Jag är livrädd tydligen för att börja skriva igen eftersom jag skjutit upp det så länge. Idag, en ledig dag för en gångs skull, hade jag tänkt sätta mig på Billis ett par timmar som förr i världen och skriva innan Feffe kom men istället har jag ätit, läst Women’s room och sovit. Visserligen tog helgen knäcken på mig mentalt. Det var en av de värsta på servicehuset någonsin men en av de roligaste också tack vare arbetskamraterna, min favorit Monika, Katarina som är så gullig och en sommarvikarie vid namn Andreas, i arton-nittonårsåldern och söt på ett väldigt lovande sätt, rolig också.
Nu steker solen kolossalt och jag börjar känna ett lätt pirrande runt hjärtat för att det går! Jag kan! Jag skriver! Jag skriver och har inte gjort det sen i slutet av april men har nästan dagligen längtat och velat men inte vågat eller snarare orkat. Varför är det så ofta som jag har skrivarsvackor? Det är som om jag bara hade ett visst antal ord i mig och måste ta långa pauser för att fylla på förråden.
Jag ska möta Feffe klockan sex men nu har jag ställt väckarklockan så att jag inte kan se den på bordet bakom den hopvikta duken jag hittade i källaren. (En sak som slår mig: nu kan jag skriva precis vad som faller mig in, fyller höll jag på att skriva, dels för det goda i själva skrivandet och dels för att jag inte skrivit om det tidigare. Jag har nog förändrats en del sen sist, tycker jag jämt i och för sig, det har hela tiden smärtat mig att ha så mycket odokumenterat, som om bara det jag skriver ner är upplevt till fullo. Men nu sitter jag i alla fall här i kvällssolen på min balkong, utan vin men skrivande och det är (långt funderande) så skönt.)
Helgen då. På lördagen spydde Erik Nyholm och det råkade vara det första som hände. Jag var där med Katarina, vi var ju bara fyra stycken när vi egentligen ska vara sex men det funkade eftersom Britta Andersson var bortrest (vilken lättnad!) och vi var positiva till samarbete vilket man sannerligen inte får uppleva alla helger minsann. Oftast är jag själv totalt samarbetsovillig för vissa i personalen gör mig, hmm, obstinat eller nåt. Så det här var ett av de sällsynta tillfällen då vi verkligen hjälpte varandra allihop utan att låsa oss vid våra scheman.
Erik spydde alltså och Katarina rusade efter en hink som han fortsatte i medan jag rusade ut på balkongen för att slippa spy själv och stackars Katarina fick stå med absolut rak arm för att hålla sig själv så långt som möjligt från hink och Erik. Vad jag minns var chockupplevelserna slut för dagen då. Ambjörg bajsar jämt men riktigt äckligt är det bara när hon upptäckt det själv och gräver i det med händerna vilket sedan naglarna vittnar om för lång tid framåt.
Sedan satt jag på en bänk i solen utanför nummer sjutton och väntade på Monika, vi hade Britta Berg tillsammans, när hon kommer gående med varsin glass till oss. Jag blev jätteglad, inte alls så mycket för den fettbildande glassen som för gåvan. Det verkade faktiskt som om vi båda var lika glada att få träffa varandra igen, sen jag korkat nog bytte helger med Erik i vintras jobbar Monika och jag bara var sjätte helg tillsammans.
Oj! Nu ser jag minutvisaren och klockan är fem i sex! Men jag har i alla fall börjat.
Det här är ingen blogg. 