Nu tänkte jag skriva att Jan Willner är ensamt ansvarig för alla eventuella framtida nervsammanbrott jag kan tänkas få, genom att låta mig få en poäng mindre än VG på tentan men eftersom en mörk ”charmör” satte sig bredvid mig precis och smilande började något slags flörtutfrågning om huruvida jag skrev memoarer så har jag blivit rätt distraherad och vet inte alls vad jag ska skriva om eftersom jag samtidigt måste se totalt avvisande ut och dessutom vara beredd på att blixtsnabbt parera och mota undan alla fortsatta inviter. Därför vågar jag inte släppa pennan nu eftersom ett ögonblicks avspändhet hos mig kommer att ses som öppet mål av honom.

Annars är allt förjävligt trist och ledsamt. Så fort jag tror mig vara på väg att kravla mig över kanten på den här depressionsravinen så tappar jag greppet och ramlar ner till botten igen och det är så himla irriterande. Så himla mycket tid går åt till deppstunder! Egentligen vill jag ju vara ständigt sysselsatt med förkovrande saker som att kunna plugga själv på dagarna, istället för att äta och sova, och jag vill att varje minut ska vara nyttig och bra och innehållsrik.

Nu kom Nelly.

På Svejk med Nelly som just nu är sur över att jag tillbringade tio minuter vid ett annat bord, nämligen där Helene, Karins storasyster, satt, och när Nelly kom dit, redan då sur över att ha fått sitta själv, påstår hon att det första ord hon fick höra då var ”filosofi” och sen den där gången på Billströms när John förklarade problemet med att se sina handlingar som objekt för mig så blir hon automatiskt sur av att ens höra det ordet nämnas. Nu är hon glad igen säger hon.

En kille som är söt läser Sonnevi och ser missförstådd ut med tågluffsbag på golvet. Bredvid sitter en fetknopp och en mager glasögontyp. Nu gäller: hur få iväg Nelly till Pelikan? Borde inte vara omöjligt, själv har jag inget moraliskt eller förnuftigt motstånd.

Nelly:

”Istället för att skriva en massa om hur uppskattad du är av mig, & andra, som vanligtvis blir skrivet på puben i ens dagbok av andra tänkte jag skriva hur mycket jag önskar att det var fredag idag, istället för tisdag. Då skulle vi kunna gå till Pelikan efter den här ölen & flanera oss med dom andra alkisarna. På sätt & vis vill jag gå dit även om det nu är tisdag. Mina cigaretter är nästan slut. Jag har bara en kvar. Hoppas vi kommer iväg till London som planerat är. Jag vet inte på vad sätt jag nu förälskar Dagan & vad jag vill få ut av denna så hopplösa kärlekssaga. (sett från min sida vill jag ju ännu det det så.) Men jag vet att jag, snarast möjligt, vill träffa honom igen för att se vilken häst jag satsat på. Och då eventuellt, tyvärr, kanske också få inse att jag satsat på fel häst (hingst) medan en hel del andra sprungit förbi.

Är det inte underbart att se sin drömprins komma galopperande från fjärran? Är det inte förjävligt att se honom galoppera förbi?

Det krävdes inte mycket övertalning att få med mig till Pelikan. Även om jag hade villkor; som att få äta först & sova sen, hos dig. Tyvärr möttes vi av en omslutande limstank när vi inträdde Pelikan. Yrseln simmar mycket nära. Vi borde gå nån annanstans. Jag oroar mig för imorgon då jag jobbar. Du ber mig slappna av & glömma att där finns en sådan. Men hur kan jag? Bakfull på arbetet är det värsta jag kan tänka mig, än värre uppleva.

Samtalet, på det mindre stinkande Kristallen, förde vi in på pojkvänner & frånvaron av dem & önskan att ha dem. Jag har förlorat de två jag hade.

Åter igen skriver jag & denna gång hade jag verkligen något att skriva men det glömde jag, givetvis. Är vi alkoholiserade? Om det är så skulle vi inte kunna gå igenom det tillsammans? Vi är ju trots allt även goda dryckesfränder.

Allt tjat om Dagan. Som i & för sig inte står skrivet här men som du får höra genom mitt eviga tjat, gnat. Jag finner inte ord att beskriva honom. Han är det allra bästa, som jag känner för honom känner jag inte för någon annan, nånsin – nu eller sen. Det är han & jag. Om han nu bara kunde förstå det. Och som du säger, varje gång jag ringer till hans hem, ber jag att få tala med någon annan bara så att han ska förstå hur jag känner för honom.”

Den kärlek jag just nu känner för en medelålders bilmekaniker i blåställ och snusfull mun är oändlig. Denne prins sågade nämligen av mitt cykellås med en bågfil alldeles nyss så att jag äntligen kunde trampa iväg igen framåt Ringvägen.

Nu kom en galen medsigsjälvpratande kvinna in. Jag förföljs av dem, som ett omen kanske. Pappa är här och ser ut som en ball typ i Elviras mockajacka.

Nu har det hänt nåt i mitt lilla liv. Helgen var en av mina roligaste någonsin med pepparkakshusbygge med kurskillarna på fredagen och födelsedagsfest hos Ylva på lördagen. Huset var till Ylva och det byggde vi efter ett pluggpass på Valand med hjälp av mycket rödvin och det var så roligt, jag och fem söta killar, åh vilken kväll! Och färdiga var vi inte förrän framåt halv fyra och då sov jag över hos Johan eftersom jag inte orkade cykla hem i natten och kylan.

När vi låg bredvid varandra i hans säng hände det att han lade armen om mig vilket chockade mig så pass att jag varken avvisade eller pådrev honom utan bara låg still för att inte uppmuntra till tafsiga tilltag. Dagen efter låg vi sängen, påklädda, och lyssnade på Svensktoppen och vårdade våra baksmällor och då låg vi också väldigt gulligt intill varandra, han med armarna om mig, smekandes min armbåge. Jag visste varken ut eller in och än mindre efter lördagsfesten då jag inte tyckte mig skönja något tecken alls på intresse från hans sida.

På måndagen visste jag ännu mindre, vare sig om mina egna eller hans känslor. Gnällde för Nelly och Doris förstås och pratade med Ylva i telefon sent på kvällen då hon sa sig ha ett liknande problem med Conny som kysst henne passionerat på festen. Så våra gemensamma frågor var ”vad menade han och har han ångrat sig nu?”.

För att göra denna historia kortare än den borde vara så pluggade vi på Valand igår hela gänget och innan vi gick hade vi bestämt oss för att ses på Söders Hjärta och dricka öl. Det var jag, Johan, David, Tobias och Micke B., och denna strålande utsikt till en händelserik kväll, kanske med svar på mina Johanfrågor, fick mig att irra omkring hemmavid som inför mitt livs första träff och desperat städa i ordning ifall kvällen blev ”lyckad”. Och det blev den alltså. Därför är jag så förvirrad nu! Hoppsan, känns det som. För en vecka sedan hade jag väl knappt tänkt tanken att kyssa Johan annat än som fyllehångel och idag har vi hållit hand i smyg och sneglat mot varandra i klassrummet, väldigt trötta efter två timmars sömn.

Omgivningens eventuella reaktion oroade och oroar mig, jag måste prata med Ylva om detta innan jag vågar hålla handen offentligt inför klassen. Till all lycka var ingen av de andra killarna från igårkväll där idag, antagligen hade de festat på La Fontana natten lång eller druckit whisky hemma hos Daniel som naturligtvis var där med Klas vilken slog sig ner hos oss och pratade filosofi. När Daniel förenade sig med oss flyttade vi tack och lov in i soffrummet allihop där Johan och jag hamnade avsides och bara pratade med varandra.

”Ska vi hem till mig och dricka thé?” undrade jag när stället stängde och det ville han utan tvekan. Ute på gatan diskuterade de andra nattplaner men i korsningen cyklade vi två helt fräckt iväg på Johans cykel och blev nästan påkörda av en taxi eftersom det råkade vara enkelriktat. Sen hade vi väldigt roligt åt de andras förhoppningsvis långa näsor. Hemma hos mig drack vi vin och så flyttade jag över till soffan tätt intill Johan och då blev det så trevligt på alla sätt och vis och idag är mitt ansikte illrött och varmt av allt gnidande mot skäggstubb. Jag ska hem till honom ikväll så får vi väl se vad som händer.

Innan dess ska jag fika med Nelly, hon borde komma snart, gå på assistenternas fotoutställning där Jonte har bilder med samt träffa Feffe på Svejk för att ge honom hans pengar. Ett hårt program för en outsövd. Imorgon bitti ska jag träffa en redaktör på Krut för att visa bilder.

Min cykel är stulen och det är en olycka för stor att skriva om.

Just det, det var så lustigt när Micke B. på Söders Hjärta kom fram i jättesöta svarta jeans istället för de där gröna gubbyxorna han alltid har annars, till Johan och mig i vårt soffhörn och sa ”hej turturduva” (till mig), ”hej filosofen” (till Johan). När jag protesterade mot ordvalet och begreppsfördelningen ändrade han det till ”hej turturduvor!”. Det var därför det var rätt skönt att han inte var där idag, han kan vara så fräck.

”Var gjorde du av A. i natt?” frågade han och Germanicus Johan hos Ylva i lördags och då blev vi så generade. Men det är ändå kul att någon är nyfiken på en.

Jag ska träffa Johan här på Thalia. Han kommer nog snart och egentligen vill jag inte ertappas skrivande. Fast gänget vid bordet strax intill sitter ju och sjunger så varför skulle inte jag få uttrycka mig konstnärligt utan att känna mig försöksmärkvärdig?

Jag har ju redan gjort bort mig här förresten för när jag kom in satt det en kille med kompisar som var så himla lik David så jag travade fram till honom och petade på hans axel och sa ”David!” väldigt glatt och uppfodrande. Det var nån helt annan förstås. Usch.

Så är jag sjuk också, alldeles sårig i halsen och tjock i näsan och min haka är fjällig av torka och på NK fanns inga provparfymer tillgängliga att spruta på sig så jag stinker servicehus förstås.

Undrar om J är på väg eller. Vi skulle ha setts på Maddan i första hand men det stängde nu klockan fem så jag gick hit.

Konstigt med folk som häller i sig sitt fika och sedan går! Det är ju knappast för kaffets skull man fikar.

Idag har jag haft tvättstugan och gjort lite fynd i grovsoprummet. Sen åt jag lunch med Nelly på Kurts Café som var rätt sött men inte att äta på för den förmodade Kurt såg nästan lika ovårdad och slafsig ut som kocken på servicehusrestaurangen och 45-kronorsportionen var liten med totalt sönderkokt potatis. Jaja.

Innan jag gick hit slog jag en signal till Johan från en telefonkiosk vid St. Eriksplan där bilarna dundrade förbi så jag lyckades bara snappa upp att han skulle komma hem vid halv åtta vilket hans telefonsvarare meddelade. Så nu är jag lite sur. Liksom den tant som stod här intill och grymtade något om fräckheten i att sitta en och en vid stora bord men det ignorerade jag förstås fast jag själv är så pigg på att uttrycka mitt missnöje indirekt när tillfälle ges.

Jag vill alltså träffa Johan, trots att han på sitt lågstadiepedagogiska vis förklarade för mig i måndags att – ja vad det nu var han sa, det var så väldigt välformulerat och inlindat – helt enkelt att han inte trodde att han var kär i mig, tror jag. Att han tyckte väldigt mycket om mig men mer som bror – syster än som flickvän. Och jag som inte heller känt kärlekslågan brinna konstant men inte heller brydde mig om mer än att fortsätta på samma vis med att ses, utan krav och förväntningar annat än på nästa träff, jag kände mig nästan lurad och väldigt dum.

För i den allmänna villervalla som tentapluggandet och vårt strul innebar hade jag inte nått insikt om mer än att jag lade större vikt vid huruvida han var kär i mig än om jag var det i honom, för det skulle alltid ordna sig. Dessutom orkade jag inte fundera över en eventuell göra-slut-situation, för han verkade ju så intresserad och vi hade ju kul ihop. Så medan jag inte tänkt mig annat än ett kulsålängedetvarar-förhållande, fast utan att klargöra det för honom förstås, jag hade ju knappt formulerat det för mig själv ens, så hade tydligen han förväntat sig mer och blivit besviken.

Vi låg på min säng då, när han pratade om det här, och jag förstod det som att det nu skulle vara totalt slut oss emellan och blev hemskt bedrövad, för det hade ju varit så trevligt att pussas. Senare, när Johan gått, kom Nelly och Doris för att fika, och jag förklarade vad som hänt fast fick det att låta som om vi varit mer ense om det hela än vad som var fallet.

Johan och jag träffades på kvällen och såg The Commitments som var jättebra och sen satt vi på Prinsen och drack dyr öl. Fast när man ändå är pank spelar det ingen roll vad ölen kostar. Där förklarade jag för Johan ungefär det jag skrivit och sa att kände han sig som en tölp var jag en minst lika stor en eftersom jag inte ens brytt mig om att tänka igenom mina känslor vilket åtminstone han gjort. Så jag höll med om att det var lika bra det här men att jag skulle sakna våra pussar. Då blev det som att vi implicit (måste ju, nångång!) enades om att det inte fanns någon anledning att sluta pussas bara för att vi inte ville gifta oss med varandra. Så det åkte vi hem till honom och gjorde.

I tisdags sov jag hela dagen och fikade med Doris och Karin på Billis. I onsdags var det pro-seminarium och Heidegger förblev så gott som obegriplig men jag förstod åtminstone poängen med denna obegriplighet. Efteråt satt jag på Sexan och hoppades att mitt lilla gäng skulle dyka upp, speciellt Johan förstås. Vi hade nämligen skilts åt med en kyss på tisdagsmorgonen och var det så att han ville ha ett fritt förhållande med mig så inte mig emot. Det är just nu det enda tänkbara faktiskt. I alla fall, gänget kom, vi fikade och Johan var som vanligt, det vill säga som han var i drygt en vecka innan i måndags. På tunnelbanan (fast nu måste jag ju förtydliga vad ”som vanligt” innebar, nämligen att han satt bredvid mig, ägnade mig uppmärksamhet, tryckte sitt ben mot mitt och strök bort aska från min axel och så), där pratade han om att gå på NK och kolla julskyltningen och jag förstod att det var en med en tjock metmask agnad krok åt mig men den tänkte jag inte nappa på om han inte frågade mig direkt. Det gjorde han inte men sa ”hej då” väldigt frågande och klev av tåget i sista minuten som om han frågat rent ut men jag var döv och inte hörde. Så undras just vad tentakel-Micke tänkte då.

Sen kom jag hem och telefonen ringde flera gånger men jag låg kvar i soffan och njöt vid tanken på att det säkert var Johan som ville träffas. När jag till slut svarade var det han åtminstone, och han undrade om han fick komma och låna mitt badkar! Det var så löjligt att jag blev sur men bråkade inte. Så vid sju kom han och då hade jag varit hos Doris och gjort smycken i cernitlera med henne och Elenor (som var trevlig), det vill säga att de gjorde smycken i massor, väldigt konstnärliga och tjusiga, och jag gjorde med mycken möda en blomma att ha i halsbandet. Men Nelly tyckte idag att den faktiskt var ganska konstnärlig, och jag bär den med stolthet.

I alla fall, Johan badade och jag var lite ogillande stram, distanserad liksom. Ville låta honom vara trevlig först, innan jag kunde vara det ohämmat. Och vi satt i soffan och läste högt för varandra turvis ur Vår tids filosofi och rörde vid varandra ungefär på samma vis som den där morgonen när jag sovit över första gången – han smekte mitt knä och jag lät honom hållas. Men vi hade trevligt och skrattade mycket. Sen låg vi omvirade i min säng och höll som vanligt på länge och väl med att hitta en bekväm sovställning. Han var pilsk, ganska uppenbart, men jag låtsades inte om hans tafsinviter. Nu låter jag som en tuff tjej va?

På morgonen hånglade vi lite i soffan visserligen men det är just det som är poängen med att ha det som vi har det nu, tycker jag, att jag inte måste pussa honom och gulla utan gör det bara när jag vill. Så det är det jag hoppas att det ska fortsätta som. Att han ska vilja samma sak. På tunnelbaneperrongen höll han om mig i alla fall och det tillfredsställde mig att han gjorde något sådant offentligt. Lite väl offentligt kanske för plötsligt dök Keeron upp med svartfärgat hår.

Egentligen tror jag att Johan mest är rädd för att binda sig, han verkar vara rätt osäker på vad han vill. Det retar mig att han inte fattade att jag inte heller hade och har någon lust att binda mig – men jag fattade det ju knappt själv. Så om han inte är kär i mig så är det ju lite trist förstås men det underlättar ändå väldigt. Bara han vill fortsätta att umgås med mig på det här kompiskära planet, det är det jag är osäker på. Fast jag inte borde. Tror jag.

Nu måste jag kissa, och sen smula sönder Wittgenstein för att så småningom lyckas frambringa en fyra sidors tolkning.