Den här boken känns helt främmande, som om det var nån annans. Det är problemet med att skriva så sällan, det blir ingen kontinuitet. Men jag har inte lyckats hitta någon annan bok än fast jag egentligen borde och måste. För nu är jag så konstig och olik mig själv hela tiden, allt blir ju annorlunda hela tiden! Jag vet inte ens vad jag vill skriva om.

Jag upptäckte att jag inte skrev ett ord om mitt och Feffes slutgörande. Honom kämpar jag med att förtränga, lyckas för det mesta. Jag tror att det är det jag gör nästan jämt, jag kan till och med känna det fysiskt hur det ilar till i kroppen om jag halkar in på något pinsamt eller jobbigt eller deprimerande och hur jag då stampar ihjäl det som gnagde i bröstet, sveper bort det med en jättelik våg och fascineras av hur enkelt det är att hindra sig själv från att tänka på sånt som kräver just tänkande för att bli överkomligt. Men det kan jag alltså inte lyckas med.

Jag känner det som om jag har kapacitet att skriva som förr, roligt och långt om allt jag är med om, men det är som om just den här boken bara låter mig skriva om problem och tristess. Eller så är det just den här människan jag är som gör det. Men jag vill skriva om trevliga saker som händer mig!

Hur kommer det sig att jag är så väldigt duktig på att se roligheter i den hemskaste tristess och dessutom kunna garva åt dem när jag är med vänner? Särskilt Nelly förstås, vi satt här i fredags och genomled våra bakfyllor och situationerna de uppstod i och orsakades av och garvade oavbrutet men knappast lika löjligt och irriterande som tjejerna framför mig.

Jag har ont i ryggen och kände mig verkligen som en gammal servicehustant i morse.

Suck, jag tror att jag måste böla, det är nog det enda som hjälper. Eller att sitta med Nelly och supa men det kan jag inte göra på en vecka. Hemskt.

Nu blev jag så glad när Gunilla ringde för att fråga mig om förhållandet mellan Kants och Humes sätt att se på människans benägenhet att tro på orsak och verkan att jag genast jag lagt på luren börjar gnaga mig mig själv i förvissning om att jag lät sur, dum och tråkig och oberoende av om det stämmer eller ej så har jag i alla fall fått henne att sluta tycka om mig eller om hon nu inte ens gjorde det innan så åtminstone fått henne att inse att jag är en barnslig idiot som hon verkligen inte borde ha fått sån tilltro till att hon utvalde mig till den att ringa och rådfråga.

Men kanske var det inte ett avgörande test.

Ändå, om jag inte ansträngt mig tidigare för att vinna hennes gillande med mer än att vara normalt trevlig så blev jag väl så glad över att hon ringde att det gjorde mig tacksam, som om jag stod i skuld till henne genom det. Och därför tänker jag mig att  jag inte var tillräckligt sympatisk, spirituell och klok för att betala igen den skulden.

Så tänker jag när klockan är kvart i tolv torsdag natt och jag är kissnödig, ätsugen och förtvivlat less på att försöka lära mig att skilja Anaximander och Anaxagoras åt och dessutom i rabblade termer. Johan är så söt och snäll att jag blir olycklig när han är det mot någon annan än mig (och jag undrar varför jag är så himla svart- och avundsjuk just på Ylva?), Micke B. är nog blyg vilket jag numera använder som rubrik på alla som inte är så trevliga och öppna och okritiska till mig som de borde. Men han har nog en hel del dispositionell trevlighet! Den där svartögde Ian är nog ingen sexgalning eller allmän lunatic som utsett mig till nästa offer för han visade sig plugga på Handels och faktiskt ha en del bekanta. Så han är nog bara trevlig fast han blänger så hårt. Och att mitt filosofiblock är mig en sådan trygghet i denna stora stormiga och kaotiska filosofivärld förstod jag först när han lånat det för att kopiera Kantsidorna och förblev borta så länge att jag till slut inte kunde prata om annat än mitt kära block och kände lättnad utan like när han återvände.

Han som cyklar är väldigt söt, nästan så jag kan föreställa mig min svettiga hand i hans i någon mörk varm biosalong. Fast knappast ett potentiellt fyllehångel dock. David är ruskigt söt, särskilt när jag möter hans blick. Fast sen jag insåg det har jag inte lyckats vara så trevlig mot honom som jag vill vara av någon okänd anledning. Det kan bero på att han ställer så dumma frågor mestadels.

Conny är så genomtrevlig att hans tillplattade tryne blir ännu mera ömkansvärt. Och Gunilla höll jag på att glömma, hon skrattar så härligt och säger så mjuka saker. När hon sagt fler kanske jag kan ge exempel.

Ylva – problemet med att vi efter lång längtan äntligen har fått kontakt med några kurskamrater är väl att vi fått fullt upp med att bekanta oss med dem och trots att vi fungerar som fast punkt åt varandra inte hinner med mycket mer än ströprat sinsemellan. När vi skiljs åt känns det som om det är mitt i en mening, hennes eller min. Vi behöver nog en fika på tu man hand efter tentan skulle jag tro.

Fantastiskt förresten att alla verkar vara så pigga på att gå ut på lördag! Att inte bara jag tycker om oss!

Jag kom på att jag glömde en i pluggänget. Hans namn lär jag då aldrig glömma – Germanicus! Han är ganska ful egentligen men det är otroligt vad en mötbar blick och ett vänligt öppet sinnelag kan göra för folks utseenden. Att sådana sociala egenskaper skulle kunna få någon att se något annat än mina obeskrivliga finnar hos mig är väl dock att hoppas på för mycket.