Tänkte jag skulle skriva lite nu när jag lever ett så spännande liv med plugg och jobb och sociala kontakter.

Jag har varit på Café Opera fyra gånger på en vecka, pippat med en Expressen-fotograf och kämpar med Wittgensteins teser på universitetet. Och klipper film på Pressens Bild däremellan. Så nu är det smulor överallt därhemma, diskhon och askkopparna och soppåsen är överfulla, mitt kära hem förfaller men städa är inte att tänka på. När jag är hemma sitter jag på sängen och läser VeckoRevyn eller Kristin Lavransdotter eller DN och glor in i väggen emellanåt, tänkandes på ingenting eller på att jag är 21 år, 21!!!, eller på vad den där Selander egentligen menar och om han kommer att skicka något vykort från Riga och i så fall om det blir ett sånt där ”vädret är bra”-ett. Och så äter jag skorpor och riskakor och lättyoghurt med citron-,mango- eller hallonsmak. Fast igår hann jag faktiskt både laga och äta middag innan jag somnade, det blev min nya favoriträtt, grön bandspaghetti med tonfisksås, otroligt gott och helt självpåhittat.

Upptäckte just att jag glömt att ta på mig örhängen igen. Blev väl mentalt förlamad vid åsynen av alla pormaskar jag skaffat mig. Den där Selander, usch jag orkar knappt tänka seriöst på honom för antagligen finns han i huvudet bara för att jag vill ha någon där och han råkade dyka upp på rätt plats (Café Opera) och vid rätt tillfälle (i lördags). För han har en stor tjock mage, inge bra. Men i lördags och i söndags (på morgonen) och i tisdags (under vårt tvåminutersmöte på Pressens Bild) verkade han så himla intresserad, det var det som fick mig att inte förtränga honom genast.

Så i onsdags, efter ett dygns hispighet för mig (”tänk om han inte är där! Jag dör om han inte är där!”) så sågs vi på Café Opera igen, massor av folk från Expressen var där. När vi kom efter en kvarting vodka på tre hemma hos Maria så stod han och pratade med matskribentskan på Expressen. Han gav mig en kram i alla fall och vi pratade väl lite, jag minns inte så himla noga men helhetsbilden från den kvällen är att han inte visade några som helst tecken på att trivas i mitt sällskap utan hellre ville ”tjöta lite me fölk” som han själv uttryckte det på sitt hopplösa men ack så hjärtknipande Skövdemål.

Det ter sig nu efteråt som om jag sprang efter honom, dåraktigt babblandes, och han sprang undan. För livet. Kanske en överdrivet negativ bild men att han inte ens frågade om jag ville ha en drink talar tydligt nog.

Tänk att jag sitter här igen, på väg att räkna upp dessa odödliga, ständigt återkommande alternativ: han är inte intresserad, eller så är han osäker och blyg, eller så vete fan vad jag ska tro. Visserligen stod jag mest och pratade med Maria och Anders Fallenius men det var för att han bjöd på drinkar, mestadels, och för att jag tröttnade på att ständigt prata om det inte skulle vara knäpptyst i sällskap med Selander. Så fort det dök upp någon annan han kände blev han minsann så himla talför!

När Maria gått hem med den i bardiskljus fantastiskt söte Fallenius för att dricka kaffe satt jag i två minuter själv på ett soffhörn tills jag tröttnade på att känna mig ensam och oälskad och letade upp Selander i hörnet där allt Expressenfolket stod och tryckte och sa att jag skulle gå hem. Och även om han först då betedde sig lite gulligt och höll på med mitt hår så verkade han inte det minsta angelägen om att jag skulle stanna kvar vilket jag kanske hade gjort om han velat bjuda mig på en drink. Visserligen tryckte han en öm puss på mina läppar inför alla dessa arbetskamrater och lovade att skriva ett vykort från Riga dit han åkte dan därpå. Och Fallenius babblade visserligen något om att Selander pratat intresserat om mig i söndags, och att han inte var så värst erfaren i att tas med tjejer (det är de fan i mig aldrig, de jag råkar ut för!), Men. Vad ska ske.

Och jag har bara bytt två meningar med honom i nyktert tillstånd och minns knappt hur han ser ut om jag inte tänker hårt och det vill jag inte för då ser jag bara bilden av honom i onsdags framför mig, i bakåtkammat geléat hår och kavaj och ful slips. Blä. Och inte kan jag hoppas på att stöta på honom på jobbet eftersom han är i Riga på obestämd framtid.

”Glöm honom”, tycker Maria men det kan jag inte, än, för nu har jag bestämt mig för honom och i lördags var han så himla charmig och gullig när jag satt i hans knä och vi höll varandra i handen på det sexigaste sätt jag någonsin hållit någon i handen.

Nu får jag för mig att jag säkert var sådär bitsk och argsint i onsdags som jag kan bli när jag inte får tillräckligt med uppmärksamhet och uppskattning. Blä.

För Maria går minsann allting så bra, Fallenius ringde i natt och de ska väl träffas idag om hon nu vågar ringa tillbaka vilket hon förstås gör. Jag kan verkligen bli illgrön av avund på hennes energi och entusiasm och oräddhet, inte när det gäller killar lika mycket som när det gäller jobb. Hennes senaste projekt är att åka till USA och fixa jobb med hjälp av någon Expressenkorre. I vilket fall som helst så har hon slutat på Pressens Bild, det är förfärligt sorgligt, jag saknar redan gränslöst våra skvallerstunder i rökrum och korridorer och labb och i matsalen, och nu ska hon freelanca är det tänkt, hon har inte ens något jobb på gång men det får hon säkert så modig som hon är. Och mycket ambitiösare och säkrare än jag när jag var nitton. Visserligen är hon lite väl distanslös (förväxlas lätt med entusiasm) när det gäller karriären eller så tycker jag bara det för att jag själv är så feg och lat.

Jag har så ont i bröstet av tvivel och sorg, gråten sitter lurande i svalget. Det drar som värkar av smärta genom magen och hjärtat men rent konkret kan jag inte förstå vad jag är ledsen/orolig/arg för. Det där att Fallenius sa till mig i lördags natt efter mycket vodka och efter massa tjat från mig att Selander antagligen inte var intresserad och att jag bara borde glömma honom och jag då brast ut i gråt och lämnade sällskapet i ilska, det är ju pinsamt litegrann och dumt eftersom jag minst av allt vill ge Fallenius illusionen av att jag är intresserad av Selander annat än som abstrakt företeelse (d.v.s. ”kille som kan vara intresserad av mig och skänka lite spänning till min tillvaro och uppskattning till min person”).

Enligt Maria som i och för sig alltid ska få allting att låta värre/bättre än det är, hade han blivit störd av mitt infinita tjatande om vad Selander egentligen sagt om mig och om vad Fallenius egentligen trodde om mina chanser och därför tagit i mer än han borde. Jaja, jag var väl vidrigt odräglig och nu är det väl ännu en människa på jorden som känner obehag vid tanken på mig och sprit i kombination. Suck. Nu kom Maria som en frisk fräsch fläkt.

Nu är jag väldigt kär i min föreläsare Sören. Jag kände ett nästan oemotståndligt begär efter att överfalla honom med kyssar idag för att han var så fantastiskt söt. Visserligen trånade jag vilt efter att träffa Fallenius igår och funderade över huruvida jag hade några moraliska eller solidariska betänkligheter mot att förföra en kompis flört, men Sören tror jag överträffar allt vad gäller charm, söthet, humor och inte minst intelligens. Och honom har jag inte lyckats göra bort mig för så hemskt mycket heller, om man bortser från de töntigheter jag antar att jag lyckades få ur mig under den korta stund vi åkte hiss upp till expeditionen tillsammans.

Där stod jag sedan och kopierade av hans 160-sidors Audibok, så nu har jag åtminstone hans stencilerade understrykningar och marginalanteckningar att betrakta bedårat. Alltid något.

Nu ska jag ägna mig åt Filosofins problem av Russell. Fast först en sak som föll mig in, nämligen det att jag tänkt att det aldrig kan bli något mellan mig och Sören, delvis därför att han är så mycket smartare och kan så mycket mer än jag, om filosofi i alla fall, och jag kommer nog att bete mig mer korkat än jag har anledning till just därför. Men – att Feffe är en klippa på statistik och nationalekonomi vilket faktiskt är obegripligare för mig än vad filosofin är, det fick mig ju aldrig att upphöja honom till något slags dyrkad gudom. Så nu måste jag låta förnuftet styra lite över det emotionella, i det här avseendet åtminstone, och se Sören som en kille och inte som den allvetande gudagåvan. Fast då kanske jag tappar lusten att överfalla honom med kyssar.

Jag läser vad jag skrivit hittills (inte så värst mycket) och skrattar högt ibland. Vad rolig jag kan vara. Cyklade med mamma och pappa på Djurgården idag och gick på Liljevalchs och fikade på Blå Porten där vi diskuterade en tant i trädgårdens bakgrund. Hon viftade bort fåglarna på ett så överklassigt sätt.

Nu stänger de här, en kvart tidigare än vad som står på dörrskylten där nere, och hoppet om att få stöta ihop med Sören här är i alla fall dött vid det här laget. Har han inga sociala intressen?