – ja vad det nu var han sa, det var så väldigt välformulerat och inlindat – helt enkelt att han inte trodde att han var kär i mig, tror jag. Att han tyckte väldigt mycket om mig men mer som bror – syster än som flickvän. Och jag som inte heller känt kärlekslågan brinna konstant men inte heller brydde mig om mer än att fortsätta på samma vis med att ses, utan krav och förväntningar annat än på nästa träff, jag kände mig nästan lurad och väldigt dum.

För i den allmänna villervalla som tentapluggandet och vårt strul innebar hade jag inte nått insikt om mer än att jag lade större vikt vid huruvida han var kär i mig än om jag var det i honom, för det skulle alltid ordna sig. Dessutom orkade jag inte fundera över en eventuell göra-slut-situation, för han verkade ju så intresserad och vi hade ju kul ihop. Så medan jag inte tänkt mig annat än ett kulsålängedetvarar-förhållande, fast utan att klargöra det för honom förstås, jag hade ju knappt formulerat det för mig själv ens, så hade tydligen han förväntat sig mer och blivit besviken.

Vi låg på min säng då, när han pratade om det här, och jag förstod det som att det nu skulle vara totalt slut oss emellan och blev hemskt bedrövad, för det hade ju varit så trevligt att pussas. Senare, när Johan gått, kom Nelly och Doris för att fika, och jag förklarade vad som hänt fast fick det att låta som om vi varit mer ense om det hela än vad som var fallet.

Johan och jag träffades på kvällen och såg The Commitments som var jättebra och sen satt vi på Prinsen och drack dyr öl. Fast när man ändå är pank spelar det ingen roll vad ölen kostar. Där förklarade jag för Johan ungefär det jag skrivit och sa att kände han sig som en tölp var jag en minst lika stor en eftersom jag inte ens brytt mig om att tänka igenom mina känslor vilket åtminstone han gjort. Så jag höll med om att det var lika bra det här men att jag skulle sakna våra pussar. Då blev det som att vi implicit (måste ju, nångång!) enades om att det inte fanns någon anledning att sluta pussas bara för att vi inte ville gifta oss med varandra. Så det åkte vi hem till honom och gjorde.

I tisdags sov jag hela dagen och fikade med Doris och Karin på Billis. I onsdags var det pro-seminarium och Heidegger förblev så gott som obegriplig men jag förstod åtminstone poängen med denna obegriplighet. Efteråt satt jag på Sexan och hoppades att mitt lilla gäng skulle dyka upp, speciellt Johan förstås. Vi hade nämligen skilts åt med en kyss på tisdagsmorgonen och var det så att han ville ha ett fritt förhållande med mig så inte mig emot. Det är just nu det enda tänkbara faktiskt. I alla fall, gänget kom, vi fikade och Johan var som vanligt, det vill säga som han var i drygt en vecka innan i måndags. På tunnelbanan (fast nu måste jag ju förtydliga vad ”som vanligt” innebar, nämligen att han satt bredvid mig, ägnade mig uppmärksamhet, tryckte sitt ben mot mitt och strök bort aska från min axel och så), där pratade han om att gå på NK och kolla julskyltningen och jag förstod att det var en med en tjock metmask agnad krok åt mig men den tänkte jag inte nappa på om han inte frågade mig direkt. Det gjorde han inte men sa ”hej då” väldigt frågande och klev av tåget i sista minuten som om han frågat rent ut men jag var döv och inte hörde. Så undras just vad tentakel-Micke tänkte då.

Sen kom jag hem och telefonen ringde flera gånger men jag låg kvar i soffan och njöt vid tanken på att det säkert var Johan som ville träffas. När jag till slut svarade var det han åtminstone, och han undrade om han fick komma och låna mitt badkar! Det var så löjligt att jag blev sur men bråkade inte. Så vid sju kom han och då hade jag varit hos Doris och gjort smycken i cernitlera med henne och Elenor (som var trevlig), det vill säga att de gjorde smycken i massor, väldigt konstnärliga och tjusiga, och jag gjorde med mycken möda en blomma att ha i halsbandet. Men Nelly tyckte idag att den faktiskt var ganska konstnärlig, och jag bär den med stolthet.

I alla fall, Johan badade och jag var lite ogillande stram, distanserad liksom. Ville låta honom vara trevlig först, innan jag kunde vara det ohämmat. Och vi satt i soffan och läste högt för varandra turvis ur Vår tids filosofi och rörde vid varandra ungefär på samma vis som den där morgonen när jag sovit över första gången – han smekte mitt knä och jag lät honom hållas. Men vi hade trevligt och skrattade mycket. Sen låg vi omvirade i min säng och höll som vanligt på länge och väl med att hitta en bekväm sovställning. Han var pilsk, ganska uppenbart, men jag låtsades inte om hans tafsinviter. Nu låter jag som en tuff tjej va?

På morgonen hånglade vi lite i soffan visserligen men det är just det som är poängen med att ha det som vi har det nu, tycker jag, att jag inte måste pussa honom och gulla utan gör det bara när jag vill. Så det är det jag hoppas att det ska fortsätta som. Att han ska vilja samma sak. På tunnelbaneperrongen höll han om mig i alla fall och det tillfredsställde mig att han gjorde något sådant offentligt. Lite väl offentligt kanske för plötsligt dök Keeron upp med svartfärgat hår.

Egentligen tror jag att Johan mest är rädd för att binda sig, han verkar vara rätt osäker på vad han vill. Det retar mig att han inte fattade att jag inte heller hade och har någon lust att binda mig – men jag fattade det ju knappt själv. Så om han inte är kär i mig så är det ju lite trist förstås men det underlättar ändå väldigt. Bara han vill fortsätta att umgås med mig på det här kompiskära planet, det är det jag är osäker på. Fast jag inte borde. Tror jag.

Nu måste jag kissa, och sen smula sönder Wittgenstein för att så småningom lyckas frambringa en fyra sidors tolkning.