Jag är livrädd tydligen för att börja skriva igen eftersom jag skjutit upp det så länge. Idag, en ledig dag för en gångs skull, hade jag tänkt sätta mig på Billis ett par timmar som förr i världen och skriva innan Feffe kom men istället har jag ätit, läst Women’s room och sovit. Visserligen tog helgen knäcken på mig mentalt. Det var en av de värsta på servicehuset någonsin men en av de roligaste också tack vare arbetskamraterna, min favorit Monika, Katarina som är så gullig och en sommarvikarie vid namn Andreas, i arton-nittonårsåldern och söt på ett väldigt lovande sätt, rolig också.

Nu steker solen kolossalt och jag börjar känna ett lätt pirrande runt hjärtat för att det går! Jag kan! Jag skriver! Jag skriver och har inte gjort det sen i slutet av april men har nästan dagligen längtat och velat men inte vågat eller snarare orkat. Varför är det så ofta som jag har skrivarsvackor? Det är som om jag bara hade ett visst antal ord i mig och måste ta långa pauser för att fylla på förråden.

Jag ska möta Feffe klockan sex men nu har jag ställt väckarklockan så att jag inte kan se den på bordet bakom den hopvikta duken jag hittade i källaren. (En sak som slår mig: nu kan jag skriva precis vad som faller mig in, fyller höll jag på att skriva, dels för det goda i själva skrivandet och dels för att jag inte skrivit om det tidigare. Jag har nog förändrats en del sen sist, tycker jag jämt i och för sig, det har hela tiden smärtat mig att ha så mycket odokumenterat, som om bara det jag skriver ner är upplevt till fullo. Men nu sitter jag i alla fall här i kvällssolen på min balkong, utan vin men skrivande och det är (långt funderande) så skönt.)

Helgen då. På lördagen spydde Erik Nyholm och det råkade vara det första som hände. Jag var där med Katarina, vi var ju bara fyra stycken när vi egentligen ska vara sex men det funkade eftersom Britta Andersson var bortrest (vilken lättnad!) och vi var positiva till samarbete vilket man sannerligen inte får uppleva alla helger minsann. Oftast är jag själv totalt samarbetsovillig för vissa i personalen gör mig, hmm, obstinat eller nåt. Så det här var ett av de sällsynta tillfällen då vi verkligen hjälpte varandra allihop utan att låsa oss vid våra scheman.

Erik spydde alltså och Katarina rusade efter en hink som han fortsatte i medan jag rusade ut på balkongen för att slippa spy själv och stackars Katarina fick stå med absolut rak arm för att hålla sig själv så långt som möjligt från hink och Erik. Vad jag minns var chockupplevelserna slut för dagen då. Ambjörg bajsar jämt men riktigt äckligt är det bara när hon upptäckt det själv och gräver i det med händerna vilket sedan naglarna vittnar om för lång tid framåt.

Sedan satt jag på en bänk i solen utanför nummer sjutton och väntade på Monika, vi hade Britta Berg tillsammans, när hon kommer gående med varsin glass till oss. Jag blev jätteglad, inte alls så mycket för den fettbildande glassen som för gåvan. Det verkade faktiskt som om vi båda var lika glada att få träffa varandra igen, sen jag korkat nog bytte helger med Erik i vintras jobbar Monika och jag bara var sjätte helg tillsammans.

Oj! Nu ser jag minutvisaren och klockan är fem i sex! Men jag har i alla fall börjat.

Det är stopp i handfatet. I kylskåpet är mjölken frusen! Pappa spelade schack med Peter och lät (och var) okoncentrerad när jag ringde för att få Elviras adress (och småprata). Sen blev jag sugen på att ringa någon mer men inget alternativ dög. Doris och Karin har jag redan pratat med, de kommer hit imorgon och de är väl de enda vänner jag har egentligen. Ska ringa Hedda nån gång.

Idag på jobbet sa Elisabeth att jag jobbade bra och var trevlig att ha att göra med, det var inte mig hon ville åt med sitt gnäll om slö personal. Björn är söt. Alltid när jag råkar komma nära honom (som idag när han kom in i svartvita framkallningsrummet och var precis bakom mig när jag vände mig om) så blir jag svag i knäna av någon anledning. Som första dagen! Han skulle visa mig hur man laddar papperskassetten till färgprintern och det var kolmörkt och han tog min hand för att jag skulle få känna på den sida av pappret som ska vara uppåt, och jag blev varm inombords och mjuk och tyckte att det inte var långt ifrån att jag skulle falla i hans famn. Så det är först nu jag kan prata med honom mer avslappnat.

När vi båda jobbade kväll förra veckan och gick och åt tillsammans kände jag mig uppskruvad och spattig som om det varit en träff. Men annars är jag inte intresserad av honom, han är lite fånig och har jätteful, löjlig frisyr och ett irriterande hästgarv som jag först inbillade mig att han bara bevärdigade mina små roligheter med men tvärtom är det ett vanligt inslag i ljudbilden om dagarna.

Nu är det kväll och fettet under hakan känns mer påtagligt än någonsin. Jag har nog blivit tjockare igen, fast jag är så rädd för det att jag vill vägra inse och intalar mig motsatsen.

Nyss cyklade jag hem från jobbet med världens ångest i kroppen och skulle simma för att bli av med den, ville verkligen simma hårt för att blåsa bort tankarna och cyklade som en galning i alla uppförsbackarna. Men Forsgrenska var stängt och så stor är inte min simmarlust att jag cyklar hela rödljuskantade vägen tillbaka mot Eriksdalsbadets snuskiga bassäng.

Jag vet faktiskt inte vad det är med mig. Det är så många olika synvinklar inom mig hela tiden, och antingenar. Antingen… så är B. kär (intresserad, förälskad) i mig och det är nog vad jag vill i min fåniga fåfänga, eller så är han det inte och är det så blir det bara ännu mer viktigt att han ska vara det. Fast jag inte vet vad jag själv tycker. Just nu ter sig den närmaste veckan outhärdlig eftersom vi jobbar helt olika skift och att vi kanske gör det nästa vecka också är en tanke jag inte står ut med. Att inte ens kunna gå runt och längta efter att stöta ihop med honom i korridoren och tolka varje blick och gest han bevärdigar mig med och själv ge honom tvetydiga blickar, vilken tristess, en hel vecka utan det!

Och nu följer väl sju sidor med mina förut så vanliga tolkningar av allt ”han” sagt och gjort, och hur han gjort det, som om någons kärlek till en skulle gå att fastställa med situationsisolerade bevis. Tjusigt ord. Jag blir så intellektuell av att jobba heltid.

Jaha. Varför skulle han vara kär i mig, åh gud vad trött jag blir, samma gamla fråga, alltid, alltid, men jag menar inte bara varför någon skulle kunna vara kär i mig, fast det var det jag nyss tänkte när en svartklädd tjej gick ut genom dörren så att jag såg mitt ansikte speglas i glaset. Jag menar att vad har jag för anledning att tro att han är det, fast det tror jag inte, bara vissa stunder. För ibland när våra blickar möts… Och hur han är mot mig… Så söt! Och rar! Och charmig! Och nu sitter jag och tänker att så ocharmigt som jag nästan jämt lyckas bete mig så slutar han snart vara kär i mig om han någonsin skulle komma på en så dum idé. Jag blir tokig.

Nu försöker jag gå igenom förmiddagen idag för att om möjligt komma fram till om mitt beteende dödat hans eventuella kärlek. För jag var så stressad, printrarna krånglade och högen med telefoton som skulle repras var enorm och sånt gör mig så stirrig och nervös, och när jag stod i reprorummet för att ladda en papperskassett och det bara inte gick och han plötsligt ropade utanför ”hur går det?” så hojtade jag argt ”dåligt! Vill du komma in?” för ovanpå allt annat hade jag råkat komma åt en knapp så att lyset tändes och jag hade just bestämt mig för att allt papper inte kunnat bli ljusskadat men oroade mig ändå och då sa han nånting om att han inte visste om han vågade för jag lät så aggressiv. Puh. Är det något jag inte tål att någon tycker om mig så är det det. Som i höstas på Söders Hjärta när John sa att han trodde att om jag varit kille så skulle jag vara en sån som slogs, jag har inte kommit över det än. Jag kan inte förlåta mig själv att jag låtit det ordet förknippas med mig i hans hjärna, och ändå läser jag Women´s room just nu.

Problemet är kanske att jag innerst inne skiter i vad han tycker om mig, ibland tror jag det, och att jag bara vill ha en ursäkt för att göra slut med Feffe. För honom tål jag inte. Att träffa honom är uteslutande en plikt som ofta känns som en plåga. Jag fattar inte att jag ska träffa honom här om en timme, hur kunde jag vara så dum och gå med på det? Det var till och med jag som föreslog det. Det är trevligt när vi väl ses, visst, men jag längtar aldrig efter det, längtar aldrig efter att kyssa honom även om det fortfarande kan vara rätt skönt att kramas med honom, fast inte för länge.

Jag vill göra slut, slippa honom, men förmår inte. När jag ser på honom nu för tiden och ser honom liksom på avstånd, utan kärlek, jo med kärlek men utan älskande, så tycker jag så synd om honom. Och jag kan tänka tillbaka, ett år eller två och tycka att han verkar så olycklig numera och att det är mitt fel. Inte bara på grund av den senaste tiden när han inte kunnat undgå min kyla utan sen lång tid tillbaka, att han verkat så håglös, apatisk, vilket är det jag avskyr mest hos honom.

Fast jag lovat mig själv att inte kasta mig ur ett förhållande och in i ett annat så verkar det vara enda utvägen, det som skulle kunna få mig att handla. Men allt mer osäker är jag om B. är den rätte att ha som ”ursäkt”. Och förresten vet jag ingenting om vad han tycker om mig. Han kanske inte vet att jag finns när han inte ser mig.

Nu är det smärta i mitt hjärta. Och kissnödig är jag. Jag vill vara själv ikväll, bara jag, jag skulle vilja dricka min Australian Muscat och röka för mycket och sitta på balkongen eller i soffan om det regnar med stearinljus tända och bara tänka, och skriva. Antagligen kommer jag att drömma rosenrött om mig och B. och inte komma till någon viktig insikt alls och imorgon bitti kommer jag att ångra mig, åh gud vad morgondagen plötsligt ter sig meningslös, utan minsta hopp om en skymt av honom.

Nu. På balkongen med mitt vin och mina böcker. Två luftballonger i skyn. Har dövat en del ångest med mat. Ringde Feffe från Billis, desperat, skyllde på huvudvärk, stod inte ut med att träffa honom eller någon. Var svimfärdig på Åhléns men tog mig hem med köttbullar på burk som jag alltid velat prova. Hade en trevlig måltid, plötsligt såg jag Peter och sedan Doris rotande i containern vid huset mittemot. Stod och glodde med min kikare för att se om de hittade något värt att vara avundsjuk på.

Jag tycker att jag kan se rakt in i B:s själ. Han är en hämmad, tafatt och osjälvständig varelse – därav hans självutplånande töntiga skratt – som inte vågar bli kär i någon annan än en som är honom underlägsen. De andra tjejerna på jobbet är självständiga, starka. Skönt, nu har tanterna på balkongen ovanför gått in så jag slipper distraheras av deras prat om persilja och luftballonger. Nåväl, såna typer har jag haft min beskärda del av. För antagligen vågar jag också bli kär bara i människor som inte skrämmer mig, som jag kan se ner på. Men det ska bli slut på det.

Jag är inte så rå som jag låter. Men när jag insåg att det känslomässigt var slut med Feffe – för länge sedan, vad jag hatar att ha slösat bort tid på att vara för feg – då bestämde jag mig för att ha stora krav på näste man. För nu vet jag att sånt som är lätt att blunda för i förälskat strålkastarljus är det som frestar på allra hårdast sedan. Alltså: inga finnar. Haha. Jag kan inte fatta att det är jag som sitter i en röd tygstol och skriver det här. Var det så länge sedan min dagbok var rosa med söta små kaniner på? Men jag tänker sluta nöja mig med mindre än det bästa.

Dock, i fredags blev jag stirrig som sjutton bara B. visade sig, och idag hade jag nästan ständigt hjärtflimmer. Men i fredags var jag ute med Maria, åh hon är underbar, det känns som om vi känt varandra jättelänge, jag var väl inte för full, jag har för mig att hon sa det nån gång, att jag var full. Men hon kom till Passagen direkt efter jobbet och jag hade suttit hemma hos Feffe en stund för att få träffa Jeppe och Micke S. äntligen, efter ett halvårs tjat från mig utan resultat. Att glädja mig har Feffe aldrig bemödat sig om. Men ska jag nu överge självnedlåtande så tror jag att Maria gillar mig också och hade kul med mig. På Passagen pratade vi mest arbetskamrater, äntligen någon att skvallra med och hur många som helst att skvallra om.

Innan efterfesten drack vi kaffe hemma hos Maria med två pojkar varav den ene som var så söt visade sig vara medlem i det band som min gamle dagiskompis Micke är med i och som jag förhoppningsvis ska fota i augusti. På vägen till Maria förresten, hon skjutsades på pakethållaren av den där Anders Fallenius medan jag hade den söte, Joel, på styret, min pakethållare har ju ramlat av och jag vägrade bli skjutsad, så hör jag någon ropa mitt namn just när jag undrar hur det ska gå att svänga i korsningen Armémuseumsgatan och Artillerigatan med en man på styret. Två gossar kommer emot mig. ”Känner du inte igen oss” ropar de och jag stirrar och stirrar, tom i huvudet av oförståelse tills det går upp ett ljus. Michael Liversedge och Andreas Asmundsson! Mina gamla klasskompisar från grundskolan! Andreas, lång och finnig, utan glasögon, och Michael, vad söt han blivit! Och trevlig! Jag som knappt förlåtit honom att han blåste mig på 25:- i femman blev nästan kär. Vi pratade och pratade, jag alltmer stressat för Maria väntade. Jag var överlycklig för att de var så gulliga och att tiden faktiskt gått, bevisat av att vi kunde prata och krama om varandra när jag till slut slet mig. Jag lovade dem att ringa, för att ta en öl med dem och skvallra i timmar tedde (ter) sig underbart. Vilka pojkar! Och Michael ropade efter mig när jag cyklade iväg ”Du har verkligen förändrats till det bättre!”. Jag svarade ”Du med!” men önskar att jag sagt ”Ni med!” men Michael hade verkligen blivit söt.

En som också var söt var Joel. Vi drack thé och kaffe i Marias kök och sen vandrade vi iväg mot Rehnsgatan men vid Birger Jarlsgatan ville pojkarna cykla så Maria satt på Anders pakethållare och jag satt på min sadel medan Joel trampade på framför mig, fullkomligt dödsföraktande men klockan var tre och ganska få bilar var ute. Sista biten skjutsade jag och efter alla backar till och från jobbet imponerade jag nog när jag drog uppför en jättebacke utan tvekan med Joel därbak.

Jag tyckte att han var söt redan då så på efterfesten ville jag inte visa mig för efterhängsen utan gick runt och pratade med en del andra, däribland en viss Schubert, en svart kille från London som ryckte i min cigg och min öl så fort han kom i närheten och när jag till sist höll hårdare än han drog blev han nog purken och ville inte prata med mig till min stora sorg för hans Londondialekt fick mig att också prata cockney vilket jag njöt hejdlöst av. Sen satt Maria och jag med Joel och hans kompisar i alla fall och pratade om att åka hem till honom eller mig allihop och dricka vin, trots att Maria skulle jobba klockan tolv och timmen var minst sagt sen.

Nu blir jag trött på att skriva för jag bara tänker föraktfullt om mig själv att jag nog var odrägligt full och Maria aldrig kommer att vilja gå ut med mig igen. Det var i alla fall hon som sa att Joel verkat intresserad av mig när jag följde henne till busshållplatsen. Jag var dock helt oförstående. Jag hade just nekat honom skjuts hem för jag tänkte verkligen inte trampa mig halvdöd för den surpuppans skulle, en backe, ok, men inte Rehnsgatan-Skanstull.

Jag var ”struken” på de kurser jag sökt till eftersom jag inte styrkt min behörighet, trots att jag snärjde iväg ut till universitetet med mina betyg och egenhändigt la dem i skyltförsedd utpekad låda, alltså måste jag ringa antagningseländet imorgon och bråka. Besvär, besvär.

Porerna på min näsa är månkraterlika, har jag alltid tyckt men det blir bara värre. Och jag får inte låta minsta depressionstecken ge mig anledning till mativräkning! Tack och lov att det blir lite vin på balkongen emellanåt. Men allt roligt som alla andra gör då! Och upplever! Även om ”de” (=alla andra) har trist jämt så känns det ändå som om jag är bortglömd och lämnad utanför. Inga utflykter, picknickar eller strandsittningar. Kanske inte ens några universitetsstudier till hösten men det orkar jag inte tänka på nu, dessutom överskuggar mina näsporer allt annat. Ingen kille får komma närmare mig än fem meter alltså. Då slipper jag i alla fall duscha på morgnarna, frukosten är tillräckligt snärjig ändå fast jag går upp klockan sex.

När det är bra låtar på radion dansar jag foxtrot i köket. Ikväll var det fullmåne i fönstret. Imorgon ska jag köpa nya proppar så jag kan ha tänt i vardagsrummet och ser att städa lite bland alla smulor och klädtravar.

Ajöss med Women´s room. Saknar den redan och vet inte vad jag ska säga för intellektuellt till Elisabeth om slutet imorgon.

Vad jag blivit stor! En sån här sak med universitet skulle för bara något år sedan ha förvandlat mig till en darrande geléklump, ständigt ylande och klagande och maniskt avkrävande alla i min omgivning plus mig själv förbehållslösa försäkringar om att det ska ordna sig.

Sitter på golvet i hallen, just hemkommen från picknick på gräsplätten innan backen bakom husen med Doris, Peter, Pamela, Killian, Karin, Helene, Linda, Annica, Malin och Elenor. Sen satt D+P, P+K, Sofia och jag hos Doris och jag pratade handikappad engelska med Killian.

Hela dagen har jag haft Come on Eileen i huvudet och så fort jag fått en chans har jag lyssnat på den i freestylen och dansat i fantasin med söte Pelle Kronstedt, fotograf på Expressen. När jag fick den låten på band i morse från Radio Stockholm hoppade jag omkring av glädje. Som jag letat förgäves i skivaffärerna!

Björn är helt ointresserad, nu känns det som om vi aldrig haft bra kontakt. Alltså är han ful.

Kontrollnummer till Kalmarbiljetten som jag måste hämta imorgon efter jobbet: K 434 17 tåg 29. Nu har väl min fot somnat förstås.