Jag har så ont i bröstet av tvivel och sorg, gråten sitter lurande i svalget. Det drar som värkar av smärta genom magen och hjärtat men rent konkret kan jag inte förstå vad jag är ledsen/orolig/arg för. Det där att Fallenius sa till mig i lördags natt efter mycket vodka och efter massa tjat från mig att Selander antagligen inte var intresserad och att jag bara borde glömma honom och jag då brast ut i gråt och lämnade sällskapet i ilska, det är ju pinsamt litegrann och dumt eftersom jag minst av allt vill ge Fallenius illusionen av att jag är intresserad av Selander annat än som abstrakt företeelse (d.v.s. ”kille som kan vara intresserad av mig och skänka lite spänning till min tillvaro och uppskattning till min person”).
Enligt Maria som i och för sig alltid ska få allting att låta värre/bättre än det är, hade han blivit störd av mitt infinita tjatande om vad Selander egentligen sagt om mig och om vad Fallenius egentligen trodde om mina chanser och därför tagit i mer än han borde. Jaja, jag var väl vidrigt odräglig och nu är det väl ännu en människa på jorden som känner obehag vid tanken på mig och sprit i kombination. Suck. Nu kom Maria som en frisk fräsch fläkt.
Det här är ingen blogg. 