Det är stopp i handfatet. I kylskåpet är mjölken frusen! Pappa spelade schack med Peter och lät (och var) okoncentrerad när jag ringde för att få Elviras adress (och småprata). Sen blev jag sugen på att ringa någon mer men inget alternativ dög. Doris och Karin har jag redan pratat med, de kommer hit imorgon och de är väl de enda vänner jag har egentligen. Ska ringa Hedda nån gång.
Idag på jobbet sa Elisabeth att jag jobbade bra och var trevlig att ha att göra med, det var inte mig hon ville åt med sitt gnäll om slö personal. Björn är söt. Alltid när jag råkar komma nära honom (som idag när han kom in i svartvita framkallningsrummet och var precis bakom mig när jag vände mig om) så blir jag svag i knäna av någon anledning. Som första dagen! Han skulle visa mig hur man laddar papperskassetten till färgprintern och det var kolmörkt och han tog min hand för att jag skulle få känna på den sida av pappret som ska vara uppåt, och jag blev varm inombords och mjuk och tyckte att det inte var långt ifrån att jag skulle falla i hans famn. Så det är först nu jag kan prata med honom mer avslappnat.
När vi båda jobbade kväll förra veckan och gick och åt tillsammans kände jag mig uppskruvad och spattig som om det varit en träff. Men annars är jag inte intresserad av honom, han är lite fånig och har jätteful, löjlig frisyr och ett irriterande hästgarv som jag först inbillade mig att han bara bevärdigade mina små roligheter med men tvärtom är det ett vanligt inslag i ljudbilden om dagarna.
Nu är det kväll och fettet under hakan känns mer påtagligt än någonsin. Jag har nog blivit tjockare igen, fast jag är så rädd för det att jag vill vägra inse och intalar mig motsatsen.
Det här är ingen blogg. 