Jag var ”struken” på de kurser jag sökt till eftersom jag inte styrkt min behörighet, trots att jag snärjde iväg ut till universitetet med mina betyg och egenhändigt la dem i skyltförsedd utpekad låda, alltså måste jag ringa antagningseländet imorgon och bråka. Besvär, besvär.
Porerna på min näsa är månkraterlika, har jag alltid tyckt men det blir bara värre. Och jag får inte låta minsta depressionstecken ge mig anledning till mativräkning! Tack och lov att det blir lite vin på balkongen emellanåt. Men allt roligt som alla andra gör då! Och upplever! Även om ”de” (=alla andra) har trist jämt så känns det ändå som om jag är bortglömd och lämnad utanför. Inga utflykter, picknickar eller strandsittningar. Kanske inte ens några universitetsstudier till hösten men det orkar jag inte tänka på nu, dessutom överskuggar mina näsporer allt annat. Ingen kille får komma närmare mig än fem meter alltså. Då slipper jag i alla fall duscha på morgnarna, frukosten är tillräckligt snärjig ändå fast jag går upp klockan sex.
När det är bra låtar på radion dansar jag foxtrot i köket. Ikväll var det fullmåne i fönstret. Imorgon ska jag köpa nya proppar så jag kan ha tänt i vardagsrummet och ser att städa lite bland alla smulor och klädtravar.
Ajöss med Women´s room. Saknar den redan och vet inte vad jag ska säga för intellektuellt till Elisabeth om slutet imorgon.
Det här är ingen blogg. 